S Fördjupning
Stora nordiska kriget var ett krig mellan Sverige och dess grannstater som resulterade i det svenska stormaktsväldets fall. En koalition hade ingåtts mot Sverige mellan Ryssland, Danmark och Polen-Sachsen 1699. I februari 1700 angrep sachsiska styrkor Riga, i april anföll Danmark Sveriges bundsförvant Holstein-Gottorp och i augusti invaderade Ryssland Estland och Livland (södra hälften av dagens Estland och norra hälften av Lettland).
Efter att med engelsk-holländsk hjälp ha skeppat över sin armé till Själland slog Karl XII snabbt ut Danmark, besegrade sedan ryssarna vid Narva i november och vände sig 1701 söderut mot Polen-Sachsen. Kungens beslut att vid denna tidpunkt gå mot Polen istället för att avsluta kriget mot Ryssland har varit mycket omdiskuterat av forskarna. Medan den svenska armén jagade den polsk-sachsiske kungen August den starke fram och tillbaka genom Polen och Sachsen, fick nämligen tsar Peter tid att rusta upp sin armé och tränga fram till Östersjön, där Sankt Petersburg grundlades 1703.
Först när August i freden i Altranstädt 1706 slutligen avsagt sig den polska kronan kunde Karl XII hösten 1707 vända sig österut mot Ryssland. Genom ryssarnas brända jorden-taktik råkade han dock i svårigheter, och de förnödenheter som sommaren 1708 skulle ha tillförts armén från Baltikum föll i ryssarnas händer. Svenskarna sökte sig då ned i Ukraina, där Mazepas kosacker gjort uppror mot tsaren och förråd fanns.
Den hårda vintern 1708-1709 innebar dock avsevärda påfrestningar, och den mycket försvagade hären krossades vid Poltava i juni 1709. Därmed fick Sveriges fiender fria händer i Östersjöområdet. Medan Karl XII befann sig i landsflykt i Bender (en liten ort i nuvarande Moldavien men som då ingick i det Osmanska riket) erövrade tsaren de baltiska provinserna och Finland (1710-1714), August återtog makten i Polen och Danmark gjorde ett försök att återta Skåne (1709-1710). Tillsammans med England-Hannover och Preussen erövrade fienderna också Sveriges tyska provinser 1711-1716. Magnus Stenbocks kapitulation i Tönning 1713 innebar ett avgörande bakslag.
Karl XII gick efter hemkomsten (efter vistelsen i Bender) till offensiv i Norge 1716 och 1718. Sedan han stupat i november 1718 kunde fredsförhandlingar dock inledas. I uppgörelsen med England-Hannover 1719 överlämnades Bremen-Verden mot en miljon riksdaler, i freden med Preussen 1720 delar av Vorpommern mot två miljoner. I freden med Danmark samma år avstod Sverige från tullfriheten i Öresund samt godkände den danska erövringen av Holstein-Gottorp (Sveriges bundsförvant). Freden mot huvudmotståndaren Ryssland dröjde emellertid, och för att påskynda förhandlingarna härjade den ryska flottan längs den svenska kusten 1719-1721, varvid städer och bebyggelse skövlades från Piteå till Norrköping. Stockholm hade också hamnat i farozonen om inte den ryska landstigningsstyrkan slagits tillbaka vid Södra stäket i juni 1719.
Förutom de territoriella förlusterna innebar stora nordiska kriget en ofattbar katastrof för det svenska samhället. Antalet stupade har beräknats till 200 000. Stora delar av riket förhärjades av fienden, och åren 1710-1712 drabbades Sverige även av pest med uppskattningsvis 100 000 dödsoffer. När kriget inte längre kunde föras på fiendens område blev krigsfinansieringen dessutom besvärlig. Utrikeshandeln monopoliserades av staten, progressiv beskattning infördes och 1716 kom på initiativ av Görtz mynttecken ("nödmynt"), vilka endast innehöll koppar till någon procent av sitt nominella värde. Återhämtningen efter kriget gick dock förvånansvärt snabbt.
