Nyckeln till att behärska Volga var staden Stalingrad vars läge vid flodens strand gjorde den strategiskt viktig. En annan faktor som bidrog till Hitlers målmedvetenhet att erövra Stalingrad var att staden bar den sovjetiske diktatorn Josef Stalins namn.
Blodiga gatustrider i Stalingrad
Det var den 6:e tyska armén, under ledning av general Friedrich Paulus, som fick uppdraget att erövra Stalingrad. I augusti 1942 stod Paulus trupper i utkanten av staden, men det var ingen lätt uppgift tyskarna hade framför sig. De sovjetiska soldaterna hade fått order om att försvara staden till varje pris och att inte backa en meter. Stalins order om att inte retirera utan tillstånd innebar att soldater kunde straffas mycket hårt, i vissa fall med döden, om de övergav sina ställningar.
Under mycket våldsamma gatustrider som böljade från hus till hus ryckte tyskarna fram genom staden. De sovjetiska soldaterna som fanns på plats i Stalingrad förde till en början en desperat kamp mot den beslutsamma och välutrustade tyska 6:e armén. De sovjetiska rekryter som transporterades som förstärkning till staden via Volga hade ibland fått mycket kort militär utbildning och kunde tvingas direkt in i de hårda striderna. Förlusterna blev därför enorma för de sovjetiska styrkorna.
Staden förvandlades efterhand till ett enda stort slagfält. Fabriker, järnvägsstationer och bostadshus bytte ägare gång på gång. Ibland befann sig tyska och sovjetiska soldater i olika våningar i samma byggnad. De sönderbombade husen gav försvararna möjlighet att gömma sig bland ruinerna och anfalla på nära håll. Det gjorde det svårt för tyskarna att utnyttja sina stridsvagnar och sin överlägsna eldkraft.
Tyskarna ringas in
Inom den sovjetiska militärledningen hade man under en tid funderat över hur man på bästa sätt kunde slå tillbaka tyskarna från Stalingrad. Uppdraget gick till general Georgij Zjukov och chefen för generalstaben Aleksandr Vasilevskij. Tillsammans utarbetade de den plan som skulle ligga till grund för ”operation Uranus”, som i stora drag gick ut på att ringa in den 6:e tyska armén och därefter besegra den.
Operation Uranus inleddes den 19 november 1942 genom att den Röda armén anföll de tyska styrkornas norra flank. Dagen därpå inleddes anfallet även söder om Stalingrad. Här försvarades stora delar av fronten av två rumänska arméer, vilka stred på tyskarnas sida. Dessa rumänska arméer var sämre utrustade än de tyska förbanden och saknade framförallt tillräckligt med moderna pansarvärnsvapen för att stoppa de sovjetiska stridsvagnarna. Den 23 november möttes de sovjetiska anfallsstyrkorna väster om Stalingrad. Därmed hade de ringat in den 6:e tyska armén och andra förband, sammanlagt omkring 250 000-300 000 soldater (se karta).
Misslyckad luftbro
Då Paulus förstod hur illa situationen såg ut begärde han att få göra en utbrytning ur staden, vilket Hitler genast avstyrde. Hitler som blivit besatt av tanken att erövra Stalingrad vägrade godkänna en utbrytning och menade istället, på inrådan av Luftwaffes befälhavare Hermann Göring, att det var möjligt att via en luftbro förse de innestängda soldaterna med både mat och ammunition.
Men luftbron fungerade långt ifrån som planerat. Bristen på transportflygplan, det svåra vintervädret och sovjetiskt luftvärn gjorde att endast en bråkdel av de utlovade förnödenheterna kom fram. Julen 1942 och nyåret 1943 blev ett helvete för de innestängda och svårt medtagna tyskarna i Stalingrad. Maten började ta slut, soldaterna svalt och många drabbades av svåra förfrysningar och sjukdomar.
I december 1942 försökte en annan tysk arméstyrka bryta igenom den sovjetiska inringningen och undsätta soldaterna i Stalingrad. Operationen fick namnet Wintergewitter (vinterstorm). De tyska stridsvagnarna lyckades ta sig fram till omkring fem mil från de instängda trupperna, men stoppades av kraftigt sovjetiskt motstånd. Den 23 december avbröts räddningsförsöket. Eftersom Hitler fortfarande förbjöd Paulus att lämna Stalingrad och armén dessutom hade brist på bränsle, gjordes inget samordnat försök att bryta sig ut och möta undsättningsstyrkan.
När de instängda soldaterna insåg att räddningsförsöket hade misslyckats försvann mycket av deras sista hopp. Hitler vägrade ändå att tillåta en kapitulation. Han hävdade bestämt att det var bättre att kämpa till sista kulan än att hamna i sovjetisk fångenskap.
Tysk kapitulation
Hitler lät till och med utnämna Paulus till fältmarskalk den 30 januari 1943, i ett försök att få honom att hellre ta sitt eget liv än att kapitulera. Ingen tidigare tysk fältmarskalk hade nämligen kapitulerat. Paulus tog ingen hänsyn till detta och den 31 januari 1943 gav han upp tillsammans med de tyska förbanden i den södra delen av Stalingrad. De sista tyska styrkorna i stadens norra del kapitulerade den 2 februari 1943.
Slaget om Stalingrad var över och förlusterna hade varit oerhörda på båda sidor. Uppskattningsvis hade närmare en halv miljon sovjetiska soldater dödats eller rapporterats som saknade under striderna i och omkring Stalingrad. Ännu fler hade sårats. Även de tyska styrkorna och deras bundsförvanter hade förlorat hundratusentals soldater genom striderna och inringningen.
Av de omkring 90 000 tyska soldater som togs till fånga vid kapitulationen återvände endast omkring 6 000 till Tyskland efter kriget. Resten dog till stor del av sjukdomar, svält, utmattning och svåra förhållanden under den sovjetiska fångenskapen.
För Sovjetunionen blev segern en enorm framgång, både militärt och psykologiskt. Den tyska armén hade tidigare betraktats som nästan omöjlig att besegra, men vid Stalingrad hade en hel tysk fältarmé gått under. Efter nederlaget förlorade Tyskland alltmer av det militära initiativet på östfronten.
Vad hände med general Paulus?
Paulus började året efter kapitulationen att arbeta för den sovjetiska propagandaapparaten och han vände sig mot sin forne ledare. I Nazityskland stämplades Paulus som landsförrädare.
Efter Stalins död 1953 släpptes Paulus fri och flyttade då till Östtyskland (DDR) där han bosatte sig i Dresden. Där ägnade han sig bland annat åt militärhistoriskt arbete och höll föreläsningar för blivande officerare. Han avled 1957.
Den osynliga fienden i Stalingrads ruinerUnder slaget om Stalingrad använde både tyskarna och sovjeterna prickskyttar för att bekämpa fienden. De gömde sig i sönderbombade hus, bakom tegelhögar och i andra skyddade positioner. Ofta låg de stilla i timmar för att inte avslöja sig. Deras uppgift var bland annat att skjuta fiendens befäl, kulspruteskyttar och andra soldater som visade sig. Prickskyttarna skapade också stor rädsla. Ingen visste var nästa skott skulle komma ifrån. De sovjetiska prickskyttarna blev särskilt omtalade. En av de mest kända var Vasilij Zajtsev, som enligt sovjetiska uppgifter dödade över 200 tyska soldater under striderna i Stalingrad. Han utbildade även andra prickskyttar. Hans framgångar uppmärksammades flitigt i den sovjetiska propagandan för att stärka soldaternas kampvilja. Men även tyskarna hade skickliga prickskyttar. Båda sidor försökte därför spåra upp och döda motståndarens skyttar. Det kunde leda till nervpåfrestande dueller där två prickskyttar låg gömda och spanade efter varandra. Den som först avslöjade sin position riskerade att bli skjuten. En särskilt berömd berättelse handlar om en påstådd duell mellan Zajtsev och en tysk mästerprickskytt vid namn Erwin König. Berättelsen blev grunden för krigsfilmen Enemy at the Gates (2001), där Jude Law spelar Zajtsev och Ed Harris hans tyske motståndare. Men historiker har ifrågasatt om duellen verkligen ägde rum. Det saknas tillförlitliga bevis för att den tyske prickskytten König ens har existerat. Prickskyttarnas roll skildras också i den ryska krigsfilmen Stalingrad (2013), som handlar om en grupp sovjetiska soldater som försvarar ett hus i den sönderbombade staden. Även där ingår en prickskytt bland huvudpersonerna.
|
M LÄS MER: Slaget om Stalingrad – kriget vänder på östfronten
M LÄS MER: Östfronten under andra världskriget
M LÄS MER: Operation Barbarossa – Hitler anfaller Sovjetunionen
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
Stephen Kotkin, Stalin – Volym 2, Penguin Books, 2018
Antony Beevor, Stalingrad, Historiska Media, 2003
Christine Hatt, Andra världskriget 1939-1945, Liber, 2003
FÖRFATTARE
Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli
