Svenskarna börjar bygga
Första åtgärden var att köpa markområden av traktens urbefolkning, stammen lenape. Sedan byggdes en befästning, Fort Kristina, främst som skydd mot det holländska handelskompani som höll till längre upp efter floden. Längs stränderna sattes upp pålar med det svenska riksvapnet för att markera kolonins område.
Lasten fördes iland: grova tyger, yxor, knivar, tobakspipor, speglar, förgyllda ringar och kedjor som skulle användas för att byta till sig hudar och pälsverk från urbefolkningen. Från de lokala stammarna köpte svenskarna också majs och tobak.
Svårt att locka folk till Nya Sverige
Rekryteringskampanjen att få folk att emigrera till den nya kolonin på andra sidan Atlanten gick trögt. Det var inte lätt att förmå ungt folk att utvandra. Vissa hade dock varit lättare att övertala än andra. Källorna vittnar bland annat om kavalleristen som ertappades för stöld och som själv fick välja mellan hängning och överresa till Nya Sverige med familj. Mycket tyder på att valet i hans fall var lätt.
|
Flera svenska expeditioner anlände till Nya Sverige
När fartygen återvände till Sverige 1639 hade de 2 200 pälsar och skinn i lastrummen. Det räckte inte för att ge vinst. Under åren 1642-1649 anlände ytterligare fem expeditioner från Sverige.
Ombord fanns åtskilliga hundra svenska och finska kolonister som röjde mark och uppförde nybyggen längs floden.
Till de lokala stammarna förde det svenska handelskompaniet med sig gevär, redskap, kopparkittlar, ylletyger. Det bidrog till ett mestadels fredligt samarbete. Till kolonisterna kom sågklingor, slipstenar, kvarnstenar, salt och mjöl – och tio förgyllda flaggstångsknoppar.
Johan Printz - kolonins stränga guvernör
1643 anlände kolonins nya guvernör, Johan Printz, överstelöjtnant vid Västgöta ryttare.
Hästarna vid det regementet drog nog en lättnadens suck, för Printz var minst sagt tjock. Han lär ha vägt nära tvåhundra kilo. Ursprungsbefolkningen kallade honom ”Storbuken”.
Printz blev en mycket kraftfull och ganska våldsam ledare – en riktig tyrann. Han visade ett visst förakt för urinvånarna och med holländarna längs floden bråkade han.
Många olika nationaliteter
Kolonins befolkning var en blandning av olika nationaliteter. Där talades svenska, finska, norska, danska, engelska, tyska, holländska, spanska, latin och de lokala stammarnas språk algonquin.
Nybyggarna levde nära samman med de lokala stammarna och blev beroende av dem. Nybyggarna och urinvånarna bar ofta samma kläder, använde samma föremål och betalningsmedel, wampum (slipade snäckskal från Nordatlanten).
Kolonins svenska historia blev kort
Nya Sverige hade problem. Det var ibland ont om mat. Sjukdomar härjade. Många kolonister dog, både under Atlantresorna och bland nybyggena. Fartygen från Sverige kom allt mer sällan. Ett fartyg förliste (sjönk) under färden och intresset i Sverige för kolonin minskade kraftigt. Särskilt holländarna längs floden – men också engelsmännen – ville ha bort Nya Sverige. 1655 erövrades Fort Kristina av holländare och Nya Sverige fanns inte mer. Men några hundra svenska kolonister kunde bo kvar på sina nybyggen, och efterhand blev de amerikaner.
LÄS MER: Nya Sverige
LÄS MER: Stormaktstidens Sverige
