Tagg om slaget vid Poltava
Karl XII, skottskadad i foten, överblickar arméns reträtt efter det katastrofala nederlaget vid Poltava.

Slaget vid Poltava

Slaget vid Poltava (i Ukraina) 1709 avgjorde det stora nordiska kriget. Under slaget besegrades Karl XII:s svenska fältarmé av ryssarna som leddes av tsar Peter den store (Peter I). Efter slaget lämnade Karl XII den slagna armén och begav sig av mot Turkiet (osmanska riket). Nästan hela den resterande svenska fältarmén togs därefter till fånga av ryssarna. Slaget vid Poltava markerar början på slutet för den svenska stormaktstiden (1611-1720).

Bakgrund och händelseförlopp

Under hösten 1707 gick Karl XII och den karolinska armén bestående av 44 000 man in i Ryssland. Den ryska taktiken att bekämpa svenskarna med den brända jordens taktik - att dra sig tillbaka och bränna allt som svenskarna kunde tänkas dra nytta av - var effektiv. Den svenska armén var redan uttröttad då Karl XII inledde detta fälttåg. Det tidigare polska fälttåget (1702-1706) hade dränerat svenskarna på krafter. Den ryska tsaren var väl medveten om detta och avvaktade med att möta svenskarna i ett större fältslag på rysk mark för tt trötta ut den svenska armén ytterligare. Karl XII och hans armé tvingades därför att i ändlösa marscher jaga en fiende som de hoppades kunna möta och besegra i ett avgörande slag.

ANNONS

ANNONS

I september 1708 blev situationen ohållbar för svenskarna. För att slippa riskera att hela armén skulle gå under av svält beslöt den svenska kungen att föra trupperna till det bördiga Ukraina.

När den karolinska armén närmade sig Ukraina ingick Karl XII ett förbund med kosackhetmanen Ivan Mazepa som länge kämpat för Zaporogkosackernas självständighet från Ryssland. Ivan Mazepa och hans kosacker anslöt sig till svenskarna som under våren 1709 inledde en belägring av staden Poltava, dit Peter den store anlände med sina trupper i juni 1709.

Ungefär en halv mil från staden Poltava samlade den ryska tsaren en armé som bara blev större och större hela tiden. Karl XII var som vanligt övertygad om en svensk seger, även om den ryska armén var både utvilad, bättre utrustad och betydligt större än den svenska. I själva verket omfattade den ryska armén vid Poltava mer än 40 000 man. Den illa medfarna svenska armén uppgick till knappt hälften i antal och hade dessutom brist på ammunition. 

Karl XII beordrade att anfallet mot det ryska härlägret skulle inledas tidigt på morgonen 28 juni 1709. Den svenska kungen hade tidigare blivit skottskadad i foten under en rekognosering och kunde därför inte själv leda anfallet.

Vad som hade undgått svenskarna var att de befästningsverk som skyddade det ryska härlägret hade förstärkts med flera befästa fältskansar (redutter) som var besatta av både kanoner och soldater. För att kunna nå fram till den ryska huvudstyrkan var svenskarna nu tvungna att först slå ut eller passera dessa besvärliga och farliga hinder.

De svenska soldaterna smög fram mot skansarna i skydd av mörkret, men av någon anledning slog överraskningsmomentet fel. I stället för att överrumpla de ryska försvararna tvingades svenskarna med stor manspillan att försöka erövra de ryska försvarsverken. Efter flera timmar hade svenskarna inte lyckats slå ut alla skansarna utan tvingats kringgå vissa av dem. Detta samtidigt som man gjorde upprepade stormningsförsök med stora förluster som följd.

Karl XII vägrade att helt stå utanför striden och bars därför omkring på en bår från vilken han drev på sina soldater. Men den ryska övermakten var så stor att slaget egentligen var förlorat redan på förhand.

Efterspel

Slaget vid Poltava blev den karolinska arméns största nederlag. Minst 8 000 soldater stupade på den svenska sidan. Karl XII och hans närmaste män lämnade slagfältet innan det totala nederlaget var ett faktum. Tillsammans med närmare 1 500 svenskar korsade kungen floden Dnepr, vartefter de begav sig till det osmanska riket som var fientligt inställt till Ryssland. Även kosackhetmanen Ivan Mazepa följde med Karl XII. Den svenska kungen och hans följe fick sedan asyl av sultanen Ahmed III, vilken lät svenskarna bosätta sig i den obetydliga staden Bender (i nuvarande Moldavien). Där levde Karl XII fram till 1714 då han skyndsamt återvände till Sverige.

Värre blev det för alla de svenska soldater och officerare som inte lyckades fly utan blev kvar i området kring Poltava. Den 1 juli 1709 kapitulerade den resterande delen av den svenska armén under ledning av generalen Adam Ludwig Lewenhaupt. Han dog senare - precis som det stora flertalet av de tusentals tillfångatagna svenskarna - i rysk fångenskap.

LÄS MER: Stora nordiska kriget

LÄS MER: Karl XII:s anfall mot Ryssland blev den svenska stormaktens undergång

LÄS MER: Karl XII och stormaktsväldets undergång

Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli.

Här hittar du material som kan relateras till det avgörande slaget vid Poltava.

Uppdaterad:
17 januari 2018
Publicerad:
14 mars 2011

ANNONS

ANNONS

Artiklar om Slaget vid Poltava

M

Karl XII:s anfall mot Ryssland blev den svenska stormaktens undergång

av: Magnus Västerbro
2019-03-25

Karl XII hade inlett sin karriär i krigets och dödens tjänst med att segra, segra och segra igen. Men han hade inte vett att sluta. Kanske var han så övertygad om sig själv och sin storhet att han inte kunde sluta...

+ Läs mer

L

Karl XII och stormaktsväldets undergång

av: Herman Lindqvist
2017-10-30

Karl XII levde mer än halva sitt liv i fält tillsammans med sina soldater. I arton år fick han försvara den stormakt som han ärvt. Det sista fälttåget förde honom till Halden i Norge. Under belägringen av stadens fästning träffades kungen av en kula. Med den kulan avslutades den svenska stormaktstiden...

+ Läs mer

Länkar om Slaget vid Poltava

ANNONS

Loading content ...
Loading content ...
Loading content ...

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS