Kipling gifte sig 1892 med Caroline, och paret flyttade till USA. Där blev han en framgångsrik författare. Men paret Kipling trivdes inte i USA och flyttade hem till England.
Kipling var alltså en författare som sett mycket av världen, av miljöer och människor. Åren 1894 och 1895 kom han ut med The Jungle Book I och II.
Djungelboken gjorde honom världberömd. År 1907 fick han Nobelpriset i litteratur.
Kolonialist och brutal karlakarl?
Vid mitten av 1800-talet hade engelsmännen gjort sig till herrar i Indien, som då var splittrat i små furstestater. År 1876 blev Victoria, Englands drottning, också kejsarinna av Indien.
I skolor av engelsk typ och med engelska som undervisningsspråk utbildades unga män från indisk överklass. De skulle bli en nödvändig länk mellan de vita herrarna och infödda människomassorna i byar och städer.
Det är denna tid som i historieböckerna brukar kallas kolonialismens tid eller imperialismens epok.
I dikten The white mans Burden skriver Kipling att det är den vite mannens börda, det vill säga den vita rasens skyldighet att skapa ordning och reda bland de folk som inte hunnit så långt i utveckling som de vita.
Kipling har i vår tid ofta kritiserats och beskrivits som en skrävlande karlakarl. En primitiv människa som möjligen förstod sig på djur och barn.
De hårda omdömena ska inte viftas bort. Men till Kiplings försvar bör sägas att han inte enbart skildrade indisk överklass. Han kunde också med humor och förståelse skriva om enkla arbetare, och han kunde i lätt ton berätta om tjuvar och andra skojare.
Djungelboken
Djungelbokens första sidor handlar om hur tigern Shere Khan snappar bort ett litet barn från en by. Men barnet kommer loss när tigern av misstag trampar i glöden efter en eld som timmerhuggare tänt. Ett vargpar lyssnar till hur tigern kommer närmare deras lya.
Det prasslade litet i busksnåret, och Vargfar hukade sig ner färdig till språng. Om man då hade varit med skulle man ha fått se den märkvärdigaste synen i världen - en varg som hejdar sig mitt i språnget. Han gjorde hoppet innan han såg vad det var han skulle rusa på, och sedan försökte han hejda sig. Resultatet blev att han sköt upp i luften fyra eller fem fot och föll ner ungefär på samma fläck där han hade gjort hoppet.
- En människa! fräste han. En människounge. Titta!
Stödd mot en låg gren stod mitt framför honom ett naket brunfärgat litet barn som nätt och jämnt kunde gå. En så mjuk och knubbig liten varelse hade väl aldrig förr kommit traskande om natten till en vargs håla. Han såg Vargfar i ansiktet och skrattade.
- Är det en människounge? sa Vargmor. En sån har jag aldrig sett förr. Ta hit den.
En varg som är van att flytta på sina egna ungar kan, om det behövs, bära ett ägg i munnen utan att knäcka det, och fastän Vargfars käftar fattade barnet om livet hade det inte fått en enda rispa av hans tänder när han lade ner det bland vargungarna.
- Vad han är liten! Och vad han är naken och - käck! sa Vargmor milt. Pojken knuffade sig fram mellan ungarna för att komma nära den varma pälsen.
- Åhå, titta, nu äter han med de andra! Det är alltså en människounge. Jag undrar om en varg nånsin förr har kunnat skryta med att ha en sån bland sina egna barn?
- Jag har nog någon gång hört talas om att sådant har hänt, men aldrig i vår flock eller under min livstid, sa Vargfar. Han har inte ett hår på kroppen, och jag skulle kunna döda honom bara genom att sätta foten på honom. Men se, han tittar upp och är inte rädd!
Så kommer Shere Kahn, den stora tigern, och kräver att få människobarnet. Det är tigerns rättmätiga byte.
_(14779699101).jpg){kind=link}