Förenta nationerna (FN)

FN:s arbete är indelat i tre huvudområden – FN:s tre pelare:

1. Fred och säkerhet: FN ska enligt FN-stadgan bevara internationell fred och säkerhet. I första hand ska konflikter lösas på fredlig väg. Nås en förlikning kan säkerhetsrådet i samförstånd med parterna fatta beslut om en fredsbevarande operation för att t.ex. övervaka ett fredsavtal. Normalt får våld endast användas i självförsvar. Nås inte en fredlig lösning kan säkerhetsrådet besluta om fredsframtvingande åtgärder enligt kapitel VII i FN:s stadga. I sista hand kan man även besluta om åtgärder som innebär militärt våld.
   
   FN-stadgan är framtagen för att lösa konflikter mellan stater, vilket försvårat ingripanden inom ett lands gränser. Medlemsländerna antog därför på ett FN-toppmöte 2005 principen om ”skyldighet att skydda”, vilket innebär att det internationella samfundet ska agera när ett lands regering inte skyddar sin egen befolkning mot grova övergrepp.
   
   FN arbetar konfliktförebyggande genom diplomati och medling och genom att utgöra en mötesplats för stater. Konfliktförebyggande är även det arbete som utförs av olika FN-organ för att avhjälpa bakomliggande orsaker till konflikter, som fattigdom och kränkningar av mänskliga rättigheter. I fredsarbetet ingår även FN:s nedrustningsarbete. Det är vanligt att konflikter blossar upp på nytt och FN har därför inrättat en fredsbyggande kommission som ska bistå länderna efter en konflikt. Även antagandet år 2000 av resolution 1325, som lyfter fram kvinnors roll i fredsprocesser, är en viktig del i det konfliktförebyggande och fredsbyggande arbetet.
    
2. Utveckling och fattigdomsbekämpning: 1946 upprättade FN:s generalförsamling det första underorganet, FN:s barnfond Unicef. Dess första uppdrag var att rädda krigsdrabbade barn i Europa. Idag arbetar Unicef tillsammans med andra underorgan och fackorgan i FN-systemet med långsiktigt bistånd – utvecklingssamarbete – men även med humanitära insatser i samband med naturkatastrofer och konflikter. Det innebär att FN-systemet i sin helhet satsar stora resurser på utveckling och fattigdomsbekämpning.
   
   FN har anordnat många internationella konferenser som fått stor betydelse på utvecklingsområdet. FN-konferenserna har antagit handlingsplaner. Den mest kända är Agenda 21 från konferensen i Rio de Janeiro 1992 om miljö och utveckling. Konferensen följs upp 2012 av en ny, ”Rio+20”, med temat hållbar utveckling. Millenniedeklarationen, som antogs av generalförsamlingen 2000, sammanfattade en del av de viktigaste besluten från några av FN-konferenserna. I anslutning till detta enades världssamfundet om åtta s.k. millennieutvecklingsmål som man arbetade för att uppnå. Då FN utvärderade målen 2015 kom medlemsländerna fram till att mycket positivt har hänt och att vissa delmål uppfyllts, men att det fortfarande finns enormt mycket kvar att göra för att en hållbar utveckling ska uppnås. Därför antog FN:s 193 medlemsstater i september 2015 det som kallas för Agenda 2030, vilket är 17 nya globala mål för hållbar utveckling som ska vara uppnådda fram till 2030. Läs mer om de globala målen >
    
3. Mänskliga rättigheter: Den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter antogs av FN:s generalförsamling den 10 december 1948 och definierar vilka de grundläggande mänskliga rättigheterna är. Den är inte juridiskt bindande men innebär ett moraliskt åtagande för staterna. Med förklaringen som norm har FN:s generalförsamling antagit över 20 konventioner som är juridiskt bindande för stater som ratificerar dem. Nio av dessa, t.ex. barnkonventionen, är s.k. kärnkonventioner.
   
   För varje kärnkonvention finns en kommitté som granskar hur staterna sköter sig. Varje konventionsstat är skyldig att kontinuerligt lämna skriftliga rapporter till dessa. Kommittén kommer sedan med ett slututlåtande där landet i fråga uppmanas att rätta till eventuella brister. Som underlag för sin bedömning har kommittéerna även tillgång till information (”parallellrapporter”) från ickestatliga organisationer.
   
   Situationen för mänskliga rättigheter i alla FN:s medlemsländer granskas även regelbundet av FN:s råd för mänskliga rättigheter. MR-rådet kan även löpande ta upp brådskande situationer där mänskliga rättigheter kränks. För länder där MR-rådet anser att det behövs en särskild granskning har speciella landrapportörer utsetts. Det finns även s.k. tematiska rapportörer som arbetar med vissa vanligt förekommande MR-brott, t.ex. tortyr och våld mot kvinnor.