Första världskrigets orsaker

Under åren före 1914 hade flera politiska kriser redan visat hur spänt läget var. Särskilt oroligt var det på Balkan, där olika folk kämpade för självständighet samtidigt som stormakterna försökte stärka sitt inflytande.

Men ett världskrig var inte oundvikligt. Avgörande blev hur Europas ledare agerade sommaren 1914, när en konflikt på Balkan snabbt utvecklades till ett europeiskt storkrig.

Fyra viktiga bakomliggande orsaker till första världskriget

Första världskriget hade flera bakomliggande orsaker som byggts upp under lång tid. Fyra av de viktigaste var:

• Nationalismen
• Industrialismen och kolonialismen
• Tysklands enande
• Kapprustning och alliansbyggen

Nationalismen

Under 1800-talet växte nationalismen sig allt starkare i Europa. Nationalism bygger på tanken att människor som delar exempelvis språk, kultur och historia tillhör samma nation och har en gemensam identitet.

Nationalismen bidrog till att nya stater bildades, bland annat Italien och Tyskland. Men den skapade också motsättningar. Många började se sin egen nation som bättre än andra, vilket ökade rivaliteten och konflikterna mellan Europas länder.

Nationalismen hotade också stora riken där flera olika folk levde tillsammans. Många av dessa folk ville bli självständiga eller förenas med andra som talade samma språk.

Särskilt allvarliga blev motsättningarna på Balkan, där serbiska nationalister ville samla de sydslaviska folken i en gemensam stat. Detta hotade Österrike-Ungern, som styrde över flera sydslaviska områden. Konflikten mellan länderna kom att spela en avgörande roll när första världskriget bröt ut 1914.

Industrialismen och kolonialismen

Under 1800-talet växte Europas industrier snabbt. Stormakterna behövde alltmer råvaror till sina fabriker och nya marknader där de kunde sälja sina varor.

Detta ökade konkurrensen om kolonier i Afrika och Asien. Genom att kontrollera kolonier kunde länderna få tillgång till värdefulla naturresurser och samtidigt stärka sin makt i världen.

Storbritannien och Frankrike hade redan byggt upp stora kolonialvälden. Tyskland, som blev ett enat land först 1871, hade betydligt färre kolonier.

Många tyska ledare ansåg att landet borde ha en större del av världens kolonier och ett starkare internationellt inflytande.

Kampen om kolonier, råvaror och ekonomisk makt ökade därför motsättningarna mellan stormakterna.

Tysklands enande

Före 1871 bestod det tyskspråkiga området av många mindre stater. Under ledning av Preussen och dess mäktige rikskansler Otto von Bismarck förenades de flesta av dessa stater och bildade det tyska kejsardömet (se karta).

Det nya Tyskland industrialiserades snabbt och blev en av Europas starkaste stormakter. Landet hade en stor befolkning, en växande ekonomi och en mäktig armé.

Tysklands ökade makt förändrade balansen mellan Europas stormakter. Framförallt Frankrike och Storbritannien började se det nya kejsardömet som en allt starkare konkurrent.

Bismarck försökte länge bevara freden genom diplomati och allianser. Men efter hans avgång 1890 började kejsar Wilhelm II föra en mer offensiv utrikespolitik.

Tyskland byggde bland annat upp en stor krigsflotta för att kunna konkurrera med Storbritannien. Landet ville också skaffa fler kolonier och stärka sin ställning som stormakt.

Detta bidrog till att öka spänningarna i Europa.

Kapprustning och alliansbyggen

I början av 1900-talet rustade Europas stormakter upp sina arméer och flottor. Alla ville vara militärt starka om ett krig skulle bryta ut.

Samtidigt bildades allianser där länder lovade att stödja varandra vid konflikter.

År 1882 bildade Tyskland, Österrike-Ungern och Italien trippelalliansen.

Frankrike och Ryssland ingick också en militärallians. Storbritannien närmade sig senare dessa båda länder genom särskilda överenskommelser. Samarbetet blev känt som trippelententen (se karta).

Europa hade därmed delats upp i två rivaliserande grupper av stormakter.

Allianserna skulle skapa trygghet, men de ökade också risken för att en mindre konflikt skulle spridas och dra in flera länder i ett krig.

När första världskriget bröt ut 1914 förblev Italien till en början neutralt och anslöt sig senare till ententens sida. Tyskland och Österrike-Ungern bildade istället kärnan i centralmakterna, som även kom att omfatta Osmanska riket och Bulgarien.

Kapprustningen och allianserna gjorde Europa till en krutdurk. Det behövdes bara en gnista för att utlösa ett storkrig.
 

Utlösande orsak

Den 28 juni 1914 mördades Österrike-Ungerns tronföljare Franz Ferdinand och hans hustru Sophie på öppen gata i Sarajevo.

Gärningsmannen var den 19-årige bosnienserben Gavrilo Princip. Han tillhörde en nationalistisk rörelse som ville befria Bosnien-Hercegovina från Österrike-Ungern och förena de sydslaviska folken.

Attentatet blev känt som skotten i Sarajevo.

Österrike-Ungern anklagade Serbien för att ligga bakom attentatet. Med stöd från Tyskland ställde landet mycket hårda krav på Serbien. När alla krav inte accepterades förklarade Österrike-Ungern krig den 28 juli 1914.

Därefter gick utvecklingen snabbt:

Ryssland började mobilisera sina militära styrkor till stöd för Serbien. Tyskland förklarade krig mot Ryssland den 1 augusti och mot Frankrike den 3 augusti.

När tyska trupper dessutom marscherade in i det neutrala Belgien förklarade Storbritannien krig mot Tyskland den 4 augusti.

På bara några dagar hade en konflikt mellan Österrike-Ungern och Serbien utvecklats till ett europeiskt storkrig. Snart drogs även andra delar av världen in i konflikten.

Skotten i Sarajevo blev alltså den utlösande orsaken till första världskriget. Men kriget berodde inte enbart på attentatet. Det var de långvariga motsättningarna mellan stormakterna (se ovan) och de politiska beslut som följde som gjorde att konflikten växte till ett världskrig.
 

M  LÄS MER: Svarta veckan

M  LÄS MER: Första världskriget

S  LÄS MER: Det första världskrigets orsaker

S  LÄS MER: Var första världskriget oundvikligt?

M  LÄS MER: Första världskrigets följder

M  PODCAST: Orsaker till första världskriget

Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
 

Litteratur:
Eric J. Hobsbawm, Ytterligheternas tidsålder – det korta 1900-talet: 1914-1991, Prisma, 1997
John Keegan, Det första världskriget, Natur och kultur, 2001
Max Jakobson,  Våldets århundrade, Atlantis, 2001
 H .P. Willmott, Första världskriget, Bonnier Fakta, 2012

FÖRFATTARE

Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli