Längst ned på samhällsstegen stod de egendomslösa, som saknade alla ståndsprivilegier.
I ett sådant samhälle fanns inte stora möjligheter att påverka. Den som upplevde orättvisor eller nöd kunde söka hjälp i den egna familjen, eller möjligen vända sig till kyrkan. Det var vanligen otänkbart att gå samman med andra, organisera sig och arbeta för förändring. Det vi idag kallar samhällsengagemang och ideellt arbete betraktades förr som samhällskritik och bedömdes vara brottsligt, även om det förekom en del uppror och upprop.
Om folket slöt sig samman och jobbade för samhällsförändring var det att anse som en hädisk utmaning av Guds och konungens makt.
Föreningslivets föregångare
Under 1800-talet började människor samlas för att gemensamt kanalisera sina åsikter och viljor.
Det fanns visserligen sammanslutningar och organisationer tidigare, som de i katolskt präglade gillena och de skrån där hantverkare samlades med kollegor från samma yrkesgrupp. Men gillen och skrån var inte folkrörelser. De var exklusiva sällskap, som samlade mindre delar av lokalbefolkningen.
Inom skråväsendet skapades under 1700-talet de första sjuk- och begravningskassorna, där medlemmarna kunde få hjälp i samband med sjukdom eller dödsfall. Det var ett av de första uttrycken för det som i vår tid utvecklats till ett socialförsäkringssystem.
Från slutet av 1700-talet började också andra typer av organisationer bildas. Adelsmän och rika borgare gick samman i ordenssällskap. Ordnarna var ett slags exklusiva sammanslutningar för män, inriktade på kultur, filantropi och personlig utveckling.
Med stöd från kungahuset och staten grundades nu också flera lärda sällskap, akademier och kollegier. Där samlades vetenskapsmän, författare, konstnärer och andra bemärkta män (det var då mycket ovanligt att kvinnor deltog). Tanken var att förbättra samhället genom vetenskap och bildning. Ute i landet bildades regionala och lokala samhällsnyttiga organisationer, som hushållningssällskap, läse- och bibelsällskap och sockenbibliotek.
Associationer
Många av 1800-talets föreningar var så kallade associationer, som grundades med stöd från samhällets makthavare.
Kungen, kyrkan och statsmakten såg behovet av sociala reformer i det fattiga Sverige, inte minst för att de såg faror i att underklassen växte. Statsmakten uppmuntrade därför den bildade över- och medelklassen att jobba frivilligt för det allmänna bästa och fosterlandets väl, i sann patriotisk anda.
Mitten av 1800-talet kännetecknades av en ”associationsanda”. Landet fylldes av tusentals borgerligt orienterade sällskap och föreningar. Målet för många associationer var att fostra folket och samtidigt förbättra deras ofta usla levnadsförhållanden. Dessutom erbjöd ju föreningslivet glädje, fest och gemenskap för medlemmarna.
Ur detta myller av ganska oförargliga föreningar reste sig snart något nytt och oförutsett. Associationerna bar på fröet till brett förankrade folkrörelser, med politiska idéer som skulle vända upp och ned på samhället.
