Nästa morgon sa den kunglige skatteindrivaren Andrew Oliver upp sig. Ebenezer MacIntosh tvingade honom att underteckna sin uppsägning under almen, som redan kallades Liberty Tree, frihetsträdet.
En amerikansk mobb hade avsatt en brittisk ämbetsman. Ingenstans i de tretton nordamerikanska kolonierna hade man upplevt något liknande. När nyheten nådde London kunde den gamle premiärministern William Pitt inte dölja sin skadeglädje. Han hade hela tiden sagt att det var ett stort misstag att försöka införa en skatt i Amerika. Nu fick han rätt - ännu mer rätt än han insåg. Vreden över 1765 års stämpelskatt blev inledningen till en process som slutade med att de brittiska kolonierna i Nordamerika frigjorde sig från moderlandet och bildade Amerikas förenta stater, USA.
Britterna hade infört en särskild stämpelskatt i kolonierna
Det var den nye premiärministern George Grenvilles idé att införa en skatt som bara skulle tas ut i Amerika, inte hemma i Storbritannien. Grenville hade även posten som finansminister och behövde skatteinkomsterna för att lösa ett försvarsekonomiskt problem. I det nyligen avslutade sjuårskriget hade britterna besegrat fransmännen i Kanada och slutgiltigt tagit kontrollen över Nordamerikas östra delar. Det fanns inte längre något militärt hot mot de tretton brittiska kolonierna och egentligen ingen anledning att hålla en brittisk armé i Amerika.
Samtidigt ville George Grenville inte upplösa hären. En demobilisering skulle göra femtonhundra engelska officerare arbetslösa, militärer som så gott som undantagslöst hade en pappa, bror eller kusin i parlamentet och därmed kunde ställa till med politiska svårigheter. Därför beslöt Grenville att behålla trupperna i Amerika.
Frågan var bara vem som skulle betala för dem. De amerikanska kolonierna naturligtvis, avgjorde Grenville. Trupperna är där för att försvara amerikanerna, och då är det inte mer än rätt att de står för notan, sa premiärministern i parlamentet och de flesta höll med honom. På våren 1765 antog underhuset The Stamp Act, lagen om stämpelskatt, med 205 roster mot 49. Överhuset röstade enhälligt ja.
Lagen beskattade allt papper som användes i de tretton amerikanska kolonierna. För postkort var skattesatsen en shilling per bunt, for tidningar en penny per ark och så vidare. Stämpelskatten var och är en effektiv skatteform, eftersom den är billig att administrera och efterlevnaden är lätt att kontrollera. Officiella dokument är helt enkelt ogiltiga om de inte är försedda med en stämpel som intygar att skatten ar betald.
Högljudda amerikanska protester
Men de amerikanska kolonisternas vrede gällde inte pengarna, utan principen. De tretton kolonierna i Nordamerika hade inga representanter i det brittiska parlamentet. Därför vägrade de låta sig beskattas genom beslut därifrån. Detta var en fråga om medborgerlig frihet och den tänkte de amerikanska politikerna inte rucka på.
Amerikanerna hade aldrig haft något gemensamt parlament. Men hösten 1765 samlades tjugosju delegater från nio kolonier till ett möte, som ägde rum i New York och kallades "Stamp Act Congress". Den 19 oktober var de färdiga med en resolution i tretton punkter, där kärnbudskapet återfanns i artikel fem:
De enda som kan representera folket i dessa kolonier är personer som valts där, av dem själva; inga skatter har någonsin lagts på dem, eller kan enligt konstitutionen läggas på dem, annat än genom deras respektive lagstiftande församlingar.
Resolutionen var den första i sitt slag och blev historisk som politiskt dokument, men det var folkets vrede på gatorna som i praktiken knäckte stämpelskatten. De "stamp collectors" som George Grenville hade rekryterat fick helt enkelt ingen chans att utföra sitt arbete.
Två veckor efter upploppet i Boston upprepades protesterna i Newport, Rhode Island. En uppretad folkmassa reste en galge framför rådhuset där de hängde en docka föreställande kolonins skatteindrivare Augustus Johnson. Ett par demonstranter arresterades men Johnson valde att dra sig tillbaka. Några veckor senare följde kollegan James McEvers i New York hans exempel efter liknande scener. Och så vidare; den 16 november hade tolv av tretton kungliga skatteindrivare sagt upp sig.
Stämpelskatten fick långtgående historiska konsekvenser
Vid det laget hade de flesta ledamöterna i parlamentet insett att stämpelskatten var ett misstag. Förslag restes om att avskaffa den. När underhuset debatterade frågan höll den politiske veteranen William Pitt, som varit emot skatten hela tiden, ett av sina mest ryktbara anföranden:
Mina herrar, Sir, jag har beskyllts för att ha orsakat uppvigling i Amerika. De har fritt uttalat sina känslor inför denna olycksaliga lag, och denna frihet har blivit deras brott. Det smärtar mig att höra yttrandefriheten framställas som en förbrytelse i denna kammare.
Den 18 mars 1766 avskaffade underhuset stämpelskatten och förklarade att samtliga dess "bestämmelser, intentioner och syften" numera tillhörde historien.
Men det var för sent. En månad tidigare hade några av de mest engagerade amerikanska motståndsmannen bildat en grupp som fick namnet "Sons of Liberty", frihetens söner. Detta var den första interkoloniala politiska organisationen i Amerika och den blev grunden för det motstånd som skulle leda fram till den amerikanska revolutionen och oavhängighetsförklaringen 1776. Stämpelskatten blev ett misstag med avgörande och långtgående historiska konsekvenser.
När William Pitts tal trycktes och spreds i de tretton kolonierna hyllades han som en hjälte. Fem städer i USA bär hans namn, fyra krigsfartyg har kämpat för Förenta staterna under namnet USS Pittsburgh.
