Historien om vår hygien är ett ganska sorgligt kapitel, om man inte föredrar att skratta åt eländet. Både 1700- och 1800-talen var på det hela taget snuskiga århundraden. Dels berodde det på att det var ont om vatten, vattnet måste bäras lång väg och det gällde att spara på dropparna. Dels berodde det på okunnighet; bakterier och smitta var okända begrepp. Dessutom var det farligt att tvätta sig i onödan, ansågs det. Utan ett skyddande smuts- och fettlager blev huden känsligare både för hetta och kyla.
"En audiens medan peruken pudras", målning av Pehr Nordquist (1771-1805).
Bastu och badstugor redan på 1200-talet
Går vi längre tillbaka i tiden finner vi att den personliga hygienen stod förvånansvärt högt även om den givetvis inte kan jämföras med våra dagars. På landet badade folk bastu efter förebild från Finland och Ryssland redan på 1200-talet. Då fridlystes nämligen bastun i lag, liksom tidigare hemmen och tingen blivit fridlysta (skyddade/fredade platser enligt lag). När vi idag inreder bastu i källaren följer vi alltså en tradition från 1200-talet.
I städerna badade man från 1200-talet och framåt i offentliga badstugor. Olaus Magnus berättar på 1500-talet hur män och kvinnor badade tillsammans i sådana badstugor. Allt tillgick i största anständighet, fast en hel del öl och vin förtärdes. Det förekom ofta koppning, det vill säga åderlåtning under badet, så att blod silade nedför de nakna kropparna.
ANNONS
ANNONS
År 1684 fick Stockholm en ny elegant badstuga på Drottninggatan intill Norrström. Där serverades exklusiva karbad som liljebad och rosenbad, de ansågs bota en del sjukdomar. Hela inrättningen kom att kallas Rosenbad. Så heter fortfarande kvarteret där regeringskansliet ligger, fast själva badet revs 1723.
Badlivet urartade
Ofta parbadade man i tvåmansbadkar, skavfötters med en bordsskiva emellan sig med förfriskningar på. I somliga badhus fanns rader med sådana dubbelbadkar och de badande förnöjdes med vin och lutsång. Det blev lite för roligt och badhusen kom alltmer att sammankopplas med bordeller.
I Sverige förbjöds badhusen 1725. Syfilisen härjade svårt och man misstänkte på goda grunder att badhusen var smittohärdar. Dessutom rådde brist på bränsle och vatten, vilket var ännu en anledning att stänga badhusen. Ungefär vid samma tid avtog bruket att bada bastu bland befolkningen på landsbygden. De gamla basturna användes istället till att röka fläsk eller torka lin i. I början av 1800-talet var bastubadandet helt bortglömt, utom i de utpräglade finnbygderna. En mörkrets tid ur renlighetssynpunkt inträdde.
Puder och parfym ersatte tvål och vatten
1700-talets pyttesmå tennuppsatser med liten kanna och tvättfat som inte tillät mer än att man doppade fingertopparna, talar sitt tydliga språk om tidens hygien. I en fransk bok om hälsovård varnas för att använda vatten till ansiktet, det gör huden känslig för kyla på vintern och värme på sommaren. Att torka sig med en trasa varje morgon ansågs vara fullt tillräcklig renlighet.
Damerna målade svarta moucher för att framhäva sin vita hy eller för att dölja koppärr och andra ojämnheter. Smink och parfym fick hos de högre samhällsklasserna ersätta tvål och vatten. Både herrar och damer använde puder, smink och parfym, men det räckte inte alltid för att dölja mindre behagliga dofter. I samtida brev och memoarer omvittnas att Gustav III spred en mycket obehaglig odör omkring sig och hade en sällsynt dålig andedräkt...
Bidé av ostindiskt porslin
Trots all denna orenlighet förekom det att höga uppsatta damer efter fransk förebild skaffade sig en bidé, som kunde vara en dyrbar möbel med tvättskål av ostindiskt porslin. Första gången bidén (som betyder liten häst på franska) omtalas är år 1710 då en fransk markis uttalar sin förtjusning över att ha mottagits av en förnäm dam medan hon satt på sin bidé. Man var inte pryd på 1700-talet!
Vid toalettbordet
Toalettbordet med sminkburkar, puderaskar och parfymflaskor hade en betydligt viktigare funktion att fylla än tvättfat och handkanna under den smutsepok som 1700-talet var. Till en förnäm dams toalettillbehör hörde en liten kniv avsedd att skrapa bort gammalt puder med. Och många kunde nog instämma med den franska prinsessa som någon gång i slutet av 1600-talet skrev: "Jag har en mycket vit hy, när jag tvättat mig ordentligt.."
I slutet av 1700-talet blev det vanligt att drapera ett tunt vitt tyg i mjuka veck kring ett enkelt bord som tjänade som toalettbord. Ovanpå stod en lådspegel draperad med tunt vitt tyg som kunde dras för som skydd när pudret yrde. Ordet toilette kommer av franskans "toile", som betyder "tunt tyg".
Lördagsbadet i plåtbalja framför kakelugnen. Fotot taget i Karlskrona 1917.
Karbad på Årstafruns tid
Märta Helena Reenstierna, husfrun på Årsta herrgård, ger i sin detaljrika dagbok från 1793-1839 glimtar av tidens hygieniska standard. Den 20 december 1813 skickade hon kusken till staden för att låna ett litet badkar. Hon ville "för rolighet tvätta hela kroppen sedan jag på flera år ej, tvättat den på en gång". Tydligen fick hon smak på denna "rolighet" för i mars året därpå skickade hon kusken att köpa ett badkar och sedan badade både hon och tjänstefolket flera gånger per år. Gärna badade hon på sommaren då det var varmt och svettigt. Den 18 augusti 1818 antecknade hon: karbad för 3:e gången i år.
Också på landsbygden var trångboddheten stor, ofta bodde man tio-tolv personer i samma rum. Sängkläderna vädrades sällan och ohyran kryllade. En dräng från Småland kunde uttala sig:
Ta mä fasen troke ja har fått lus i dänna skjorta mä, å dä ä inte mer än älva vecker sen ja vrängde na.
Kvinnorna tvättade sällan håret utan gned in det med väldoftande pomada, ofta hemkokt av oxmärg tillsatt med parfym. För övrigt försökte de med finkamning få bukt med huvudlössen som var en verklig plåga. När lössen blev för svåra tvättades håret i avkok på lusgräs, en sorts lummer som ansågs ha avskräckande inverkan på småkrypen.
I en provinsialläkarrapport från Uddevalla 1818 står att läsa:
Man försummar bad och tvättning och den hämmade transpirationen åstadkommer ros, utslagsfebrar och skabb.
ANNONS
ANNONS
Lördagen var lögardag
På lördagen, lögardagen, tvättade man sig. Att tvätta sig oftare ansågs näst intill högfärdigt bland landsbygdens folk under 1800-talet. Då tvättades ansikte, händer, hals och öron. Vad som doldes av kläderna tvättades ytterst sällan, det ansågs syndigt.
Munvaska var något som förekom bland äldre personer. De tog vatten i munnen så det värmdes upp, sprutade ut det i händerna och gnuggade sig i ansiktet med det.
Hela kroppen tvättades till jul och kanske också till midsommar. Man använde ett stort laggat träkar som ställdes i stugan eller bykstugan (tvätthuset). Först badade husfadern, sist barnen och tjänstefolket, alla i samma vatten.
Bland herrskapsfolk stod väl renligheten i allmänhet något högre, här hade man ju tjänstefolk till hjälp. Vi har hört hur frun på Årsta ordnade karbad för både sig och tjänstefolket, kanske var hon en riktig föregångskvinna på området. Från en annan herrgård berättas från 1800-talets mitt att man sommartid badade men "på vintern inskränktes renligheten till ett varmt fotbad i veckan. Vid fottvagningsproceduren ansågs en jungfru och grönsåpa nödvändiga". Att fottvätten inte betraktades som helt riskfritt vittnar denna romanreplik om: "Cecilia, Cecilia, du får inte gå ut idag, du tvättade ju fötterna igår kväll!"
Ett tvättställ i varje sovrum
Handfat och kannor speglar ganska väl den förbättrade hygienen. Mot 1800-talets slut blev porslinshandfaten större till dimensionen. Man hade då kommit underfund med att det behövdes mer vatten för att hålla sig ren.
Bild: Nordiska museet Slitet med att bära vatten från brunnen i hinkar med hjälp av ett ok över axlarna bestod länge. Detta foto är från 1932.
Omkring sekelskiftet 1900 tronade en jättelik tung handkanna och ett väldigt tvättfat tillsammans med tvålkopp och mugg för tandborsten på ett tvättställ i sovrummen i välsituerade hem. Om det var riktigt fint hade Herrn och Frun varsitt tvättställ i sovrummet. Bakom en dörr i underskåpet doldes den väldiga porslinspottan. Till utrustningen hörde också en porslinshink för slaskvattnet. Hela tvättuppsatsen var dekorerad i tidens stil med blommor och bladrankor.
En bit in på 1900-talet ansågs det inte längre fint att ha dessa hygieniska attiraljer synliga utan de doldes diskret i en kommod. Följaktligen lades inte längre så stor vikt vid dekoren. Både Rörstrand och Gustavsberg hade en stor tillverkning av tvättuppsatser och många importerades också från till exempel England.
Pottans historia
Pottan, denna nödvändighetsartikel, finns diskret dold under sängen på många senmedeltida målningar. De tidiga pottorna var bastanta don av tenn. De måste ha varit fruktansvärda tillhyggen när de användes som vapen vid gatustriderna i Paris på 1600-talet, det så kallade nattkärlens krig. Med sådana rejäla tennpottor med bräm utrustades kavaljersflygeln på Gripsholm när den inreddes på 1700-talet. Avlånga små dampottor av tenn var inte heller ovanliga under 1700-talet. Dylika nätta pottor medfördes också på resor och vid kyrkobesök - högmässorna var långdragna historier. Men damerna hade vida krinoliner och inga underbyxor. Verkligt eleganta högreståndspottor tillverkades i fajans (glaserat lergods) under 1700-talets senare del, och under 1800-talet erövrade porslinet pottfronten. Sköna blomstergirlanger slingrade sig över denna prosaiska attiralj, och för att förhöja elegansen pryddes pottan gärna med ett monogram eller adligt vapen.
ANNONS
ANNONS
Kanske ler vi åt de rikt utstyrda nattkärlen, men ytterst går de tillbaka på sederna vid envåldshärskarnas hov i Europa under 1600-talet. Vid Ludvig XIV:s hov i Versailles övervakades alla Solkonungens förehavanden ("sysslor"), även de intimaste, av beundrande hovmän. Alltså måste även pottan utföras i ädelt material och dekoreras för att göra sin ägare heder.
Från brev och memoarer vet vi att bruket att utföra de intimaste bestyr i tjänares och även gästers närvaro också förekom bland högreståndspersoner i vårt land.
Mustiga dofter svävade över forna dagars Sverige. På denna laverade teckning av F Sandberg från Stavsjö herrgård 1828 sitter husets herre på sin nattstol när den unge mannen, kanske hans son, kommer för att säga adjö.
Badhus i Stockholm
På 1820-talet öppnades ett badhus vid Norrbro, men det var allt som fanns för hela Stockholms befolkning. En man som verkligen slog ett slag för stockholmarnas hygien var Carl Curman, som 1869 startade Stora badhuset på Söder och 1885 Sturebadet, som alltjämt finns kvar. Där kunde de bada karbad och medicinska bad med gyttja eller tång, något som Curman, som var läkare, varmt propagerade för. Stockholmarna kunde också bada turk eller bastu och det var ett populärt lördagsnöje att först skrubba sig ren, bada bastu och sedan äta middag på badets restaurang.
Badhusen spelade en stor roll för stadsbefolkningen, för än skulle det dröja innan stadsvåningarna inreddes med badrum. Vid förra sekelskiftet kunde man faktiskt möta ett bad på gatan. Då skickade badfirmor med häst och vagn hem ett kar med hett vatten, efter följde baderska med borstar och badlakan - allt ingick i priset.
Bild: Nordiska museet Från skolbadets barndom. I Nicolai folkskola i Stockholm startades skolbad 1891. Barnen fick var tredje vecka bada ett ljumt halvbad med dusch. Här skrubbar man varandra på ryggen 1907.
Bakterierna och hygienens betydelse för att hindra sjukdomars spridning upptäcktes under senare delen av 1800-talet. De läkare som mot slutet av 1800-talet strävade att höja hygienen insåg att man måste börja med barnen. År 1891 startade man skolbad i några av Stockholms folkskolor. Skepsisen var stor till en början. Om något barn insjuknade dagen efter skolbadet visste föräldrarna förstås orsaken. Det gällde att snabbt inställa skolbaden när en mässlingsepidemi var i antågande. Snart blev skolbaden en uppskattad institution.
ANNONS
ANNONS
Tandborsten, ett överklassens njutningsmedel
Tandborsten har gamla anor. Muslimer använde tandpensel att rena munnen med innan de åkallade Allah. I Europa beskrivs tandborsten första gången i ett brev från 1649 som en kostbar lyxartikel från Paris. Tandborstar av ben, trä, eller kanske silver, med borst av svinhår, kom på 1840-talet.
I Sverige förblev tandborsten ett "överklassens njutningsmedel" ända in på 1900-talet, men på 1920-talet borstade man tänderna med tandborste av celluloid. Efter andra världskriget kom Kungstandborsten med nylonborst.
Tandkrämen blev en nödvändighet. Nestorn bland svenska märken är Vademecum från 1898, Colgate kom 1928 till Sverige från det stora föregångslandet USA.
Vad hände sedan?
Hygien blev 1900-talets främsta slagord. Smuts och snusk, damm och dålig luft skulle bekämpas. Kronprins Gustav (senare Gustav V) lät inreda ett badrum på Stockholms slott redan på 1880-talet, men annars dröjde det in på 1910-talet innan stadens stora högborgerliga våningar inreddes med badrum, och till slutet av 1920-talet innan mindre lägenheter byggdes med badrum.
Intresset för det damm- och fläckfria hemmet och för de rena, väldoftande människorna understöddes av tidens reklamkampanjer som fick allt större betydelse.
De framgångsrika tvålmärkena Palmolive och Lux konkurrerade järnhårt med annonser om vilka tvålar som användes av flest filmstjärnor.
"Man känner inte sin egen lukt, men andra gör det", hotade Barnängens annonser för Deostick. Svettlukten försvann från Sverige någon gång omkring 1950. Då hade Mum (som fanns redan på 1930-talet) slagit igenom hos svenska folket och det luktade inte längre armsvett på bussar och spårvagnar.
Idag är den dagliga duschen och deodoranten en självklarhet för de flesta.
Hur påverkade badlivet i städernas badstugor samhällets syn på renlighet och moral?
Ge exempel på hur man under 1700-talet kunde använda kosmetika och parfym som ersättning för traditionell kroppslig hygien.
Nämn några faktorer som bidrog till den låga hygienstandarden under 1700- och 1800-talen.
Hur skiljde sig renlighet och badvanor mellan herrskapsfolk och den vanliga landsbygdsbefolkningen?
Vad kan man säga om pottans historia och dess användning?
Nämn några förändringar i hygienrutiner och synen på renlighet från 1800-talet fram till mitten av 1900-talet i Sverige.
Litteratur: Mats Bergmark, Bad och bot, Prisma, 1964 Christina De la Gardie, Gamla ting från badrum och boudoir, Bonnier, 1974 Jane Fredlund, Gammalt porslin, ICA förlag, 1997 Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige, 1700-talet, Bonniers, 1962 Birgit Gejvall, 1800-talets Stockholmsbostad - en studie över den borgerliga bostadens planlösning i hyreshusen, Stockholmia förlag, 1987 Julius Ejdestam, Så har vi bott, Rabén & Sjögren, 1979 Hans Hammarskiöld och Kerstin Fried, En gång i Sverige, Byggförlaget, 2003 Märta Helena Reenstierna, Årstadagboken 1-3, journaler från åren 1793-1839, Forum, 1993 Britt och Ingemar Tunander, Möbler och inredning från Karl Johan till Per Albin, Ica bokförlag, 1992
Text: Jane Fredlund, journalist, kulturhistoriker och författare Artikeln är en omarbetad version av material från boken Så levde vi : Fest och vardag i forna dagars Sverige, av Jane Fredlund
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om skiftesreformerna i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt laga skifte.
