Under 1800-talet hade många kinesiska bönder det svårt. En kraftig befolkningsökning, brist på jord, fattigdom och svaga myndigheter skapade stora sociala problem. De stora jordägarna och kejsaren levde gott.
År 1850 bröt Taipingupproret ut, ett av de största och blodigaste upproren i världshistorien. Snart behärskade Taipingrörelsen stora delar av södra Kina. Rörelsen ville bland annat omfördela jord och skapa ett mer jämlikt samhälle, även för kvinnor, men idéerna genomfördes inte alltid fullt ut i praktiken. Eftersom Qingdynastin inte lyckades stoppa upproret på egen hand tog den hjälp av regionala arméer och fick även stöd från västerländska officerare och styrkor. Först 1864, efter nästan 15 års strider, krossades Taipingupproret. Konflikten är en av de blodigaste i historien och beräknas ha kostat omkring 20 miljoner människor livet, bland annat genom strider, svält och sjukdomar.
Hela 1800-talet var en tid av förödmjukelser för Kina och dess folk. Mellan 1839-1842 utkämpades det första opiumkriget mellan Storbritannien och Kina. Britterna hade sålt opium (knark), som odlades i Brittiska Indien, till Kina. Detta ledde till ett omfattande missbruk som spred sig över hela Kina. Kejsaren försökte därför förbjuda opiumhandeln. Det blev början till det första opiumkriget, där Qingdynastins trupper till slut besegrades av Storbritannien. Efter kriget tvingades Kina öppna flera hamnar för brittisk handel och lämna över Hongkong till Storbritannien. Opiumhandeln fortsatte, men den legaliserades först efter det andra opiumkriget.
Många kinesiska nationalister var emot västerländsk imperialism och kristen mission. En del var också misstänksamma mot modern teknik, som järnvägar och telegrafer, eftersom dessa förknippades med utländskt inflytande. Västerlänningarna kallades för ”främmande djävlar” av nationalisterna.
En del av dessa nationalister tillhörde ett hemligt sällskap vars namn betydde ungefär ”De rättfärdiga och harmoniska knytnävarna”. Västerlänningar kallade dem därför kort och gott ”boxare”.
Boxarna trodde att särskilda ritualer, träning och amuletter kunde skydda dem mot fiendens vapen. Det kan låta märkligt idag, men i en tid av rädsla, fattigdom och starka religiösa föreställningar kunde sådana idéer ge människor mod och en känsla av gemenskap.
Upproret bryter ut
Under slutet av 1899 gick boxarna till angrepp mot utlänningar, kristna missionärer och kinesiska kristna. Tusentals människor dödades, framförallt kinesiska kristna, men också omkring 200-250 utländska medborgare, främst missionärer.
Änkekejsarinnan Cixi och delar av Qinghovet stödde boxarna, och upproret trappades därmed upp sommaren 1900. Under nästan två månader belägrades de utländska legationerna i Peking, där utlänningar och kinesiska kristna försökte överleva under hot från boxare och kejserliga styrkor.
Motangreppet från de utländska makterna kom snabbt och blev förödande för Kina. En internationell styrka från åtta länder – bland annat Japan, Ryssland, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, USA, Italien och Österrike-Ungern – marscherade in i Peking och krossade upproret.
Hovet flydde från huvudstaden, men tvingades senare acceptera Boxarprotokollet 1901. Kina skulle straffa ansvariga personer, betala ett mycket stort skadestånd och tillåta utländska trupper på vissa platser i landet.
Följder
Efter upproret försökte Qingdynastin genomföra reformer, men förtroendet för kejsardömet var kraftigt skadat. År 1911 bröt en revolution ut, och 1912 abdikerade den siste kejsaren.
Boxarupproret blev ännu en förödmjukelse för Kina. Landet tvingades betala stora skadestånd och acceptera ännu mer utländsk närvaro. Samtidigt visade upproret hur starkt motståndet mot imperialismen hade blivit. På så sätt blev boxarupproret en del av den utveckling som några år senare ledde till kejsardömets fall och skapandet av republiken Kina.
Boxarupproret i siffrorBoxarupproret var ingen liten sammandrabbning. Boxarna fick stöd av delar av den kinesiska armén, men det går inte att fastställa exakt hur många som deltog. Mot dem stod åtta utländska makter. Deras gemensamma styrka växte efterhand och uppgick som mest till omkring 55 000 soldater, ungefär hälften av dem från Japan. Striderna var hårda, framförallt kring städerna Tianjin och Peking. Omkring 3 000 soldater på båda sidor dödades eller sårades under de viktigaste militära striderna sommaren 1900. De flesta av dessa förluster drabbade boxarna och de kinesiska regeringstrupperna. De utländska styrkorna kan sammanlagt ha förlorat omkring 2 000 döda och sårade under konflikten. De flesta som dog var däremot civila. Det totala antalet dödsoffer är mycket osäkert, men en vanlig uppskattning är omkring 100 000 människor. Bland offren fanns över 30 000 kinesiska kristna och omkring 200 utländska missionärer. Många andra kinesiska civila dödades under striderna och i de plundringar och hämndaktioner som följde när de utländska arméerna tog kontroll över Peking och andra områden. Siffrorna visar också varför dödstalet är så svårt att beräkna. Boxarupproret bestod inte av ett enda slag mellan två tydliga arméer. Det var en blandning av uppror, krig, belägringar, förföljelser och hämndaktioner över ett stort område. Många döda registrerades aldrig, och olika källor räknar på olika sätt.
|
S LÄS MER: Kinas historia
M LÄS MER: Opiumkrigen
S LÄS MER: Qingdynastin (1644-1912)
M LÄS MER: Kina under 1800-talet – Taipingupproret och naturkatastrofer
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
David J. Silbey, The Boxer Rebellion and the Great Game in China: A History, Hill and Wang, 2013
Hans Hägerdal, Kinas historia, Historiska Media, 2008
Jarle Simensen, Bra Böckers världshistoria, del 12 – Väst erövrar världen (1870-1914), Bokförlaget Bra Böcker, 1986
Bra Böckers lexikon 2000, band 3, Bra Böcker AB, 1995
FÖRFATTARE
Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare
