Slaget vid Stalingrad

Nyckeln till att behärska Volga var staden Stalingrad vars läge vid flodens strand gjorde den strategiskt oumbärlig. En annan faktor som bidrog till Hitlers målmedvetenhet att erövra Stalingrad var att staden bar den sovjetiske diktatorn Josef Stalins namn.

Det var den 6:e tyska armén, under ledning av general Friedrich Paulus som fick uppdraget att erövra Stalingrad. I augusti 1942 stod Paulus trupper i utkanten av staden, men det var ingen lätt uppgift tyskarna hade framför sig. De sovjetiska soldaterna hade fått order om att försvara staden till varje pris och att inte backa en meter. Att retirera kunde nämligen innebära att man sköts på fläcken som desertör.

Under mycket våldsamma gatustrider som böljade från hus till hus ryckte tyskarna fram genom staden. De ryska soldaterna som fanns på plats i Stalingrad förde till en början en desperat kamp mot den beslutsama och välutrustade tyska 6:e armén. De sovjetiska rekryter som transporterades som förstärkning till staden via Volga, saknade ofta både utbildning och vapen. Manfallet blev därför enormt för ryssarna.

Inom den sovjetiska militärledningen hade man under en tid funderat över hur man på bästa sätt kunde slå tillbaka tyskarna från Stalingrad. Uppdraget gick till general Georgij Zjukov och chefen för generalstaben Aleksandr Vasilevskij. Tillsammans utarbetade de den plan som skulle ligga som grund för ”operation Uranus”, som i stora drag gick ut på att innestänga den 6:e tyska armén i staden och sedan förinta den.

Operation Uranus inleddes den 19 november 1942 genom att den Röda armén anföll den 6:e armens norra och södra flank som försvarades av två rumänska arméer, vilka stred på tyskarnas sida. Dessa rumänska arméer var dåligt beväpnade och manskapet omotiverade att strida. Efter att de rumänska försvarslinjerna slagits ut var tyskarna avskurna och innestängda i staden (se karta).

Då Paulus förstod hur illa situationen såg ut begärde han att få göra en utbrytning ur staden, vilket Hitler genast avstyrde. Hitler som blivit besatt av tanken att erövra Stalingrad vägrade godkänna en utbrytning och menade istället, på inrådan av Luftwaffes befälhavare Hermann Göring, att det var möjligt att via en luftbro förse de innestängda soldaterna med både mat och ammunition.

Vädrets makter skulle dock sätta stopp för Görings luftbro och endast en bråkdel av de utlovade ransonerna kom fram. Jul- och nyårshelgen 1942 blev ett helvete för de innestängda och svårt medtagna tyskarna i Stalingrad.

Rykten spreds om att en tysk armé var på väg och att räddningen inte var långt borta. Men det var bara rykten. Hitler hade vid det här laget förstått att armén i Stalingrad var förlorad men att kapitulera var inget alternativ. Han hävdade därför bestämt att det var bättre att kämpa till sista kulan än att hamna i sovjetisk fångenskap. Hitler lät till och med utnämna Paulus till fältmarskalk i ett försök att få honom att hellre ta sitt eget liv än att kapitulera. Ingen tidigare tysk fältmarskalk hade nämligen kapitulerat. Paulus tog ingen hänsyn till detta och den 31 januari 1943 lät han meddela den sovjetiska militärledningen i Stalingrad att den 6:e armén ämnade kapitulera.

Slaget om Stalingrad var över och troligtvis hade en halv miljon sovjetiska soldater stupat. Tyskarna förlorade något mindre än hälften. Av de 100 000 tyska soldater som kapitulerade överlevde endast 5 000 man. Resten dog under de närmaste veckorna efter kapitulationen av köld och svält eller senare i rysk fångenskap.

Paulus började året efter kapitulationen att arbeta för den sovjetiska propagandaapparaten och han vände sig mot sin forne ledare. I Nazityskland stämplades Paulus som landsförrädare. Efter Stalins död 1953 släpptes Paulus fri och flyttade då till Östtyskland (DDR) där han fick anställning vid polishögskolan. Under efterkrigstiden deltog han också i uppbyggandet av den östtyska armén.

LÄS MER: Slaget om Stalingrad - kriget vänder på östfronten

LÄS MER: Östfronten under andra världskriget

LÄS MER: Operation Barbarossa - Hitler anfaller Sovjetunionen

Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli