Kartografi

Idag är jorden vi lever på helt utforskad och det finns inte längre några ”vita fläckar” på kartan. Men det finns platser på Antarktis och i Amazonas inre djungler där ingen människa varit, men dessa platser är studerade från luften. Vi behöver bara gå ett hundratal år tillbaka i tiden - innan flygets och satelliternas tid - då det fanns stora outforskade ytor på världskartan.

Historikerna vet inte med säkerhet när de första kartorna framställdes, men med största sannolikhet skedde det för tusentals år sedan i nuvarande Turkiet och senare i högkulturerna i Mesopotamien och Egypten. När dessa kartor ritades kände ingen till jordens form och storlek.

I det antika Grekland (700-300 f.Kr) kom kartografin att utvecklas på ett betydande vis eftersom grekerna lät astronomiska observationer utgöra grunden för kartornas utformning. Grekiska tänkare räknade också ut att jorden var klotformad, men enligt dåtidens världsbild var det jorden som var universums centrum. Med hjälp av solen räknade den grekiske matematikern Eratosthenes (ca 275 f.Kr - 194 f.Kr) ut att jordens omkrets var omkring 46 000 kilometer, vilket bara är 6 000 km mer än den verkliga omkretsen.

Även i romarriket fanns det duktiga kartritare. Romarna hade bland annat stor användning av tillförlitliga kartor i sina krig och då de erövrade nya områden.

Precis som med mycket annan vetenskap blev även kartografin eftersatt under medeltiden. Kyrkans teologi genomsyrade människors tänkande och världsbilden utgick ifrån att jorden var universums centrum. Att opponera sig mot kyrkans världsbild och universums uppbyggnad kunde vara förenat med livsfara.

Det är dock en myt att alla medeltidens människor ansåg att jorden var platt. De flesta bildade människor vid denna tid visste att jorden var rund. Myten att medeltidens människor ansåg att jorden var platt framställdes under 1700- och 1800-talen för att förlöjliga kyrkan och folks kunskap under medeltiden. Det var däremot ingen som med säkerhet visste hur långt avståndet var runt jorden (eller vilken diameter jorden har).  Denna ovisshet var en av anledningarna till varför de stora upptäcktsresorna dröjde till slutet av 1400-talet.

Efter att Christofer Columbus upptäckt sjövägen till Amerika 1492 (han dog 1506 fortfarande övertygad om att han nått Asien) utvecklades kartografin i takt med att allt fler upptäckter gjordes. Efterhand kom kartograferna fram till att jorden inte bara var ett runt klot, utan att klotet faktiskt var relativt platt vid Nord- och Sydpolen. Under 1800-talet gick utvecklingen inom kartografin vidare i och med att vetenskapspersoner och upptäcktsresanden gjorde allt för att besöka de sista ”vita fläckarna” på kartan, vilket också skedde en bit in på 1900-talet.

Flygets utveckling under 1900-talet medförde att människan för första gången med största precision kunde kartlägga stora områden från luften. Och ännu mer exakt blev det efter att de första satelliterna skickats upp i rymden i slutet av 1950-talet.

LÄS MER: Kartor och kartkunskap

Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli