M

Harriet Tubman och den underjordiska järnvägen

Harriet Tubman föddes som slav men lyckades nå friheten genom att rymma. Hon ägnade därefter hela sitt liv åt den livsfarliga kampen mot slaveriet och blev den underjordiska järnvägens mest legendariska konduktör. Under 1850-talet organiserade hon mer än ett dussin fritagningsexpeditioner mot Södern och lyckades frita hundratals slavar.
Bild:

Harriet Tubman (ca 1822-1913), ursprungligen Araminta Harriet Ross, fick utstå många svåra år av omänsklig behandling under sin tid som slav.

Harriet Tubman befriade sig själv

År 1849
Hon föddes som slav i Dorchester County, Maryland, och behandlades som en sådan.

Fem år gammal lånade hennes ägare ut henne till en granne för att passa familjens nyfödda. När barnet grät piskades hon; en gång fick hon fem rapp innan det ens var dags att äta frukost. Ärren syntes på hennes rygg under resten av hennes långa liv.

En annan gång, när hon blivit tonåring, lånades hon ut på nytt. Ägaren kastade en blytyngd efter en annan slav som varit ”uppkäftig”, men träffade istället henne, i huvudet. I två dygn låg hon blödande från sin spruckna skalle, utan att någon läkare såg till henne; sedan skickades hon ut på fälten med blod och svett rinnande i ansiktet så att hon hade svårt att se.

Den 17 september 1849 hade Harriet Tubman till sist fått nog. Hon var då, troligtvis, 29 år gammal. Hennes make varnade henne för att försöka rymma. ”Du kan ge dig av, men du kommer aldrig överleva.”

Underjordiska järnvägen

Den underjordiska järnvägen var ett organiserat nätverk av kontakter i USA under 1800-talet som sköttes av motståndare till slaveriet (s.k. abolitionister) i syfte att hjälpa slavar fly från sydstaterna till nordstaterna eller Kanada.

Nätverket skapades i början av 1800-talet och nådde sin höjdpunkt under perioden 1850-1860. Redan 1850 hade omkring 100 000 slavar hjälpts till frihet genom den underjordiska järnvägen.

Den underjordiska järnvägens medlemmar använde metaforer i form av olika "järnvägbegrepp". Järnvägen var alltså ingen riktig järnväg utan syftade på nätverket som kämpade för att befria slavar. Guiderna som gav sig ner i sydstaterna för att befria slavar och föra dem norrut kallades för "konduktörer". En "station" var ett säkert gömställe, och var det hemma hos någon, kallades de som bodde där för "stationsföreståndare".  Flyktingarna själva (de förymda slavarna) kallades för "passagerare" eller "bagage".

Hon gjorde det ändå. Hon lämnade gården där hon fötts in i fångenskap och gick till fots i skydd av mörkret, i riktning åt nordväst. Först följde hon floden Choptank genom Delaware, för att sedan fortsätta rakt norrut mot Pennsylvania. Där var slaveri förbjudet, vilket innebar att hon – om hon nu lyckades ta sig dit – bara genom att komma fram, bara genom att beträda marken, genast skulle förvandlas till en fri kvinna. På dagarna gömde hon sig i träskmarker, i övergivna stugor eller högt uppe i träd. På natten orienterade hon efter stjärnorna, gick så fort hon bara orkade.

Exakt hur hon gjorde för att undvika förföljare och prisjägare, de som lurpassade i trakten för att fånga förrymda slavar och föra dem tillbaka till sina ägare, berättade hon aldrig.

Långt senare beskrev hon istället den känsla av lättnad och vördnad inför livet som hon kände då hon till sist tog sig över gränsen mellan de två staterna: ”När jag insåg att jag hade korsat den där linjen såg jag ner på mina händer för att se om jag fortfarande var samma människa. Det var en sådan glans och härlighet över allting; solen lyste som guld genom träden, och över fälten, och det kändes som att jag var i paradiset.”

Ville hjälpa andra att nå frihet

Men snart insåg hon att frihet för henne själv inte räckte. Harriet Tubman var ensam, en främling i ett främmande land. Istället fann hon sig driven av en oemotståndlig lust att agera. Hon sa att det var Gud som talade till henne, som lovade att inget ont skulle hända. Ända sedan dagen då hennes skalle sprack hade hon haft visioner och syner.

Bild:

Bild från 1887. Harriet Tubman (till vänster) med familj och grannar - alla förrymda slavar.

På våren 1851 tog hon sig för första gången tillbaka över gränsen, in i den slavägande Södern. Hennes bror och två andra män blev de första som följde henne tillbaka till friheten.

Därmed var Harriet Tubmans karriär som befriare av slavar inledd. Under de kommande åren gjorde hon i samarbete med den så kallade ”underjordiska järnvägen”, en organisation som sedan slutet av 1700-talet ägnat sig åt att frita slavar, minst 13 resor fram och tillbaka över gränsen, under ständig fara för upptäckt, under ständig fara för sitt eget liv. Hon blev ett spöke, en skugga, en legend; slavägarna i trakten anade aldrig att det var just hon, men de förstod att det var någon som låg bakom att allt fler slavar plötsligt försvann och sedan aldrig sågs till igen. På egen hand befriade hon mer än 70 människor; i samarbete med andra kan en bra bit över 300 personer ha undkommit slaveriets vansinne tack vare Harriet Tubman, som senare skulle kallas ”sitt folks Moses”.

Skicklig organisatör och infiltratör

Hon kom alltid om natten, alltid på vintern, då nätterna var långa och kalla. Hon klädde ofta ut sig, låtsades vara en slavkvinna skickad av sin ägare för att göra något ärende. En gång mötte hon en av sina tidigare herrar medan hon bar två levande kycklingar; då ryckte hon i djurens ben så att de kacklade och levde om så mycket att mannen inte såg henne i ansiktet.

En annan gång, medan hon åkte tåg, slog sig en av de män som ägt henne på samma sätt som man äger en ko eller en stol ner bredvid henne. Hon ryckte till sig en dagstidning och låtsades läsa. Mannen såg henne inte ens.

Hon bar alltid en revolver. Den hade hon för att skydda sig mot prisjägare, men också för att driva på dem som hon ledde genom mörkret. En gång insisterade en man på att få lämna gruppen och återvända till plantagen. Då riktade hon revolvern rakt mot hans huvud och sa: ”Du fortsätter eller dör.”

Bild:

Illustration från 1869 som föreställer Harriet Tubman under det amerikanska inbördeskriget (1861-1865).

I november 1860 utförde Harriet Tubman sitt sista egna räddningsuppdrag. Hon kom för att befria sin syster Rachel och hennes två barn. Väl framme visade det sig att systern hunnit dö och barnen inte gick att komma åt. Istället blev det en annan familj, Enalls, som följde henne på resan norrut. Färden tog längre tid än den brukade och vädret var bitande kallt. Flera gånger var de nära att gripas av slavjägare, och familjens små barn sövdes med opiumspetsad medicin för att de inte skulle avslöja dem med rop eller ljud.

Den 28 december var de till sist framme i säkerhet i New York.

Fick befäl i nordstatsarmén

Året därpå bröt inbördeskriget ut, som slutade med slaveriets avskaffande. Medan striderna ännu pågick tilldelades Harriet Tubman befälet över en grupp nordstatssoldater och ledde dem i en räd in i South Carolina, där flera hundra slavar befriades. Det var första gången som en officiell militär operation i USA planerades och genomfördes under ledning av en kvinna.

Harriet Tubman dog 1913, 91 år gammal, av vissa behandlad som en hjälte och hyllad som i det närmaste ett helgon, men trots det utfattig större delen av livet.

Uppgifter och frågor

  1. Hur behandlades Harriet Tubman som slav?
     
  2. Vad var den underjordiska järnvägen?
     
  3. Varför kallades Harriet Tubman ibland för "sitt folks Moses"?
     
  4. Harriet Tubman tjänstgjorde under en tid i nordstatsarmén. Vad var det för speciellt med detta?

 

VILL DU VETA MER? Läs Bound for the Promised Land: Harriet Tubman, Portrait of an American Hero av Kate Clifford Larson (2004).

 

Text: Magnus Västerbro, författare och journalist med inriktning på historia
Webbsida: https://www.facebook.com/vasterbro

Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria.
Bokens webbplats

 

Uppdaterad: 30 augusti 2018
Publicerad: 27 augusti 2018