Kolonialtiden går tillbaka till slutet av 1800-talet, då kung Leopold II gjorde Kongofristaten till sin personliga koloni. Vid den här tiden pågick en europeisk kolonisering av Afrika och Leopold II ville också vara med och skaffa sig kolonial makt i Afrika, även om den belgiska staten länge visade litet intresse för hans planer. De europeiska ländernas tävlan om kolonier skapade politiska spänningar mellan flera kolonialmakter, särskilt i området kring Kongofloden, som tack vare sin storlek och farbarhet var en viktig transportled för handeln i Centralafrika.
Kongofristaten var alltså inte ”fri” för människorna som bodde där. Namnet betydde snarare att området formellt var fritt från andra europeiska kolonialmakter. I praktiken styrdes det av Leopold II och hans representanter, som använde hårda metoder för att få ut naturresurser ur området.
Under Leopolds styre exploaterades Kongo för naturgummi, elfenben och flera andra naturresurser. Även människor utnyttjades hänsynslöst, vilket ledde till en humanitär katastrof där miljontals människor dog av våld, svält, sjukdomar och tvångsarbete.
Efter internationell kritik och granskning av situationen i Kongo tvingades Leopold II lämna ifrån sig kontrollen över kolonin. År 1908 annekterades regionen av Belgien och blev en belgisk koloni – Belgiska Kongo. Situationen förbättrades i vissa avseenden, men kolonin fortsatte att styras för Belgiens och europeiska företags intressen.
En tid därefter påträffades guld- och diamantfyndigheter i regionen, som blev viktiga inkomstkällor för den belgiska staten och belgiska företag. Dessa inkomster kom även att spela en viktig roll i de två världskrigen, särskilt efter nazisternas ockupation av Belgien i maj 1940, då den belgiska regeringen flydde till London. Förutom inkomsterna från guld och diamanter spelade Kongo en viktig roll för de allierades försörjning av råvaror, bland annat gummi och uran, under andra världskriget.
Efter kriget satsade den belgiska kolonialmakten mer på utbildning, sjukvård och infrastruktur i Kongo, vilket förbättrade vissa levnadsförhållanden. Samtidigt hade kongoleserna fortfarande mycket litet politiskt inflytande över sitt eget land. Denna utveckling, tillsammans med den afrikanska självständighetsvåg som växte fram under 1950-talet, ledde till krav på val, politiskt självbestämmande och Kongos självständighet 1960.
När Kongo blev självständigt 1960 fanns stora problem kvar efter kolonialtiden. Landet hade stora naturresurser, men få kongoleser hade fått högre utbildning eller erfarenhet av att styra staten. Kort efter självständigheten bröt Kongokrisen ut, en period av politisk oro, våld och utländsk inblandning.
S LÄS MER: Kongo-Kinshasas historia
S LÄS MER: Belgiens historia
S LÄS MER: Kongokrisen
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Vahagn Avedian, fil. dr i historia, med forskningsintresse för mänskliga rättigheter, fred- och konfliktforskning och demokratistudier, redaktör för folkmordet1915.se och karabach.se
Webbplatser:
http://armenica.org/vahagnavedian/
http://folkmordet1915.se/
http://karabach.se/
