S Fördjupning
Sveriges första järnväg - sträckan mellan Örebro och Ervalla - invigdes 1856. Västra stambanan (Stockholm-Göteborg) blev klar 1862 och den norra mot Uppsala 1871.
Järnvägsbyggandet startade sent i Sverige; den glesa befolkningen och kapitalbrist var länge oöverstigliga problem. Det fanns också ett konservativt motstånd ("moraliskt skadliga", ansåg L.F. Rääf) mot järnvägarna.
Staten fick en avgörande roll i det system som byggdes upp av Nils Ericson. Statliga stambanor kompletterades med privata bibanor. De senare fick dock statliga lån och följde statliga regler. I riksdagen stred olika regionala intressen för sträckningar som gynnade deras näringsliv.
En ny typ av bebyggelse uppkom: stationssamhällen som Katrineholm, Nässjö, Hallsberg och Töreboda. Är 1860 fanns 527 km järnväg, 1870 ca 1700, 1880, efter 1870-talets privata rusch, 5900 och 1910 närmare 14 000 km.
Resandet var tydligt klasspräglat. Är 1865 tog en resa i 1:a eller 2:a klass Stockholm-Göteborg 13 timmar och 9 minuter, i 3:e klass hela 32 timmar och 24 minuter.
