Första världskrigets orsaker

• Nationalismen
• Industrialismen och kolonialismen
• Tysklands enande
• Kapprustning och alliansbyggen

Nationalismen

Under 1800-talet växte nationalismen, och flera nya nationalstater bildades i Europa. En nation är en grupp människor som upplever att de har en gemensam identitet, till exempel genom språk, kultur, historia eller traditioner. En nationalstat bygger på tanken att nationen och staten hör samman. Gemensamma berättelser om landets historia användes för att stärka människornas känsla av samhörighet med nationen (se nationalromantiken).

Det är denna enighet kring gemensamma värden som kallas för nationalism. Nationalismen skapade en känsla av ”vi” och ”dem” mellan Europas stater, vilket bidrog till ökad misstänksamhet och konkurrens mellan länderna.

Industrialismen och kolonialismen

Industrialism och kolonialism bidrog till att öka konkurrensen mellan Europas stormakter. Länderna tävlade om att utveckla sin industri, hitta marknader för sina varor och få tillgång till råvaror. De konkurrerade också om stora och resursrika kolonier. Den industriella revolutionen skapade dessutom en växande medelklass som hade råd att köpa fler varor, vilket ökade efterfrågan på råvaror och andra produkter från olika delar av världen.

Under senare delen av 1800-talet var i stort sett hela världen uppdelad mellan olika kolonialmakter. Länder som Storbritannien, Frankrike och Belgien utnyttjade sina kolonier till bristningsgränsen. Ingen kolonialmakt var villig att dela med sig av sina landområden till det nybildade tyska kejsardömet (Tyskland) som grundades 1871. Tyskland hade därför få kolonier, men många tyska ledare ville öka landets politiska och ekonomiska inflytande i världen.

Tysklands enande

Före 1871 var det tyskspråkiga området uppdelat i flera olika stater, varav Preussen var den starkaste. Under Preussens ledning och med Otto von Bismarck som en viktig politisk ledare förenades de flesta tyska staterna i det tyska kejsardömet 1871. Österrike ingick inte i det nya riket.

Kejsardömet Tyskland (se karta) industrialiserades snabbt och blev genom sin stora befolkning, starka ekonomi och mäktiga militär den största maktfaktorn på den europeiska kontinenten.

Bismarck var under slutet av sin aktiva tid som politiker (1880-talet) väl medveten om att ett europeiskt storkrig kunde få förödande konsekvenser för det nybildade tyska kejsardömet. Efter Tysklands enande försökte han därför bevara freden mellan Europas stormakter och skydda landets ställning genom olika allianser. 

Efter Bismarcks avgång 1890 började kejsar Wilhelm II föra en mer offensiv utrikespolitik. Tyskland satsade bland annat på en stor flotta och ville skaffa sig fler kolonier och större internationellt inflytande. Denna politik ökade spänningarna i Europa, men Tysklands väg mot första världskriget styrdes inte enbart av kejsarens vilja.

Kapprustning och alliansbyggen

Det spända politiska läget bidrog till en kapprustning mellan de europeiska stormakterna. Under 1800-talets sista decennier började länderna ingå allianser för att försäkra sig om att få militär hjälp om fara för krig uppstod.

År 1882 bildade Tyskland, Österrike-Ungern och Italien trippelalliansen. När första världskriget bröt ut 1914 förblev Italien först neutralt och gick 1915 istället med i kriget på ententens sida. Trippelalliansen ska därför inte blandas ihop med centralmakterna. Centralmakterna bestod under kriget främst av Tyskland och Österrike-Ungern samt senare Osmanska riket (nuvarande Turkiet) och Bulgarien. Osmanska riket gick in i kriget på centralmakternas sida under hösten 1914.

Frankrike och Ryssland ingick en militärallians 1894. I början av 1900-talet anslöt sig även Storbritannien genom separata överenskommelser: med Frankrike 1904 och Ryssland 1907 (se karta). Samarbetet mellan de tre staterna blev känt som trippelententen.

Allianserna gav staterna en känsla av trygghet, men de ökade också risken för att en konflikt skulle spridas. Europa kan därför liknas vid en krutdurk, och det behövdes bara en gnista för att hela bygget skulle explodera då allianserna aktiverades och sattes i spel mot varandra. Gnistan kom från en revolver i Sarajevo, men det var de politiska och militära besluten under den s.k. julikrisen (se nedan) som fick kriget att bryta ut.
 

Utlösande orsak

Den 28 juni 1914 sköt Gavrilo Princip ihjäl den österrikisk-ungerske tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru Sophie von Chotek på öppen gata i Sarajevo. Staden låg i Bosnien-Hercegovina, som Österrike-Ungern hade annekterat 1908. 

Attentatet blev känt som skotten i Sarajevo och utlöste den internationella kris som ledde fram till första världskriget. Gärningsmannen var den 19-årige bosnienserben Gavrilo Princip, som tillhörde den sydslaviska nationalistiska rörelsen Unga Bosnien. Personer med koppling till den serbiska organisationen Svarta handen hjälpte attentatsmännen med bland annat vapen och militär träning. Princip och hans medhjälpare ville befria Bosnien-Hercegovina från österrikisk-ungerskt styre och förena de sydslaviska folken i en gemensam stat.

Attentatet i Sarajevo hade föregåtts av de två blodiga Balkankrigen 1912-1913. Under dessa krig utvidgade Serbien sitt territorium kraftigt, samtidigt som motsättningarna mellan Serbien och Österrike-Ungern växte. Personer inom Svarta handen hjälpte attentatsmännen, men det går inte att beskriva första världskrigets utbrott som en plan som organisationen lyckades genomföra. Attentatet ledde till julikrisen, där flera regeringar fattade de beslut som förvandlade konflikten mellan Österrike-Ungern och Serbien till ett europeiskt storkrig.

Den 28 juli 1914, en månad efter attentatet i Sarajevo, förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien. Ryssland började mobilisera sina militära styrkor till stöd för Serbien. Tyskland förklarade därefter krig mot Ryssland den 1 augusti och mot Frankrike den 3 augusti. När tyska trupper gick in i det neutrala Belgien förklarade Storbritannien krig mot Tyskland den 4 augusti. På bara några dagar hade en konflikt på Balkan utvecklats till ett europeiskt storkrig, som snart spreds till andra delar av världen.

M  LÄS MER: Svarta veckan

M  LÄS MER: Första världskriget

S  LÄS MER: Var första världskriget oundvikligt?

M  LÄS MER: Första världskrigets följder

M  PODCAST: Orsaker till första världskriget

Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
 

Litteratur:
Eric J. Hobsbawm, Ytterligheternas tidsålder – det korta 1900-talet: 1914-1991, Prisma, 1997
John Keegan, Det första världskriget, Natur och kultur, 2001
Max Jakobson,  Våldets århundrade, Atlantis, 2001
 H .P. Willmott, Första världskriget, Bonnier Fakta, 2012

FÖRFATTARE

Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli