Brännvinets historia i Sverige

I en svensk handskrift Om brännvins nytta från 1400-talet, uppges brännvin vara bra mot gikt och till att smörja förkrympta senor och ådror med. Det fördrev också förgiftning och cancer, stärkte magen och hjälpte matsmältningen, var bra mot huvudvärk och stärkte hjärnan, tog kol på gnet (lusägg) i håret och fördrev löss från huvudet, fäste lösa och ihåliga tänder, var bra för ofruktsamma kvinnor. Bland annat.

När brännvinet  flödade

Innan potatisodlingen kommit igång brändes brännvinet på säd, främst korn. Även i de fattigaste hem gick en del av den säd man hade för sitt dagliga bröd istället till den dagliga drycken. 

Brännvinet flödade som värst i vårt land från 1700-talets slut till 1800-talets mitt. Först när nykterhetsrörelsen fick sitt grepp om befolkningen under 1800-talets sista del blev det någon ljusning.

Vid ett riktigt kalas skulle det finnas ett övermått av mat, öl och brännvin. Ett bröllop eller en begravning utan ett rejält fylleslagsmål ansågs som näst intill misslyckat, då hade värdfolket snålat med drickat.

Vid festerna drack man för att berusa sig, medan man till vardags kunde ta sig en sup för att värma upp sig och pigga upp livsandarna. 

Brännvinet hörde till livets nödtorft ansåg man. Det var fortfarande vid mitten av 1800-talet vanligt att bonden och hans drängar började dagen med en sup och en brödbit. Vid hårda arbeten trakterades det med extra brännvin. Vid gemensamhetsarbeten som slåtter och skörd, då mycket extra folk var tillkallade, knusslades inte på mat och brännvin. Så berättas från slåtterarbete i Västergötland att det bjöds på rikligt med mat, dricka och brännvin till varenda en av dagens fem måltider!

När potatis efter livlig propaganda från myndigheternas sida började odlas mera allmänt under 1800-talets första hälft användes den först till att göra brännvin av. Det hade det goda med sig att man kunde spara brödsäden till det den var avsedd för. Genom hembränningen kom potatisen så att säga in bakvägen i vårt kosthåll. Först gjorde man brännvin av den konstiga knölen och så småningom lärde man sig att äta den, och den blev fattigt folks viktigaste föda.

Supa brännvin med sked

Supa betyder egentligen att inta flytande föda med sked. I äldre tider var det vanligt att man förtärde brännvin med en speciell brännvinssked med runt skedblad och kort rakt skaft som avslutades med en dekorativt utformad knopp. Brännvinsskeden av silver doppade man i en gemensam skål, som hos välbeställda storbönder också var av silver. 

Från en del håll berättas att alla försåg sig ur den gemensamma skålen, från andra håll att bara kvinnorna söp sirapsbrännvin med sked medan karlarna föredrog rent brännvin som de drack ur tumlare (en slags glas) eller små bägare.

Nubbeglas, flaska och fyllehund

Det koniska spetsglaset var under gustaviansk tid det vanligaste vinglaset och tillverkades vid många svenska glasbruk. 1700-talsglasen hade ibland luftblåsa i benet, "väder i benet" som man sa, och fot med omvikt kant. Modellen användes under 1800-talet alltmer för brännvin, medan vinglasen utformades annorlunda. Det gamla spetsglaset lever kvar i våra moderna snapsglas, fast de numera är mycket mindre. De gamla brännvinsglasen rymde ofta en jungfru, närmare en deciliter!

Den klassiska svenska brännvinsflaskan har rektangulär form, vilket gjorde att den tog liten plats och lätt kunde transporteras i ett reseschatull (liten kista/ask). Denna flasktyp fick sitt genombrott i samband med den statliga brännvinspropagandan när Gustav III försökte införa kronobrännerier 1774, och tillverkades i stor mängd av svenska glasbruk vid 1700-talets slut och 1800-talets första hälft.

Flaskornas plana sidor dekorerades med gravyr, slipning eller målning. Dekoren bestod av blommor och blad, sädesax (en symbol för drycken), ägarens monogram eller - vanligast - med ett kungligt namnchiffer. En brännvinsflaska kunde ges i bröllopspresent med brudparets initialer ingraverade. Inskriptioner av olika slag var vanliga, t.ex. ett kort och kärnfullt "Får jag bjuda bror en sup".

Andra typer av brännvinsflaskor är den folkliga stråla- eller kluckaflaskan, hopknipt på mitten så att det uppstår ett festligt kluckande ljud när brännvinet passerar det trånga partiet. Den lustiga flasktypen har sitt ursprung i renässansens Venedig, via kontinentens hyttor och hitkallade glasblåsare fann den sin väg till Sverige.

Glasblåsarfantasin tog sig andra originella uttryck i flaskor som hade formen av kvinnofigurer, stövlar, grisar och med frodig skaparglädje utformade "fyllehundar".

1700-talet insveptes i söta punschångor

Punschen blev känd som dryck i vårt land genom ostindiehandeln. Redan den första skeppslasten som lossades 1733 i Göteborg innehöll arrak varefter punschdrickandet tog fart. Arraken som ger punschen dess karakteristiska smak är gjord av bl.a. palmsaft och kommer från Java eller Ceylon. Ordet punsch anses vara ett lån via engelsmännen från Indien där panch betyder fem. Fem är också ingredienserna i punsch; arrak, vatten, socker, citronsaft och någon krydda.

När man först drack punsch i vårt land och i det övriga Europa drack man den rykande het, så som vi fortfarande njuter den till ärtsoppa - och skåningarna till varm ål.

Punschångorna hänger tunga och söta över 1700-talet om man får tro samtida brev- och memoarskrivare. Viceamiral Carl Tersmedens liv (1715-1797) tycks mer eller mindre ha kretsat kring punschbålen. I den muntra reseskildringen Min son på galejan om en seglats med en ostindiefarare 1769-1771 beskriver Jacob Wallenberg hur besättningens punsch blandades i en stor kittel på däck och hettades upp genom att man lade i glödande kanonkulor. Carl von Linné ställde sig mera tveksam till drycken, han fick ett anfall av sin migrän när han tömde ett glas på sin skånska resa 1749.