Den 17 september 1849 hade Harriet Tubman till sist fått nog. Hon var då, troligtvis, 29 år gammal. Hennes make varnade henne för att försöka rymma. ”Du kan ge dig av, men du kommer aldrig överleva.”
Hon gjorde det ändå. Hon lämnade gården där hon fötts in i fångenskap och gick till fots i skydd av mörkret, i riktning åt nordväst. Först följde hon floden Choptank genom Delaware, för att sedan fortsätta rakt norrut mot Pennsylvania. Där var slaveri förbjudet, vilket innebar att hon – om hon nu lyckades ta sig dit – bara genom att komma fram, bara genom att beträda marken, genast skulle förvandlas till en fri kvinna. På dagarna gömde hon sig i träskmarker, i övergivna stugor eller högt uppe i träd. På natten orienterade hon efter stjärnorna, gick så fort hon bara orkade.
Exakt hur hon gjorde för att undvika förföljare och prisjägare, de som lurpassade i trakten för att fånga förrymda slavar och föra dem tillbaka till sina ägare, berättade hon aldrig.
Långt senare beskrev hon istället den känsla av lättnad och vördnad inför livet som hon kände då hon till sist tog sig över gränsen mellan de två staterna: ”När jag insåg att jag hade korsat den där linjen såg jag ner på mina händer för att se om jag fortfarande var samma människa. Det var en sådan glans och härlighet över allting; solen lyste som guld genom träden, och över fälten, och det kändes som att jag var i paradiset.”
Ville hjälpa andra att nå frihet
Men snart insåg hon att frihet för henne själv inte räckte. Harriet Tubman var ensam, en främling i ett främmande land. Istället fann hon sig driven av en oemotståndlig lust att agera. Hon sa att det var Gud som talade till henne, som lovade att inget ont skulle hända. Ända sedan dagen då hennes skalle sprack hade hon haft visioner och syner.
På våren 1851 tog hon sig för första gången tillbaka över gränsen, in i den slavägande Södern. Hennes bror och två andra män blev de första som följde henne tillbaka till friheten.
Därmed var Harriet Tubmans karriär som befriare av slavar inledd. Under de kommande åren gjorde hon i samarbete med den så kallade ”underjordiska järnvägen”, en organisation som sedan slutet av 1700-talet ägnat sig åt att frita slavar, minst 13 resor fram och tillbaka över gränsen, under ständig fara för upptäckt, under ständig fara för sitt eget liv. Hon blev ett spöke, en skugga, en legend; slavägarna i trakten anade aldrig att det var just hon, men de förstod att det var någon som låg bakom att allt fler slavar plötsligt försvann och sedan aldrig sågs till igen. På egen hand befriade hon mer än 70 människor; i samarbete med andra kan en bra bit över 300 personer ha undkommit slaveriets vansinne tack vare Harriet Tubman, som senare skulle kallas ”sitt folks Moses”.
