Kolonialtiden går tillbaka till slutet av 1800-talet, då kung Leopold II gjorde Kongofristaten till sin personliga koloni. Vid den här tiden pågick en europeisk kolonisering av Afrika och Leopold II ville också vara med och skaffa sig kolonial makt i Afrika, även om den belgiska staten länge visade litet intresse för hans planer. De europeiska ländernas tävlan om kolonier skapade politiska spänningar mellan flera kolonialmakter, särskilt i området kring Kongofloden, som tack vare sin storlek och farbarhet var en viktig transportled för handeln i Centralafrika.
Kongofristaten var alltså inte ”fri” för människorna som bodde där. Namnet betydde snarare att området formellt var fritt från andra europeiska kolonialmakter. I praktiken styrdes det av Leopold II och hans representanter, som använde hårda metoder för att få ut naturresurser ur området.
Under Leopolds styre exploaterades Kongo för naturgummi, elfenben och flera andra naturresurser. Även människor utnyttjades hänsynslöst, vilket ledde till en humanitär katastrof där miljontals människor dog av våld, svält, sjukdomar och tvångsarbete.
Efter internationell kritik och granskning av situationen i Kongo tvingades Leopold II lämna ifrån sig kontrollen över kolonin. År 1908 annekterades regionen av Belgien och blev en statlig belgisk koloni – Belgiska Kongo. Situationen förbättrades i vissa avseenden, men kolonin fortsatte att styras för Belgiens och europeiska företags intressen.
En tid därefter påträffades guld- och diamantfyndigheter i regionen, som blev viktiga inkomstkällor för den belgiska staten och belgiska företag. Dessa inkomster kom även att spela en viktig roll i de två världskrigen, särskilt efter nazisternas ockupation av Belgien i maj 1940, då den belgiska regeringen flydde till London. Förutom inkomsterna från guld och diamanter spelade Kongo en viktig roll för de allierades försörjning av råvaror, bland annat gummi och uran, under andra världskriget.
Efter kriget satsade den belgiska kolonialmakten mer på utbildning, sjukvård och infrastruktur i Kongo, vilket förbättrade vissa levnadsförhållanden. Samtidigt hade kongoleserna fortfarande mycket litet politiskt inflytande över sitt eget land. Denna utveckling, tillsammans med den afrikanska självständighetsvåg som växte fram under 1950-talet, ledde till krav på val, politiskt självbestämmande och Kongos självständighet 1960.
När Kongo blev självständigt 1960 fanns stora problem kvar efter kolonialtiden. Landet hade stora naturresurser, men få kongoleser hade fått högre utbildning eller erfarenhet av att styra staten. Kort efter självständigheten bröt Kongokrisen ut, en period av politisk oro, våld och utländsk inblandning.
Bilden som världen inte kunde blunda förUnder kung Leopold II styre tvingades byar i Kongofristaten, föregångaren till Belgiska Kongo, att leverera bestämda mängder naturgummi. Den som inte uppfyllde sin kvot riskerade fruktansvärda straff. Beväpnade soldater och vakter tog människor som gisslan, brände byar, misshandlade invånare och dödade dem som gjorde motstånd. Soldaterna i kolonialarmén Force Publique behövde redovisa hur deras ammunition hade använts. För varje kula som avfyrats kunde de därför tvingas lämna in en avhuggen högerhand som bevis på att någon hade dödats. Systemet skulle hindra soldater från att använda ammunitionen till jakt eller sälja den. I praktiken ledde det till att händer höggs av både döda människor och i vissa fall levande offer. Kroppsdelar hade därmed förvandlats till ett fruktansvärt slags bokföring. Den 15 maj 1904 fotograferade den brittiska missionären Alice Seeley Harris en kongolesisk man som hette Nsala. Framför honom låg handen och foten från hans femåriga dotter, som hade dödats efter att hennes by inte hade samlat in tillräckligt med gummi. Fotografiet spreds senare genom tidningar, skrifter och offentliga bildvisningar. Det blev ett av de starkaste bevisen för det våld som Leopold II styre byggde på. Bilderna bidrog till en växande internationell protest mot övergreppen. År 1908 tvingades Leopold II lämna över området till den belgiska staten. Det innebar inte att kolonialismen eller förtrycket upphörde, men kungens privata skräckvälde var över.
Varning för hemska bilder!
Källor:
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Nsala_of_Wala_with_His_Daughter%E2%80%99s_Hand_and_Foot.png
https://yle.fi/a/7-1470188
|
S LÄS MER: Kongo-Kinshasas historia
S LÄS MER: Belgiens historia
S LÄS MER: Kongokrisen
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Vahagn Avedian, fil. dr i historia, med forskningsintresse för mänskliga rättigheter, fred- och konfliktforskning och demokratistudier, redaktör för folkmordet1915.se och karabach.se
Webbplatser:
http://armenica.org/vahagnavedian/
http://folkmordet1915.se/
http://karabach.se/
