Finska vinterkriget

S  Fördjupning

Finska vinterkriget började den 30 november 1939 med att Sovjetunionen bombade Helsingfors och avslutades den 12 mars 1940 med freden i Moskva. Krisen mellan Sovjetunionen och Finland aktualiserades i och med att Molotov-Ribbentrop-pakten slöts mellan Sovjetunionen och Tyskland sommaren 1939 och skulle i hög grad beröra Sverige.

Hade Sovjetunionen av Tyskland givits "rätten" till både de baltiska staterna och Finland? Under de förhandlingar som inleddes mellan Sovjetunionen och Finland hösten 1939 trodde många att Finland inte på allvar riskerade ett krig. I Sverige pågick inom regering och riksdag och i pressen en debatt om vilken hållning landet skulle inta. Den grundläggande frågan var om Sverige skulle föra en "nordisk" politik, som innebar stöd till Finland och skydd för Åland, eller om man skulle gå försiktigare fram och främst se till de egna intressena. I regeringen kom de två socialdemokraterna, utrikesminister Rickard Sandler och finansminister Ernst Wigforss, att företräda två oförenliga ståndpunkter. Sandler ville gå på den nordiska linjen medan Wigforss reagerade mot vad han ansåg kunde äventyra de svenska intressena.

Vid krigsutbrottet uppkom frågan om Sverige skulle förklara sig neutralt eller inte. Knappast någon ansvarig ansåg att landet direkt skulle ingripa på Finlands sida men inte heller att neutralitet skulle deklareras. Istället förklarade statsministern (Per Albin Hansson) att Sverige skulle vara "icke krigförande". Sandler begärde att få avgå - hans aktivistiska politik saknade tillräcklig förankring - och en samlingsregering bildades.

Svenska frivilligkåren

Svenska frivilligkåren är ett samlingsnamn för den organisation som bestod av drygt 8 000 svenska och över 700 norska frivilliga som deltog i det finska vinterkriget 1939-1940. I februari 1940 kom en vädjan från den finska regeringen om hjälp från Sverige med reguljära förband. Sverige hade dittills sänt vapen, materiel och livsmedel men stått emot den starka opinion som önskade mera omfattande insatser. Regeringen sa dock nej till truppsändningar men underlättade för de frivilliga insatser som börjat redan vid krigsutbrottet. Svenska officerare fick ansluta sig till frivilligkåren och kunde dessutom propagera för denna bland de inkallade.

Frågan om svensk trupp skulle sändas till Finland eller inte och villkoren för de frivilliga ledde till en häftig debatt i Sverige 1939-1940 liksom 1918. Slagordet "Finlands sak är vår" användes av aktivisterna för att tvinga regeringen till handling, men där fanns starka återhållande krafter. Regeringens inställning bestämdes dels av en önskan om att Sverige skulle hållas utanför kriget, dels av synen på Finland. Minnena från inbördeskriget fanns kvar, vilket bidrog till att göra många skeptiska till alltför omfattande insatser.