En annan möjlighet att slippa barnet var abort, även den helt laglig eller åtminstone inte förbjuden i lag. Det avgörande var att hustrun hade sin mans medgivande eller att slavinnan hade sin herres tillåtelse.
Det hände också att en arbetslös eller utblottad person sålde sig själv som slav till någon rik person, som sörjde för hans uppehälle.
Det fanns speciella slavmarknader där man kunde sälja och köpa slavar. Öarna Delos, Samos, Chios och Cypern dominerade slavhandeln. Men stora slavmarknader fanns också i Attika: Suonion försåg gruvorna i Laurion med slavar, och i staden Aten höll man slavmarknad en gång i månaden, vid fullmåne.
Priset på slavar växlade mycket. Tillgång och efterfrågan liksom kunnighet och ålder vägde tungt, liksom idag när vi värderar arbetskraft.
Småjordbrukare, som inte hade råd att själva hålla sig med slavar, kunde hyra ett par slavar för ett tillfälligt arbete. En del rika medborgare köpte nämligen slavar, som de sedan hyrde ut för en viss tid - som vår tids bemanningsföretag.
Olika slavar - olika arbeten
Laurions gruvor nämndes nyss. Inte mindre än 10 000 slavar, tidvis kanske 15 000, tog där fram malm som innehöll bly och silver.
Men en så oerhörd mängd slavar på en enda arbetsplats förekom knappast någon annanstans. På andra arbetsplatser, som på skeppsvarv, kunde antalet slavar kanske nå upp till ett hundratal.
Många slavar arbetade i Atens hamnstad Pireus med att lossa och lasta de många fartygen.
Det mesta hushållsarbetet i staden utfördes av slavar. Om man får tro Platon, kunde en rik atenare ha ett femtiotal slavar i sin tjänst. Medelklassen hade vanligen ett tiotal.
Husslavarna hade i regel bestämda sysslor att sköta. En var portvakt eller gårdskarl. En annan hade hand om barnen, följde dem till skolan och bar deras böcker och vaxtavlor att skriva på. En tredje arbetade som kock. De kvinnliga slavarna städade, spann och vävde, hämtade vatten, malde säd och så vidare.
Fattiga atenare fick naturligtvis klara sig utan slavar.
Även de som tillhörde lägre medelklassen, till exempel skomakare, barberare och hantverkare, hade oftast inte råd att ha slavar.
Staten hade ett stort antal slavar i sin tjänst. De arbetade inom administrationen som ämbetsmän och bödlar, som poliser och gatsopare.
Utan mänskliga rättigheter
Varken de privatägda eller de offentliga slavarna hade några medborgerliga rättigheter. De betraktades som lösegendom (föremål/saker), som kunde säljas, hyras ut eller pantsättas. En slav som rymt och tagits fast straffades hårt och brändes med glödande järn.
En slav på ett gods eller i en industri kunde avancera och bli t.ex. uppsyningsman över de andra slavarna.
Husslavarnas villkor kunde emellanåt vara ganska okej. Det hände också att de accepterades som familjemedlemmar. Det skedde genom en speciell ceremoni. Härskarinnan i huset strödde fikon och nötter över huvudet på slaven, som samtidigt fick ett namn. Slaven fick därefter delta i festerna och vara med vid religiösa sammankomster. Slaven fick till och med begravas i familjegraven.
