Perestrojka och den sovjetiska ekonomin
Perestrojka syftade till att lätta på den starkt centraliserade (statliga) ekonomiska styrningen (även känd som planekonomi) som fanns i Sovjetunionen. Med hjälp av perestrojka skulle det ekonomiska systemet effektiviseras. Företag skulle få större frihet att fatta egna beslut och vissa marknadsekonomiska inslag tilläts. Tanken var dock aldrig från början att man skulle överge planekonomin och övergå till en öppen marknadsekonomi, utan att försöka få det sovjetiska systemet att fungera bättre.
Reformerna fick inte den effekt som Gorbatjov hade hoppats på. Ekonomin fortsatte att försämras och bristen på många varor blev ett växande problem. Samtidigt ökade de politiska och sociala spänningarna inom Sovjetunionen. Perestrojkan var dock bara en av flera orsaker till den kris som så småningom bidrog till Sovjetunionens sammanbrott.
Glasnost och ett öppnare samhälle
Parallellt med dessa ekonomiska reformer syftade glasnost till att skapa ett mera öppet samhälle med större yttrandefrihet och pressfrihet. Begreppet var faktiskt inte nytt, utan hade använts långt tidigare i Ryssland. Under 1800-talet användes ordet bland annat i samband med ökad offentlig insyn i rättssystemet. Nu ville Gorbatjov skapa större öppenhet kring statens verksamhet och situationen i hela Sovjetunionen.
Efter årtionden av hård kontroll över medier och politiska åsikter kunde människor nu tala öppnare om samhällsproblem och om sådant som tidigare hade tystats ner. Kritik mot kommunistpartiet och landets historia blev vanligare. Öppenheten gjorde samtidigt att många gamla konflikter och motsättningar kom upp till ytan.
Nationalism och krav på självständighet
Glasnost var (liksom perestrojka) tänkt att förnya en politiskt och socialt stagnerad stat där folkets missnöje eller meningsskillnader inte hade fått komma till tals. Men det visade sig snart att de styrande hade missbedömt och underskattat vidden och kraften i det folkliga missnöjet och de undertryckta meningsskillnader och konflikter som pyrde under den politiska ytan bland invånarna i Sovjetunionen.
Från 1988 växte nationalistiska rörelser snabbt i flera sovjetrepubliker. Konflikten kring Nagorno-Karabach i Kaukasus blev ett tidigt exempel, samtidigt som starka självständighetsrörelser växte fram i Baltikum. Den större öppenheten gjorde det lättare för människor att organisera sig och kräva politiska förändringar.
Gorbatjovs reformer var tänkta att rädda och förnya Sovjetunionen, inte att upplösa den. Men tillsammans med den ekonomiska krisen, växande nationalism och en allt svagare centralmakt bidrog förändringarna till en utveckling som ledningen till slut förlorade kontrollen över. I december 1991 upplöstes Sovjetunionen.
Tjernobylkatastrofen visade behovet av öppenhetKatastrofen i kärnkraftverket Tjernobyl 1986 blev ett tydligt exempel på problemen med det gamla sovjetiska systemets hemlighetsmakeri. Myndigheterna väntade med att berätta för befolkningen om olyckans omfattning, samtidigt som radioaktivitet spreds över stora områden. Händelsen stärkte Gorbatjovs uppfattning att staten behövde bli öppnare. Under glasnost kunde medierna efterhand rapportera friare om både aktuella problem och mörka delar av Sovjetunionens historia. Ämnen som tidigare varit förbjudna började diskuteras offentligt.
|
M LÄS MER: Sovjetunionens sönderfall
M LÄS MER: Michail Gorbatjov
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Vahagn Avedian, fil. dr i historia, med forskningsintresse för mänskliga rättigheter, fred- och konfliktforskning och demokratistudier, redaktör för folkmordet1915.se och karabach.se
Webbplatser:
http://armenica.org/vahagnavedian/
http://folkmordet1915.se/
http://karabach.se/
