Svenska krig mot Ryssland (1555-1660)

Genom att erövra Narva 1558 nådde ryssarna slutligen fram till Östersjön och gick 1570 till angrepp mot de svenska besittningarna i Estland. Därmed inleddes det andra kriget 1570-1595 ("nordiska 25-årskriget"). Det var under detta krig som Johan III och tsar Ivan IV ("den förskräcklige") växlade sina berömda skällebrev, vilka är enastående i diplomatins historia. Finland drabbades svårt av inkvarteringar och ryska härjningar, och först när även Polen gått i krig mot Ryssland fick Sverige övertaget i striderna.

Genom Pontus De la Gardies erövring av Narva 1581 utestängdes ryssarna på nytt från Östersjön. Ett stillestånd ingicks i augusti 1583 och kom att förlängas upprepade gånger de följande åren. Åren 1590-1593 blossade striderna upp på nytt. Ryssarna återtog då de områden de förlorat i Ingermanland och Keksholm, medan svenskarna gjorde ett misslyckat försök att tränga fram till Vita havsområdet. I Teusinafreden 1595 misslyckades Sverige med att få den förmånliga gränsjustering i norr som eftersträvats.

Efter 1598 försjönk Ryssland i ett virrvarr av inbördesstrider, som Polen och Sverige blandade sig i. I februari 1609 undertecknades en svensk-rysk allians i Viborg, enligt vilken Sverige i utbyte mot Keksholms län skulle ge militär hjälp mot polackerna och mot tronpretendenten Dmitrij i Moskva. Jakob De la Gardies erövring av Moskva 1610 slutade i fiasko, men 1611 i stormades Keksholm, som ryssarna vägrat överlämna. I juli intogs även staden Novgorod, som i ett avtal ställde sig under den svenske kungens beskydd och uttalade en önskan att få en av Karl IX:s söner som tsar. Sedan Gustav Adolf bestigit tronen på hösten samma år blev Gustav Adolfs yngre bror Karl Filip den aktuelle kandidaten. Efter en folkresning i Moskva valdes dock en medlem av adelssläkten Romanov till rysk tsar 1613, och denna dynasti skulle behålla tronen fram till 1917.

Sveriges engagemang i Ryssland skulle fortsätta under Gustav II Adolf.

Det första kriget under Gustav II Adolfs ledning var en fortsättning på Karl IX:s ryska krig. Sedan försöket att etablera Vasaätten på den ryska tronen misslyckats återupptog den svenska armén sina operationer 1613. Genom engelsk medling slöts 1617 freden i Stolbova, som gav Sverige Ingermanland, Kexholm och Nöteborg samt ett skadestånd på 20 000 rubler. Därmed blev Finska viken en svensk insjö och Ryssland tillbakapressat bortom Ladoga.

I sitt tal till ständerna efter fredsslutet förklarade Gustav II Adolf att den oroliga gränsen i öster nu hade säkrats för all framtid. Historikern Arthur Attman har dock hävdat att freden var en besvikelse för Sverige, eftersom man än en gång misslyckades med att få tillgång till Ishavskusten i norr och total kontroll över de ryska handelsvägarna.

Det andra kriget ("livländska kriget") började som ett ryskt anfall sommaren 1656 i syfte att utnyttja Sveriges besvärliga läge i det polska kriget (Karl X Gustavs polska krig) för att åter tränga fram till Östersjön. Dorpat (nuvarande Tartu) och flera andra städer intogs, Riga belägrades och landsbygden ödelades med omfattande befolkningsnedgång som följd. Ett vapenstillestånd ingicks sommaren 1658 och permanentades genom freden i Kardis i juni 1661, varvid gränserna från 1627 återställdes.

LÄS MER: Rysslands historia

LÄS MER: Vasatidens Sverige

LÄS MER: Stormaktstidens Sverige

Text: Gunnar Åselius (professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan) och Stig Hadenius (historiker och professor i journalistik)