Vitus Bering i Sibirien – kamp mot kyla och polarrävar

”I tio år förbereddes detta stora företag och tio timmar användes till dess huvudsakliga mål”. Så skrev en tysk forskare sedan en rysk expedition år 1741 till sist nått sitt mål och från Sibirien ankrat vid en ö i norra Nordamerika. Men expeditionens ledare Vitus Bering gav redan efter några timmar order om att segla tillbaka trots alla år och ansträngningar forskningsfärden kostat. Trots misslyckandet i Nordamerika ledde Berings upptäckter i Sibirien till att Ryssland till slut lyckades uppfylla en många hundra år gammal dröm.
M

Den danske upptäckaren Vitus Bering (i rysk tjänst) upptäckte en nordöstlig passage från Stilla havet till Ishavet. Sundet bär hans namn.

För det första ska ett eller två fartyg byggas i Kamtjatka eller någon annanstans.

För det andra ska ni med dem segla norrut längs kusten, eftersom dess slut inte är känt och landet där utan tvivel är Amerika.

För det tredje ska ni fråga var den amerikanska kusten börjar, segla vidare till någon europeisk koloni och ta reda på vad kusten kallas. Ni ska gå i land, kartlägga kusten och återvända.

Peter

Så löd den order som den ryske tsaren Peter den store (1672-1725) utfärdade år 1725. Han ville ta reda på om Sibirien och Amerika hängde ihop eller om det fanns ett sund däremellan. En annan anledning till ordern var, som så ofta när det gäller upptäcktsfärder, Kina. Tsar Peter ville veta om det skulle gå att segla till Kina från ryska hamnar i norr.

ANNONS

ANNONS

Data och fakta

1648: Kosacken Deszjnev passerar sundet mellan Asien och Amerika. Hans rapport glöms dock bort.

Ca 1680: Vitus Bering föds.

1709: Ryssland besegrar Sverige i slaget vid Poltava.

1725: Bering får order om att undersöka om Asien och Nordamerika hänger ihop.

1728: Bering seglar ut efter att ha korsat Sibirien. Dålig sikt hindrar honom från att fullgöra sitt uppdrag.

1733-1743: Bering sänds ut på nytt. En stor del av Sibirien och dess nordkust kartläggs.

1741: Efter att ha nått Alaska dör Bering i skörbjugg på hemvägen.

Egentligen var gåtan om sundet redan löst. År 1648 hade kosacken Deszjnev färdats längs floden Kolyma och vidare ut i havet. Där drevs han först österut och sedan åt söder, tills han passerade Anadyrflodens mynning. Deszjnev passerade alltså mellan Asien och Amerika, men hans rapport glömdes bort och upptäcktes först i ett arkiv år 1736. Därför måste Peter den store själv förvissa sig om hur det låg till.

Dansk i rysk tjänst

Uppdraget gick till Vitus Bering (1681-1741), född av danska föräldrar. Bering hade börjat sin bana som sjöman på holländska ostindiefarare. Bering blev officer och träffade under en av sina färder en rysk amiral. Amiralen uppmanade Bering att gå in i den ryska flottan och 24 år gammal trädde han i tsarens tjänst år 1704. När ordern kom om att leta efter ett sund mellan Sibirien och Amerika, var Bering 44 år med över 20 års tjänst i ryska flottan bakom sig.

Kort efter det att tsaren utfärdat sin order dog Peter I, som fått tillnamnet ”den store”. Under hans tid växte Ryssland till en europeisk stormakt. Medtävlaren Sverige hade krossats i slaget vid Poltava 1709. Där blev tusentals svenska soldater krigsfångar och i många fall sända till Sibirien. Peter grundade också S:t Petersburg som blev Rysslands nya huvudstad.

Från Stilla havet till Ishavet

Berings expedition hade en lång och besvärlig väg framför sig. Först måste den korsa hela Sibirien, och först 1727 samlades deltagarna i Ochotsk. Sedan måste hela utrustningen föras över Ochotska havet till Kamtjatkahalvön, där expeditionsfartyget "S:t Gabriel" byggdes.

I juni 1728 seglade fartyget ut och satte kurs mot norr. Kap Tjukotski rundades, och en ensam urinvånare i kajak berättade att det bara fanns vatten runtomkring. Bering ansåg att expeditionen hade rundat Asiens östligaste udde. Fartyget hade nått 67 grader nordlig bredd, och Bering var därför säker på att de seglat från Stilla havet till Ishavet. Sundet mellan de två världsdelarna bär idag hans namn.

Berings första resa 1725-1730 med fartyget "S:t Peter" utgick från Ochotsk vid Ochotska havet. Den andra resan, 1733-1743, gick med två fartyg från Petropavlovsk på Kamtjatka.

Andra expeditionsmedlemmar menade att det vore bättre att vara helt säker och fortsätta till floden Kolymas mynning. Men Bering fruktade att behöva övervintra på den öde tundran, där inget bränsle syntes till, och gav order om att vända tillbaka. Så kom det sig att den expedition som tagit så lång tid att förbereda var över på mindre än tre månader.

Bering återvände till S:t Petersburg och fick svårt att förklara varför han vänt tillbaka så snabbt. Alla de mål tsar Peter ställt upp hade heller inte uppnåtts. För att vara helt säker på att det fanns ett sund mellan Asien och Amerika skulle Bering, precis som hans kolleger föreslagit, behövt finna en känd plats på Sibiriens nordkust. Bering möttes av hätsk kritik.

ANNONS

ANNONS

Ny expedition med flera mål

Bering hade dock en del mäktiga vänner, och när han erbjöd sig att leda en ny expedition fick han ja till sitt förslag. Målen utökades. Expeditionen skulle finna en väg till Japan, sjövägen till Amerika och förbättra gruvdriften, vägnätet och boskapsskötseln i Amerika.

"Den stora nordexpeditionen" är en av alla tiders största expeditioner både vad gäller färdväg och tidsrymd. Expeditionens storlek höll på att bli dess undergång. Det tog Bering fem år att samla ihop en mindre armé av snickare, sjömän och vetenskapsmän.

När expeditionen lämnade S:t Petersburg 1733, var det som ett helt fälttåg. Flera hundra slädar krävdes för att transportera det material som skulle användas till fyra fartyg och annan utrustning. Omkring 3 000 personer följde med från S:t Petersburg.

Innan den verkliga expeditionen ens kunde starta från Kamtjatka måste över tusen mil tillryggaläggas, först genom Ryssland och sedan genom hela Sibirien.

Svensk blir förste styrman

Vid årsskiftet 1733-34 hade expeditionen nått Tobolsk, och här anslöt ytterligare 200 soldater och 1 500 fångar. Fångarna hade förvisats till Sibirien och skulle arbeta på expeditionens flodbåtar.

Med på expeditionen fanns också svensken Sven Waxell (1701-1762), som blev Berings förste styrman och den ende kände deltagare som var med under hela expeditionen från början till slut.

Sedan den stora expeditionen efter många strapatser nått fram till Ochotsk byggdes två fartyg, "S:t Peter", Berings eget fartyg, och systerfartyget "S:t Paul". Under tiden fartygen byggdes sände Bering ut flera mindre expeditioner för att kartlägga Sibirien. När fartygen var färdiga seglade Bering så till Kamtjatka för att övervintra. Och på försommaren 1741 kunde expeditionen börja på allvar. Fartygen seglade till havs. Då hade det gått åtta år sedan Bering lämnade S:t Petersburg! Bering var nu 60 år, trött och sjuk.

Lurad av felaktig karta

På grund av en felaktig karta satte fartygen kurs rakt österut. Dag efter dag gick utan att något land siktades. Hade Bering, som en del besättningsmän önskat, seglat åt nordöst, hade han nått Amerika på åtta dagar. Nu hade expeditionen sådan otur att varken Aleuterna eller Alaskahalvön låg i dess väg.

Efter en vecka till havs beslöt Bering att sätta kurs norrut. Men i en storm förlorade de båda fartygen kontakten med varandra. Den 16 juli 1741 siktades land ombord på Berings skepp. Den 20 juli ankrade fartyget vid en ö, troligen nuvarande Kodiakön.

ANNONS

ANNONS

Forskaren som blev rasande

Växtligheten bevisade att detta verkligen var en annan världsdel. Men trött och sjuk ryckte Bering bara på axlarna. Allt han ville var att återvända till Kamtjatka.

Med på resan fanns också den tyske naturforskaren Georg Wilhelm Steller. Framför honom låg en hel, nästan okänd kontinent att utforska - varje forskares dröm. Men Bering avslog hans begäran om att få gå iland och samla in växter och djur. Steller blev ursinnig, och till sist lovade Bering att forskaren skulle få följa med i båten som skulle fylla på färskvattenförrådet.

Iland inledde Steller ett frenetiskt arbete, samlade växter och sköt fåglar. När han kom tillbaka till jollen, fick han order om att återvända till skeppet. Bering hade beslutat att lätta ankar och återvända. Han gjorde inga försök att kartlägga det nya land som han funnit eller att kräva det för Rysslands räkning. Steller rasade.

I tio år förbereddes detta stora företag”, skrev Steller i sin dagbok, ”och tio timmar användes till dess huvudsakliga mål.

I slutet av augusti befann sig fartyget söder om Alaskahalvön. Färskvattnet började ta slut, och skörbjugg härjade. För att få tag i nytt vatten kastade man ankar vid en av öarna, och där dog den förste av männen, matrosen Shumagin. Ögruppen fick sitt namn efter honom.

Brännvin till urinvånarna

I närheten fick expeditionen för enda gången kontakt med andra människor. Två urinvånare kom paddlande i kajaker för att titta på främlingarna men vågade inte gå ombord. Steller och Waxell tog då med sig några besättningsmän och seglade in mot stranden men kunde inte ta sig ända in. Nio man stod nu på stranden, och till sist kunde Waxell få en av dem att paddla ut.

Waxell räckte mannen en skål med brännvin - den första kontakten mellan en europé och en urinvånare i Alaska! Men urinvånaren spottade ut den fräna drycken och skrek något till sina kamrater.

Alla försök att tala med urinvånarna misslyckades, och stämningen började bli hotfull. Urinvånarna började dra i båtens aktertross, och Waxell måste kapa den. En man som gått iland, en tolk från Tjukutien, hölls fast och släpptes först sedan två gevär avlossats.

Dödssjuk besättning

Fartyget fortsatte sin mödosamma återresa i hård motvind. Bering var så sjuk att han måste ligga till sängs. Waxell förde befälet. Läget blev allt sämre, och nästan varje dag måste ett lik kastas i havet. Skörbjuggen skördade sina offer.

Waxell skriver i sin dagbok:

De matroser som skulle vara rorgängare släpades fram och sattes upp på rorkulten av två andra sjuka som alltjämt kunde gå en aning. Rorgängaren måste sitta och styra, och när han inte kunde sitta längre, måste en annan, som var i exakt samma tillstånd, föras till rodret.

Matroserna önskade bara att en snar död skulle befria dem ur deras jämmerliga tillstånd.

Till sist siktades land, och sjömännen ropade högljutt att det måste vara Kamtjatka. Bering kallade ner befälet i sin hytt för att rådslå. Man beslutade att landstiga. Trots att fartyget var nära att krossas mot reven utanför kusten lyckades expeditionen finna en lugn hamn.

ANNONS

ANNONS

Döden på ön

Väl i land visade det sig att inga träd eller buskar växte i området. Men det fanns friskt vatten och ett område med sandkullar och djupa gropar som det gick att spänna segel över.

Berings grav
Vitus Bering dog den 8 december 1741 på en ö utanför Kamtjatka. Ön fick senare namn efter Bering. I 250 år var Berings gravplats okänd. Men 1991 lyckades danska arkeologer finna Berings grav som nu är markerad med ett kors och en sten. I närheten låg även andra skelett från expeditionen. Undersökningar visade att Bering inte dog av skörbjugg, eftersom hans tänder var i gott skick. Han dog av kallbrand i benen och bukhinneinflammation.

Så började det svåra arbetet att föra de sjuka i land. Många dog direkt. Berings ben var uppsvullna och hans kropp styv och kall, men han var vid fullt medvetande.

Så kom ytterligare en motgång. En grupp som sänts inåt land hade klättrat upp på ett berg och kunde rapportera att man landat på en ö! Skeppet hade dessutom drivits upp på land av en storm. På en okänd, öde ö utan fartyg, medicin, bränsle och med vintern i antågande sjönk livsmodet.

"Vi uppgav helt hoppet om räddning", skriver Waxell i dagboken.

Själv låg Waxell tillsammans med en löjtnant i en av sandhålorna. Mellan dem låg i dagar liket av en skeppskamrat. De båda var för svaga för att flytta på den döde.

I början av december dog Vitus Bering.

Ett annat plågoris var de polarrävar som ön vimlade av. De åt händer och fötter på de döda, expeditionens proviant och vad de kom åt.

Steller skriver i sin dagbok:

En natt när en matros ställde sig på knäna och urinerade bet en räv tag i den blottade kroppsdelen. Trots matrosens skrik dröjde det innan räven släppte. Ingen kunde uträtta sina naturbehov utan att ha en käpp i handen.

I januari började ändå flera män så sakteliga tillfriskna. Dieten av ätliga växter, friskt vatten och uttrar och sälar hade besegrat skörbjuggen.

Räddningen

Under ett stormöte beslöt besättningen att bygga en båt av resterna från det gamla fartyget och försöka segla till Kamtjatka. I augusti kunde så de överlevande ge sig av efter att ha tillbringat nio månader på Beringön, som deras uppehållsort döptes till. Efter bara fyra dagar siktades Kamtjatkas kust, och efter två veckor seglade fartyget in i Petropavlovsks hamn.

ANNONS

ANNONS

Bering fick aldrig uppleva resultatet av sin färd. Trots att utforskandet av Nordamerika misslyckades kartlade expeditionen stora delar av Sibirien och dess norra och nordöstra kust. Det ledde till att en ny del av världen öppnades för européerna. Ryssland kunde ta kontroll över de nordöstligaste delarna av Sibirien. Därmed var den plan som utarbetats av tsar Ivan IV (1530-1584) till sist fullbordad – Ryssland kontrollerade hela Sibirien.

Ryssland fick även fotfäste i Alaska, som kom under tsarens välde. 1867 sålde Ryssland Alaska till USA för 7,2 miljoner dollar.

Bering fick dock sentida upprättelse. Sundet mellan Nordamerika och Asien heter i dag Berings sund. Även Berings länge bortglömde företrädare har blivit ihågkommen. Asiens östligaste udde är döpt till Kap Deszjnev.

LÄS MER: Rysslands historia

LÄS MER: Kosacker inledde den ryska erövringen av Sibirien

LÄS MER: Upptäckare och upptäcktsresor

LÄS MER: Nordostpassagen och döden i Arktis

LÄS MER: Sökandet efter Nordvästpassagen ledde till kolonisation av Nordamerika

LÄS MER: Kolonisation och kolonialism

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

  1. Peter den store hade flera avsikter när han gav order om en upptäcktsfärd i östra Sibirien. Vilka?
     
  2. Varför tog det så lång tid för Bering att genomföra sina expeditioner?
     
  3. Varför dröjde det så lång tid innan Bering nådde Amerika på sin andra resa?
     
  4. När Bering väl nått det mål han kämpat för i så många år, ville han bara stanna några timmar. Vad kan det bero på?
     
  5. Hur lyckades den strandsatta expeditionen besegra skörbjuggen?
     
  6. Vad fick Berings expedition för betydelse?

 

Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
 

Senast uppdaterad: 6 augusti 2021
Publicerad: 29 juli 2021

ANNONS

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

ANNONS

Liknande artiklar

M

Kosacker inledde den ryska erövringen av Sibirien

I mitten av 1500-talet ökade pälshandeln mellan Ryssland och England och engelska fartyg gick...

S

Mynt under medeltiden och Vasatiden

Under de första århundradena efter Kristi födelse importerades mynt till Sverige från romarriket,...

S

Svenskt bergsbruk under medeltiden och Vasatiden

Bergsbruket i Sverige inleddes på 1000-talet med koppar- (Falun, Åtvidaberg) och järnbrytning (Utö...

M

Nordostpassagen och döden i Arktis

År 1871 upptäckte den norske säljägaren Elling Carlsen en hydda på ögruppen Novaja Zemlja norr om...

ANNONS

Ämneskategorier

Ekonomi och handel 1500-1776

Ekonomi och handel i Europa och världen under den nya tiden.

Vetenskap, teknik och kommunikationer 1500-1776

Nya tidens vetenskapliga och tekniska utveckling och kommunikationer.

Kända personer 1500-1776

Historia om några av den nya tidens mest kända personer och deras levnadsöden.

Rysslands historia

Här hittar du material som behandlar Rysslands historia i små och stora perspektiv. Få en helhetsbild eller fördjupa...

Relaterade taggar

Upptäckare och upptäcktsresor

En upptäcktsresa är en resa med syfte att upptäcka, kartlägga eller göra anspråk på (göra till sina...

Kolonisation och kolonialism

Kolonisation är när en stat tar ett område utanför sitt eget land i besittning. Kolonialism är...

SO-rummet tag typ

Sjöfart

Sjöfarten har i alla tider varit den mest internationella av alla näringar. Här hittar du material...