Innan européerna hittade sjövägen till Indien fraktades de eftertraktade kryddorna från Asien landvägen och sjövägen genom flera handelsled. När kryddorna till sist nådde Europa hade många mellanhänder tjänat pengar på handeln, och priserna var därför skyhöga.
År 1487 skickade Portugals kung Johan II ut en expedition som bestod av tre skepp. Befälhavare för expeditionen var Bartolomeu Dias. Ett av skeppen var ett rent förrådsskepp. På så sätt hoppades portugiserna att kunna segla längre än de någonsin gjort tidigare.
Dias var en mycket erfaren sjöfarare. Nu seglade man allt längre söderut längs den afrikanska kusten. Solen stekte, och några i besättningen började bli rädda att det kanske låg någon sanning i de gamla sjömanshistorierna om att det var så varmt långt söderut att havet kokade och människornas hud blev svartbränd.
Dias hamnade i en svår storm som varade i 13 dagar. Vid något tillfälle under dessa dagar rundade portugiserna Afrikas sydspets utan att märka det. När de siktade land efter stormen förstod Dias vad som hade hänt.
Dias ville nu fortsätta österut och försöka nå Indien. Men besättningen hade fått nog. De var trötta och skräckslagna och maten höll på att ta slut.
På återvägen kunde Dias se den stora udden på Kaphalvön, söder om dagens Kapstaden. Han döpte den till Stormarnas udde.
16 månader efter utresan återvände Dias till Lissabon. Nu hade portugiserna nått sitt mål – att runda Afrikas sydligaste spets.
Kungen tyckte dock inte att udden skulle heta Stormarnas udde. Han ansåg att det var ett namn som skulle avskräcka framtida sjöfarare. Därför lät han döpa om udden till Godahoppsudden. Den är dock inte Afrikas sydligaste udde. Afrikas sydligaste punkt ligger vid Kap Agulhas, ungefär 15 mil längre österut.
När Dias tretton år senare var kapten på ett skepp i en större flotta som skulle till Indien, var hans skepp ett av fyra som förliste i en storm utanför Afrikas sydspets. Alla ombord omkom.
Ett tungt budskap från andra sidan havetBartolomeu Dias hade med sig stora stenpelare som kallades padrões. De var försedda med ett kors och den portugisiska kungens symboler. När expeditionen nådde viktiga platser längs Afrikas kust restes pelarna för att visa att portugiserna hade varit där och gjorde anspråk på området. Det var inga små minnesmärken som enkelt kunde stoppas i en ryggsäck. Pelarna hade huggits i sten redan i Portugal och fraktats med på skeppen. De fungerade som en blandning av monument, gränsmarkering och kungligt visitkort – fast betydligt tyngre än ett vanligt visitkort. Den 12 mars 1488 reste Dias en sådan pelare vid Kwaaihoek på Sydafrikas sydkust. Den markerade expeditionens östligaste punkt innan besättningen tvingade honom att vända tillbaka. Pelaren föll senare sönder, men delar av den hittades av arkeologer på 1930-talet och sattes ihop igen. För människorna som redan levde i området betydde korset förstås inte att landet plötsligt hade blivit portugisiskt. Händelsen visar ändå hur europeiska kungar och upptäcktsresande började göra anspråk på platser långt hemifrån – utan att fråga dem som bodde där.
|
M LÄS MER: Bartolomeu Diaz och vägen runt Afrikas sydspets
M LÄS MER: Bakgrunden till de europeiska upptäcktsresorna på 1400-talet
M LÄS MER: De stora upptäckternas tid
M LÄS MER: Henrik Sjöfararen öppnar dörren till Atlanten
M LÄS MER: Vasco da Gama hittar sjövägen till Indien
M LÄS MER: Portugal härskade på Indiska oceanen under 1500-talet
M LÄS MER: Upptäcktsresornas tid
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
