Ett svenskt handelskompani bildas
Initiativet till ett svenskt ostindiskt kompani hade tagits av den tyskättade Hindrich König, den skotske adelsmannen Colin Campbell samt den svenske köpmansonen Niclas Sahlgren.
Den 14 juni 1731 beviljade Sveriges regering ”Henrik König & Compagnie att idka handel med alla platser öster om Godahoppsudden”, vilket därmed inledde den första oktrojen. En oktroj var ett privilegium som gav kompaniet ensamrätt på svensk handel med områden öster om Godahoppsudden under en bestämd tid.
Svenska Ostindiska kompaniet varade i fem oktrojer fram till 1813. Under årens lopp gjordes 132 resor i kompaniets regi – namnet till trots dock endast tre resor till Indien. De allra flesta expeditionerna kom att gå till Kanton i Kina.
I Kanton var handeln med européerna hårt reglerad av de kinesiska myndigheterna. Utländska köpmän fick bara bedriva handel genom särskilt utsedda kinesiska handelsmän och fick inte röra sig fritt i landet. Trots begränsningarna blev handeln mycket lönsam. Te blev efterhand den klart viktigaste varan och stod under vissa perioder för omkring 90 procent av värdet på kompaniets import.
37 fartyg byggdes för kompaniets räkning och omkring 1 000 personer fick genom åren sin anställning här, vilket inte var mycket jämfört med de stora ostindiska kompanierna i Europa. Det nederländska Ostindiska kompaniet (VOC) använde över 2 000 fartyg under sin historia, och när verksamheten var som störst hade det tiotusentals anställda i Europa och Asien. Nästan en miljon européer reste till Asien med kompaniets fartyg under 1600- och 1700-talen. Även det brittiska Ostindiska kompaniet var enormt. I början av 1800-talet hade det över 3 000 anställda bara i London och en egen armé på omkring 250 000 soldater i Indien.
Göteborg och Ostindiska kompaniet
Göteborg som stad blomstrade under kompaniets tid. Auktionerna med de exotiska varorna från Kina var öppna för allmänheten och lockade till sig många nyfikna spekulanter – inte bara från Göteborg utan även från övriga landet. Dagen då ett skepp skulle avresa eller återkom efter en lång expedition var en folkfest som följdes av många åskådare på land.
Handeln gjorde också flera av kompaniets direktörer mycket rika. Några av förmögenheterna kom efterhand Göteborg till nytta genom stora donationer. Niclas Sahlgren skänkte pengar som bidrog till grundandet av Sahlgrenska sjukhuset, och kompanidirektören William Chalmers förmögenhet blev senare grunden till den skola som utvecklades till Chalmers tekniska högskola. Ostindiska kompaniet satte därmed spår i Göteborg långt efter att de sista fartygen hade seglat till Kina.
Den långa resan till Kina
En resa till Kina var en lång expedition, som vanligtvis varade i 18 månader. Vid Klippan utanför Göteborg lastades fartygen med trä, järn, tjära och styckegods som skulle säljas i Cadiz i utbyte mot silverpiastrar, som var betalningsmedlet i Kina.
Livet ombord på ostindiefararna var hårt och farligt. Många av besättningsmännen insjuknade eller dog på den långa färden. Men för Ostindiska kompaniets ägare kunde en lyckad resa ge stora vinster efter att de medförda exotiska varorna blivit sålda i Göteborg.
Resorna kunde vara riskfyllda ända fram till slutet. Ett känt exempel är ostindiefararen Götheborg, som 1745 återvände efter en lång resa till Kina. När fartyget nästan hade nått Göteborg gick det på grund vid Hunnebådan utanför Nya Älvsborgs fästning och sjönk med sin dyrbara last. Trots förlisningen lyckades man rädda omkring en tredjedel av den värdefulla lasten ur havet. Flera hundra år senare har marinarkeologer undersökt vraket och funnit spår av den långa resan från Kina, bland annat stora mängder kinesiskt porslin.
Ostindiefararnas last bestod främst av te, kryddor, porslin och siden, men den kunde även innehålla pärlemor, rottingmöbler, leksaker, solfjädrar, lacksaker och andra prydnadssaker. Varorna som fördes hem från Kina var inte bara till inhemsk försäljning – en stor del av lasten exporterades vidare till andra länder i Europa.
Göteborg blev centrum för europeisk tehandelTe var Ostindiska kompaniets viktigaste handelsvara under stora delar av 1700-talet. Mycket av teet stannade inte i Sverige utan såldes vidare till andra europeiska länder. En del hamnade genom smuggling i Storbritannien, där höga skatter gjorde lagligt te dyrt. Den svenska handeln blev så beroende av den brittiska marknaden att kompaniet fick problem när Storbritannien kraftigt sänkte skatten på te 1784. Då blev det betydligt mindre lönsamt att smuggla in te från andra länder.
|
