Rudyard Kipling och Djungelboken


Rudyard Kipling i sitt arbetsrum. Funderar han på en formulering, eller är han i tankarna ute i djungeln?
Rudyard Kipling föddes 1865 i staden Bombay i Indien där hans far arbetade på ett museum i staden Lahore. Föräldrarna hörde till de engelska herrar som då var landets vita överklass.
Sex år gammal togs Kipling till England för att gå i skola. Han fick bo i fosterhem eftersom föräldrarna var kvar i Indien. Den lille pojken vantrivdes fruktansvärt. I historien Bä, bä svarta lamm berättar han om detta.
Sjutton år gammal återvände Kipling till Indien och arbetade där som journalist. Han lärde sig mycket om indierna, från överklass till de allra fattigaste. Han lärde också känna landskapet, dess växtliv och djurliv.
ANNONS
ANNONS
Kipling gifte sig 1892 med Caroline, och paret flyttade till USA. Där blev han en framgångsrik författare. Men paret Kipling trivdes inte i USA och flyttade hem till England.
Kipling var alltså en författare som sett mycket av världen, av miljöer och människor. Åren 1894 och 1895 kom han ut med The Jungle Book I och II.
Djungelboken gjorde honom världberömd. År 1907 fick han Nobelpriset i litteratur.
Kolonialist och brutal karlakarl?
Vid mitten av 1800-talet hade engelsmännen gjort sig till herrar i Indien, som då var splittrat i små furstestater. År 1876 blev Victoria, Englands drottning, också kejsarinna av Indien.
I skolor av engelsk typ och med engelska som undervisningsspråk utbildades unga män från indisk överklass. De skulle bli en nödvändig länk mellan de vita herrarna och infödda människomassorna i byar och städer.
Det är denna tid som i historieböckerna brukar kallas kolonialismens tid eller imperialismens epok.
I dikten The white mans Burden skriver Kipling att det är den vite mannens börda, det vill säga den vita rasens skyldighet att skapa ordning och reda bland de folk som inte hunnit så långt i utveckling som de vita.
Kipling har i vår tid ofta kritiserats och beskrivits som en skrävlande karlakarl. En primitiv människa som möjligen förstod sig på djur och barn.
De hårda omdömena ska inte viftas bort. Men till Kiplings försvar bör sägas att han inte enbart skildrade indisk överklass. Han kunde också med humor och förståelse skriva om enkla arbetare, och han kunde i lätt ton berätta om tjuvar och andra skojare.
Djungelboken
Djungelbokens första sidor handlar om hur tigern Shere Khan snappar bort ett litet barn från en by. Men barnet kommer loss när tigern av misstag trampar i glöden efter en eld som timmerhuggare tänt. Ett vargpar lyssnar till hur tigern kommer närmare deras lya.
Det prasslade litet i busksnåret, och Vargfar hukade sig ner färdig till språng. Om man då hade varit med skulle man ha fått se den märkvärdigaste synen i världen - en varg som hejdar sig mitt i språnget. Han gjorde hoppet innan han såg vad det var han skulle rusa på, och sedan försökte han hejda sig. Resultatet blev att han sköt upp i luften fyra eller fem fot och föll ner ungefär på samma fläck där han hade gjort hoppet.
- En människa! fräste han. En människounge. Titta!
Stödd mot en låg gren stod mitt framför honom ett naket brunfärgat litet barn som nätt och jämnt kunde gå. En så mjuk och knubbig liten varelse hade väl aldrig förr kommit traskande om natten till en vargs håla. Han såg Vargfar i ansiktet och skrattade.
- Är det en människounge? sa Vargmor. En sån har jag aldrig sett förr. Ta hit den.
En varg som är van att flytta på sina egna ungar kan, om det behövs, bära ett ägg i munnen utan att knäcka det, och fastän Vargfars käftar fattade barnet om livet hade det inte fått en enda rispa av hans tänder när han lade ner det bland vargungarna.
- Vad han är liten! Och vad han är naken och - käck! sa Vargmor milt. Pojken knuffade sig fram mellan ungarna för att komma nära den varma pälsen.
- Åhå, titta, nu äter han med de andra! Det är alltså en människounge. Jag undrar om en varg nånsin förr har kunnat skryta med att ha en sån bland sina egna barn?
- Jag har nog någon gång hört talas om att sådant har hänt, men aldrig i vår flock eller under min livstid, sa Vargfar. Han har inte ett hår på kroppen, och jag skulle kunna döda honom bara genom att sätta foten på honom. Men se, han tittar upp och är inte rädd!
Så kommer Shere Kahn, den stora tigern, och kräver att få människobarnet. Det är tigerns rättmätiga byte.
ANNONS
ANNONS
På Rådsklippan
Alla vargar träffades på Rådsklippan när gemensamma frågor skulle avhandlas. Det var ett slags vargarnas riksdag. Ungar i en vargfamilj skulle vara med när de blivit så pass stora att de kunde stå på egna ben och fattade vad mötet rörde sig om. Det var viktigt att vargarna i flocken fick möjlighet att känna igen de nya medlemmarna. När ungvargarna dödat sin första hjort betraktades de som fullvuxna.
Vargfar väntade tills hans ungar kunde springa omkring lite, och den kvällen då rådsmötet ägde rum tog han dem och Mowgli och Vargmor med sig till Rådsklippan högt uppe på ett berg där det låg en mängd rullstenar och block som drygt hundra vargar kunde ha som gömställe. Akela, den stora grå ensamma vargen, som på grund av sin styrka och listighet var flockens ledare, låg utsträckt på sin klipphäll, och nedanför honom satt över fyrtio vargar av alla storlekar och färger, från de gråspräckliga veteranerna som ensamma rådde på en hjorthanne, till de unga svarta treåringarna som inbillade sig att de var lika duktiga.
Den ensamma vargen hade lett dem ett år nu. I sin ungdom hade han en gång fastnat i en vargfälla, och en gång hade han blivit slagen och kvarlämnad som död på platsen, och han kände alltså till människornas seder och bruk.
Mötet börjar och Akela ropar: "Ni känner lagen - ni känner lagen. Se er för vargar! Och de ivriga mödrarna stämde in i ropet: "Se er väl för vargar!"
Till sist - medan Vargmors nackborst reste sig - sköt Vargfar fram Mowgli-grodan, som de kallade honom, i ringens mitt, där han skrattande satte sig att leka med några kiselstenar som glittrade i månskenet.
Då hörs Shere Khans dova rytande bakom klipporna. Tigern kräver vad han anser vara sitt rättmätiga jaktbyte. Många av vargarna anser att Shere Khan har rätt. Vargmor gör sig beredd för sin sista strid. Akela frågar om någon på mötet vill tala.
Då reste sig den ende av annat släkte som har tillträde till flockens rådförsamling, Baloo, den sömniga bruna björnen som undervisar vargungarna i djungelns lag, gamle Baloo som kan komma och gå som han behagar, därför att han bara äter nötter och honung och rötter. Han reste sig upp på baktassarna och grymtade.
- Vem talar för människoungen? Jo, det gör jag. Det är inget ont i en människounge. Jag har ingen talegåva, men jag talar sanning. Låt honom följa med flocken och bli medlem som de andra. Jag ska själv undervisa honom.
- Vi behöver en till, sa Akela. Baloo har talat, och han är vår lärare för ungarna. Vem vill tala utom Baloo?
En svart skugga hoppade in i kretsen. Det var Bagheera, den svarta pantern, kolsvart över hela kroppen men med pantermärkena synliga i viss belysning liksom mönstret på vattrat siden. Alla kände Bagheera, och ingen hade lust att gå i vägen för honom...
Mowgli blir godkänd av mötet på Rådsklippan och Vargmor slipper att kämpa för hans liv - och sitt eget. Längre fram i Djungelboken kommer Mowgli att döda Shere Kahn, som blir nedtrampad av en skenande buffelhjord i ett bakhåll som Mowgli ordnat.
Mowgli flår tigern och breder ut skinnet över Rådsklippan.
ANNONS
ANNONS
Vad ville Kipling med sin bok?
Mötena på Rådsklippan påminner om ett föreningsmöte eller rent av en riksdag eller ett möte i FN:s generalförsamling. Djurens värld blir en avbild av människornas värld.
Naturligtvis visste Kipling att detta inte var verklighet. Djuren träffas inte till diskussion på några rådsklippor. Och ännu tokigare rent sakligt är det att björnar och pantrar skulle ansluta sig till vargarnas flock. Men samtidigt har man som läsare känslan av att Kipling menar allvar - det är inte allmänt skoj som i den djungelboksvärld vi möter i Walt Disneys filmer om Mowgli och hans vänner.
Kanske är svaret helt enkelt att Kipling vill berätta en bra historia? Han vill gripa tag i läsaren, och det lyckas han med. Han var vad man på hans modersmål kallar "storyteller" - historieberättare på svenska.
Var han dessutom en försvarare av brittisk kolonialism, fylld av tron att den vita rasen var överlägsen andra folk och född att härska över världen?
Läs Djungelboken med den frågan i tankarna.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Vem var Rudyard Kipling?
- Nämn några viktiga händelser i Kiplings liv som kan ha format honom som författare.
- Vad handlar Djungelbokens första sidor om?
- Hur tas Mowgli emot av vargarna när han först kommer till deras flock?
- Vilken roll spelar Rådsklippan i vargarnas samhälle?
Fundera på:
- Vad ville Kipling förmedla med Djungelboken?
M LÄS MER: Fabler och djursagor
M LÄS MER: Den vite mannens börda
S LÄS MER: Den brittiska imperialismen
M LÄS MER: Nils Holgerssons resa
M LÄS MER: Djurfarmen
M LÄS MER: George Orwells budskap med "Djurfarmen"
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer liknande material.
FÖRFATTARE
Text: Lars Hildingson, historielärare och läromedelsförfattare