S Fördjupning
Ostindiska kompaniet var ett privat företag som fick svensk ensamrätt (monopol) till handel med Kanton i Kina 1731. Flera av grundarna var utländska köpmän med säte i Göteborg, kompaniets svenska hamn. Så småningom fick också "Skeppsbroadeln" (se nedan) i Stockholm inflytande, och de flesta fartygen byggdes i huvudstaden.
Det svenska kompaniet konkurrerade framgångsrikt med de betydligt större brittiska och holländska kompanierna. Efter den första oktrojens 30-procentiga vinst per år krympte dock marginalerna, även om kompaniet länge var mycket vinstgivande. År 1809 gick det i konkurs, sedan bl.a. Napoleonkrigen och opiumtrafiken i området skadat handeln.
Varorna, som främst byttes mot svenskt järn, var lyxbetonade: te, porslin, siden, silke, konstföremål. Huvuddelen exporterades dock vidare efter hemkomsten. Förutom internationella erfarenheter gav handeln svenskarna nya arter av kackerlackan (med teet) och den kinesiska flygande pappersdraken.
Kinaromantik
Det intresse för det exotiska Kina som väcktes hos de högre klasserna under frihetstiden var delvis inspirerat av Ostindiska kompaniets handel med Kina från 1731. De kinesiska varorna exporterades ofta vidare men porslinet stannade till stor del hos svenska köpare.
Ett exempel på detta salongsmässiga intresse är Kina slott vid Drottningholm, ett lustslott byggt till drottning Lovisa Ulrikas födelsedag 1753. Den första träbyggnaden ersattes 1763-1769 av det nuvarande slottet. Arkitekt var Carl Fredrik Adelcrantz och för inredningen svarade Jean Eric Rehn. Stilen är i huvudsak rokoko men med en touche av kinesisk stil i det svängda taket. Interiört är det kinesiska mer påfallande med ornamentik och en mängd kinesiska föremål, både äkta och imitationer.
Handelshus
Olika handelshus (firmor i Stockholm och Göteborg) behärskade under frihetstiden utrikeshandeln och byggde upp stora förmögenheter i skydd av hattarnas reglerade näringspolitik. Dyra transporter och behovet av ett utbrett kontaktnät i utländska handelsstäder gynnade de stora firmorna med deras utvecklade kreditsystem. De var ofta familjeföretag och avläggare (dotterbolag) till utländska firmor som försåg dem med kapital.
"Börsaristokratin" bestod till stor del av inflyttade köpmän från England, Skottland, Holland och svenska Pommern; kända göteborgska släkter är Campbell och Sahlgren. Stockholms handelshus behärskades av den s. k. skeppsbroadeln - de kapitalbildande och investerande storköpmännen - med intressen i ostindiehandel och med goda lånemöjligheter i Riksens ständers bank. Framstående bland dessa var t.ex. G. Kierman, T. Plomgren, H. Petersen och C. Grill.
Järnbruken var också viktiga för handelshusen.
