Den ryska armén använde den brända jordens taktik, vilket innebar att ryssarna drog sig tillbaka och förstörde förråd, skördar och annat som svenskarna kunde ha nytta av. Taktiken var effektiv. De långa marscherna och den växande bristen på mat och andra förnödenheter slet hårt på den svenska armén. Många soldater hade dessutom redan deltagit i flera års strider i Polen och Sachsen. Den ryska tsaren var väl medveten om svenskarnas svårigheter och avvaktade med att möta dem i ett större fältslag för att trötta ut och försvaga den svenska armén ytterligare. Karl XII och hans armé tvingades därför att i ändlösa marscher jaga en fiende som de hoppades kunna möta och besegra i ett avgörande slag.
I september 1708 blev situationen ohållbar för svenskarna. För att slippa riskera att hela armén skulle gå under av svält beslöt den svenska kungen att föra trupperna till det bördiga Ukraina.
Samma höst väntade Karl XII på viktiga förstärkningar från Baltikum. General Adam Ludwig Lewenhaupt var på väg med omkring 13 000 soldater och en stor transport med mat, ammunition och annan utrustning. Men i september 1708 anfölls förstärkningsstyrkan av ryssarna vid den lilla orten Lesna i nuvarande Belarus. Svenskarna led svåra förluster och tvingades överge nästan alla sina förråd. När Lewenhaupt till slut anslöt sig till huvudarmén återstod bara omkring 6 000 soldater, och nästan alla förråd hade gått förlorade.
Under den ovanligt kalla vintern 1708-1709 blev situationen ännu värre. Många soldater frös ihjäl eller dog av sjukdomar och svält. Andra drabbades av svåra förfrysningar, framförallt i händer och fötter. Fältskärerna (arméns sjukvårdare) tvingades ibland amputera fingrar, tår eller hela händer och fötter för att rädda livet på de drabbade. Många av dem som överlevde fick bestående skador och kunde inte längre tjänstgöra som soldater. Den svenska armén blev därmed alltmer försvagad inför de kommande striderna.
Redan under hösten 1708, innan den svåra vintern, hade Karl XII slutit ett förbund med kosackhetmanen Ivan Mazepa, som ville bevara kosackernas självstyre och hade brutit med den ryske tsaren. Mazepa och en del av hans kosacker anslöt sig till svenskarna. När våren 1709 kom var den svenska armén svårt försvagad efter vinterns umbäranden. Trots detta fortsatte Karl XII fälttåget, och i början av april 1709 började svenskarna spärra av staden Poltava. I början av maj inleddes en mer omfattande belägring.
I början av juni anlände tsar Peter den store med sina trupper till området kring Poltava. Ungefär en halv mil från staden samlade han den ryska armén, som efterhand växte till mer än 40 000 man. Den illa medfarna svenska armén uppgick till knappt hälften så många soldater och hade dessutom brist på ammunition. Trots att ryssarna var både mer utvilade och bättre utrustade räknade Karl XII fortfarande med en svensk seger. De båda sidorna förberedde sig nu för en avgörande drabbning.
Det svenska anfallet slutade i katastrof
Karl XII beordrade att anfallet mot det ryska härlägret skulle inledas tidigt på morgonen den 28 juni 1709 (enligt dåtidens svenska kalender). Den svenska kungen hade tidigare blivit skottskadad i foten under en rekognosering och kunde därför inte själv leda anfallet. Befälet över armén hade istället överlämnats till fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld.
Inför slaget hade ryssarna förstärkt försvaret framför sitt härläger med flera nya fältskansar (redutter), där soldater och kanoner väntade på ett anfall. Svenskarna upptäckte först sent att fyra nya skansar hade byggts framför de äldre försvarsställningarna. För att kunna nå fram till den ryska huvudstyrkan var den svenska planen att snabbt ta sig förbi de nya redutterna i skydd av mörkret. Några förband skulle anfalla de främsta skansarna för att underlätta framryckningen, men huvuddelen av armén skulle fortsätta framåt utan att fastna i utdragna strider.
De svenska soldaterna smög fram mot skansarna i skydd av mörkret, men anfallet blev försenat och överraskningsmomentet gick delvis förlorat. Dessutom hade ordergivningen varit otydlig. Generalmajor Carl Gustaf Roos tycks ha uppfattat sin uppgift som att han skulle fortsätta erövra de ryska skansarna, istället för att följa huvudstyrkan förbi dem. Hans soldater intog de två första skansarna men körde fast vid den tredje, som de anföll gång på gång. Stormningsförsöken ledde till mycket stora förluster. Samtidigt tog sig huvuddelen av den svenska armén förbi skansarna, medan Roos och omkring 2 600 soldater blev avskurna från resten av armén. När ryssarna senare gick till motanfall tvingades de överlevande i hans styrka till slut kapitulera.
Den svenska huvudstyrkan hade nu förlorat en betydande del av sitt infanteri och värdefull tid. Efter flera timmars väntan och förvirring stod den inför den ryska huvudarmén, som under tiden hunnit förbereda sig.
När den svenska huvudstyrkan slutligen gick till anfall mot den ryska armén möttes soldaterna av kraftig kanoneld. Trots stora förluster fortsatte de framåt över det öppna fältet. På nära håll avfyrade de sina musköter och stormade sedan fram med värjor och bajonetter. På den svenska högra flygeln lyckades soldaterna till en början tränga tillbaka delar av den ryska linjen. Men på vänsterflygeln gick anfallet sämre, och de svenska förbanden kom allt längre ifrån varandra. Ryssarna utnyttjade luckorna och anföll med både infanteri och kavalleri.
När ryssarna gick till motanfall bröt den svenska vänsterflygeln samman. Många soldater kastade sina vapen och flydde i oordning, medan andra förband blev omringade och kämpade vidare tills de stupade eller togs till fånga. Den svenska högerflygeln höll stånd längre, men tvingades till slut också dra sig tillbaka. Där skedde reträtten under mer ordnade former, tillsammans med delar av kavalleriet och Karl XII. De överlevande samlades efterhand vid den svenska trossen, där arméns förråd och vagnar fanns. Senare samma dag fortsatte de återstående svenska styrkorna sin reträtt söderut.
Nederlaget har i historieskrivningen bland annat förklarats med att de svenska soldaterna var illa medfarna och dåligt rustade, bristande underrättelsetjänst, oklara befälsförhållanden (det rådde oenighet mellan de svenska fältherrarna) och att kungen var skadad (han hade fått en kula i foten och fick bäras på en bår). Tsar Peters trupper var dessutom betydligt bättre övade än tidigare och hade blivit vana vid den svenska taktiken.
Karolinernas fruktade anfallstaktikFöreställ dig att du är en svensk soldat på ett slagfält i början av 1700-talet. Framför dig står fiendens soldater med laddade musköter (äldre gevär). Plötsligt avfyras en salva och kulorna viner genom luften. Kamrater omkring dig faller till marken. Men du får inte stanna eller besvara elden. Ordern är att fortsätta framåt! Detta var en viktig del av den karolinska stridstaktiken, som ofta kallades "gå på". Den byggde på snabbhet, disciplin och ett kraftfullt anfall. Soldaterna skulle hålla sina led tätt samman och marschera rakt mot fienden, trots beskjutningen. Först när de kommit mycket nära, ibland bara omkring 30 meter från motståndarna, avfyrade de sina musköter. Därefter rusade de fram med bajonetter, värjor och långa pikar (spjut). Tanken var att den samlade muskötsalvan skulle skapa oordning bland fiendens soldater. Innan motståndarna hann ladda om sina vapen skulle svenskarna nå fram och anfalla i närstrid. På så sätt försökte man bryta fiendens försvar och få soldaterna att fly. Samtidigt kunde det svenska kavalleriet anfalla från sidorna med dragna värjor. Även vid Poltava 1709 använde svenskarna denna anfallstaktik mot den betydligt större ryska armén. Men förhållandena var nu helt annorlunda. Efter månader av svåra umbäranden och stora förluster var den svenska armén så försvagad att anfallet närmast blev en desperat chansning. Dessutom hade flera svenska förband skilts från huvudstyrkan under striderna vid de ryska skansarna. På den svenska högerflygeln lyckades soldaterna till en början tränga tillbaka delar av den ryska linjen. Men svenskarna var nu alltför få och splittrade för att kunna utnyttja sin anfallstaktik som det var tänkt. Den kraftiga ryska kanonelden orsakade ytterligare förluster, och när ryssarna gick till motanfall bröt de svenska leden till slut samman.
|
Efterspel
Slaget vid Poltava blev den karolinska arméns största nederlag. De svenska förlusterna uppgick till minst 6 600 stupade och ytterligare tusentals sårade. Karl XII och hans närmaste män lämnade striderna innan det totala nederlaget var ett faktum.
Tillsammans med närmare 1 500 svenskar korsade kungen floden Dnepr, vartefter de begav sig till det Osmanska riket som var fientligt inställt till Ryssland. Även kosackhetmanen Ivan Mazepa följde med Karl XII. Den svenska kungen och hans följe fick sedan asyl av sultanen Ahmed III, vilken lät svenskarna bosätta sig i den lilla staden Bender (i nuvarande Moldavien). Karl XII stannade i Osmanska riket fram till 1714, då han återvände till Stralsund i svenska Pommern. Först året därpå kom han tillbaka till Sverige.
Värre blev det för alla de svenska soldater och officerare som inte lyckades fly utan blev kvar i området kring Poltava. Den 1 juli 1709 kapitulerade den resterande delen av den svenska armén vid Perevolotjna, nära floden Dnepr. Omkring 16 000 soldater, tillsammans med tusentals civila som färdades med den svenska trossen, hamnade i rysk fångenskap. Kapitulationen genomfördes under ledning av general Adam Ludwig Lewenhaupt. Han dog senare, precis som det stora flertalet av de tillfångatagna svenskarna, i rysk fångenskap.
De svenska krigsfångarna i Ryssland
I Ryssland fanns vid tiden före slaget vid Poltava redan tusentals svenska krigsfångar som hade tillfångatagits vid olika tillfällen under det utdragna stora nordiska kriget. Efter nederlaget vid Poltava och den efterföljande kapitulationen vid Perevolotjna ökade antalet med ytterligare 21 000 svenska krigsfångar och medföljande civila, varav många kvinnor och barn. De sändes som arbetskraft till olika delar av det ryska riket: till den nya huvudstaden Sankt Petersburg vid Neva, till Tobolsk i Sibirien och till Voronezj vid Don. I fångenskapen kom karolinerna bland annat i kontakt med kyrkliga pietistiska idéer som de senare spred till Sverige.
Några av dem gick också i rysk tjänst och gjorde tsaren stora tjänster, bland annat som kartritare och geografer. För det stora flertalet innebar dock fångenskapen tvångsarbete, svåra umbäranden och ibland döden: av 5 000 man som sändes till varven i Voronezj 1710 levde ungefär 300 stycken två år senare.
Fem av sex av de svenska krigsfångarna i Ryssland återsåg aldrig Sverige.
