Den goda staten, enligt Platon

De knådar deg och bakar gott bröd som de dukar upp på mattor av vass eller friska löv. Efter maten vilar man på bäddar av grenar från idegran eller myrten.

När det är fest dricker folket vin från druvor som de själva odlat. De virar girlanger av blommor runt sina huvuden och prisar de goda gudarna.

Ett enkelt, gott liv

Detta är det enkla goda livet, och det ska alla medborgare leva. Ingen grupp ska få samla rikedomar och skapa lyx. Krav på lyx kommer bara att leda till ständigt nya krav.

Dessa krav kommer inte att kunna tillgodoses inom statens gränser. Man kommer att behöva en del av grannstatens betesmarker och åkerjord och så kommer krigen. Rikedom är lika skadlig som svält och fattigdom. Det goda livet är att få de enkla behoven tillfredsställda så att man kan bygga upp sig själv, bygga upp sitt inre. Det goda livet når man aldrig genom att man suger ut så mycket som möjligt av sin omgivning.

Platons stat ska inte växa över sina gränser också av ett annat skäl. Den bör nämligen inte ha mer än 5 000 invånare. Människorna ska leva i gemenskap och ju större en stat blir, desto mindre blir det som alla har gemensamt.

Platons stat har aktiva invånare. Alla ska kunna samlas och lyssna till en och samma talare. Detta var ju före högtalarnas, tv:ns och de digitala skärmarnas tid.

Platon lägger en väldig vikt vid att människor är aktiva medborgare som lever i gemenskap. Staten blir en god stat därför att människorna delar livets möda, dess sorg och dess glädje.

Tre samhällsklasser

Befolkningen består av tre klasser: väktarna, soldaterna och arbetarna.

Väktarna är de visa som styr staten. Men de ska leva lika enkelt som andra. Platon tyckte om möjligt ännu sämre om kungar och hovfolk som levde i överflöd än om demokratiska pratmakare.

Några materiella förmåner ska väktarna alltså inte ha. På det sättet är de ingen överklass. De ska bo i enkla gemensamma hus och äta vid ett gemensamt bord. De ska inte befatta sig med silver eller guld - det är deras inre som ska ha ädelmetallernas egenskaper! Att styra är väktarnas plikt, inte deras rätt.

Kvinnorna i väktarklassen ska ha samma ledaregenskaper som männen. Därför ska kvinnorna inte bindas vid hemarbetet och barnen ska uppfostras kollektivt.

Soldaterna försvarar staten. De äter tillsammans och bor tillsammans i baracker och har egna tempel. De tränas och drillas och lär sig att utan kommentarer lyda väktarna. I stort påminner de om militären i senare stater.

Arbetarna skriver Platon inte så mycket om. De är bönder och hantverkare som ser till att det finns mat, kläder och husrum.

Hur får man nu fram vilka som är de visaste, de som ska bli väktare? Det är inte så att man utan vidare föds in i en viss klass, i varje fall inte till någon av de högre. Det räcker alltså inte med att ungdomarna har föräldrar som hör till väktarklassen. Ungdomarna måste under sin utbildning visa att de är kapabla att bli väktare, att bli statens ledare.