Barnarbete var en vanlig del av vardagen i det förindustriella samhället. Barndomen var ingen lekålder, utan sågs som en del av hushållets arbetskraft. På bondgårdar fick barnen tidigt hjälpa till med sysslor som passade deras ålder. Samma sak gällde många barn i fattiga familjer på landsbygden, till exempel hos torpare, statare, backstugusittare . Deras barn måste dessutom ofta ta arbete långt hemifrån som pigor och drängar.
Barn i rikare familjer hade ofta bättre möjligheter till utbildning. Borgarnas barn kunde få lära sig familjens yrke, medan barn ur aristokratin förbereddes för sina framtida roller i samhället. De slapp oftare de tunga tjänstesysslor som fattigare barn fick utföra.
Barnarbetet följde med in i industrisamhället. År 1846 infördes en 12-årsgräns för arbete i fabriker och hantverk, men reglerna följdes ofta dåligt eftersom kontrollen var svag. Barn var billiga att anställa och kunde utföra många enkla arbetsmoment.
Tändsticksindustrin som byggdes upp vid seklets mitt använde 1845 upp till 85 procent barnarbetare, 1855 var andelen 37 procent. Cirka en tredjedel av glas-och tobaksindustrins arbetare var också barn, oftast med okvalificerade sysslor och för kanske en tredjedel av de vuxna arbetarnas löner.
Så småningom minskade det industriella barnarbetet. En förordning 1881 förbjöd barn under 12 år att arbeta i fabriker och begränsade arbetstiden för barn mellan 12 och 14 år till högst sex timmar per dag. Den krävde också att barnen hade avslutat sin skolgång innan de anställdes. Regler mot nattarbete för minderåriga hade funnits tidigare, men lagarna var länge svåra att kontrollera i praktiken.
Barnarbetet kritiserades både för de hårda arbetsvillkoren och för att barnen fick svårt att gå i skolan. Många menade också att barnens kristna uppfostran försummades. En av systemets försvarare, fabrikören Per Murén, ansåg däremot att fabrikerna kunde vara till nytta för fattiga familjer, eftersom barnen där kunde bli "uppfostrade, klädda och födda".
Varför arbetade barn ofta i fabriker?Under 1800-talet var många familjer fattiga, och barnens lön kunde behövas för att familjen skulle klara sig. För fabriksägarna var barn också billig arbetskraft. De kunde utföra enkla och upprepade arbetsmoment, till exempel packa tändstickor eller hjälpa till vid maskiner. När fabrikerna senare mekaniserades behövdes inte barnens arbete lika mycket. Samtidigt blev kritiken mot barnarbete starkare, och lagarna började steg för steg begränsa barns arbete.
|
M LÄS MER: Fattigbarn, fosterhem och barnarbete förr
M LÄS MER: Sverige under 1800-talet
M LÄS MER: Industriella revolutionens baksida
M LÄS MER: Industriella revolutionens sociala följder
M LÄS MER: Sotarpojkar och annat barnarbete
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
