Idag när det är självklart att köpa färdiga tyger och kläder kan det ge en tankeställare att titta lite närmare på de nötta gamla redskapen för ull- och linberedning, redskap som förr var en viktig del av kvinnornas vardag och som berättar om det ständiga slitet med att skaffa kläder och textilier för gårdens behov.
Två kvinnor i Brålanda, Västra Götaland, i början av 1900-talet. Den ene spinner och den andre kardar ull.
"En nyfödd flicka ska läggas i en ullkorg för att bli en skicklig spinnerska och en nyfödd pojke i en såskäppa för att bli en god såningsman." Så säger ett gammalt talesätt som berättar en del om vad som ansågs vara de viktigaste göromålen på en gård innan maskinerna ändrade sederna.
Men även om konsten att spinna jämnt och fint stod högt på prestigeskalan, krävde också de andra momenten i arbetet med hemmets textilier mycket övning. Gårdens småflickor fick hjälpa till att karda ull och spinna grövre tråd. När de var sju, åtta år fick de börja väva och när de var giftasvuxna var de fullärda i arbetet med textilierna. Då hade de också en rejäl utstyrsel i brudkistan.
ANNONS
ANNONS
Ullen kardas
Ute på ängen samlades kvinnorna höst och vår för att klippa fåren. Klippningen var i allmänhet kvinnogöra, men till att välta omkull och binda fåren behövdes ofta karlhjälp, fåren stretade emot våldsamt. En del övade upp en häpnadsväckande skicklighet och kunde klippa ett får på bra mycket under den timme det annars tog. De fick akta sig noga för att inte klippa hål på skinnet, särskilt på slaktdjur, eftersom det satte ned skinnets värde.
Man kunde antingen tvätta fåren före klippningen, den klippta ullen eller det färdiga garnet. Ullen sorterades efter kvalitet och färg. Finast var den ull man fick på hösten och allra finast lammullen från ungdjuren. Den användes till kostym- och kapptyger, medan vårullen användes till filtar och strumpgarn.
Ullen togs fram på senhösten för att kardas och spinnas. Den sämre ullkvaliteten måste kardas två gånger. Till förkardningen användes grövre kardor, skrubbor, av vilka den ena var fastsatt i en bänk, skrubbstolen. Med en karda i varje hand bearbetades och kammades ullen till mjuka rullar som samlades i en korg för att spinnas. En van karderska kunde räkna med att karda ett halvt kilo ull på en dag.
Hade man inte möjlighet att karda all ull på gården, lejde man ut arbetet till någon kvinna i trakten som kardade hemma och fick matvaror som lön för mödan. Vanligt var annars att någon gammal kvinna i gården kardade och spann om vintern och stickade eller sydde kläder på sommaren.
Lång väg från linplanta till lintråd
Under 1500-talet började linet bli vanligt i Sverige. Lintyger användes först bland de förmögna, men spreds bland bondebefolkningen som i linet såg ett välkommet alternativ till ullen.
Våra främsta linlandskap är Ångermanland och Hälsingland, som under långa tider varit berömda för sitt fina lin.
Arbetet med linet tog mycket tid och kraft. Många arbetsmoment skulle utföras innan linet var färdigt att spinnas.
När linplantorna mognat på sensommaren dras de upp med rötterna och hängs till tork i knippor med frökapslarna neråt. Efter några dagars torkning repas frökapslarna av genom att linet dras genom en grov frörepa. Fröna tas tillvara och tröskas och blir fågelmat eller lin till nästa år. Linfrövälling ansågs förr vara ett universalmedel mot magbesvär.
Därefter ska linet rötas, i norra Sverige vanligen i en sjö eller å, s.k. vattenrötning. I mellersta och södra Sverige är landrötning vanlig, då breds linet ut på marken. Rötningen är en biokemisk process - genom angrepp av rötsvampar eller rötbakterier upplöses växtlimmet som håller samman fibersträngarna med linets ved-del.
När rötningen är klar efter en vecka-tio dagar torkas linet antingen utomhus över eld i lingropar eller i särskilda linbastur med ugn.
ANNONS
ANNONS
Bråka, skäkta, häckla
Nu vidtar den mekaniska bearbetningen för att skilja de långa sega lintrådarna från de vedartade delarna som luckrats upp genom rötningen. I den stora linbråkan kläms linet mellan bråkans träkäftar så att veden bryts sönder.
Skäktningen innebär att linet läggs över en skäktstol, en stolsrygg duger också, och med den breda skäktkniven slår man ut bosset eller skävorna. Slutresultatet blir långa fiberband, skäkttågor och kortare hoptrasslade skäktblånor, som efter ytterligare rensning kan användas till grövre vävar.
Därefter häcklas linet (dras genom järnpiggarna i en bräda, linhäcklan) för att de långa sammanhängande tågoma ska spjälkas upp i tunna fibersträngar, som när man kammar tovigt hår. Ofta används häcklor av olika grovlek, finare ju längre arbetet fortskrider. Kvar i handen får man då det mjuka blanka linet i långa tågor som ska spinnas till fint garn, medan de kortare tågorna, blånorna, blir kvar i häcklan. De spinns till enklare garn, liksom skäktblånorna.
Huslig flit och frid vilar över interiören från 1923. Mor spinner lin, far läser dagstidningen och lilla Edith med de tidstypiska flätorna sitter flitigt böjd över stickningen. Bilden är tagen i Huddunge på gränsen mellan Uppland och Västmanland. Far i huset var skogsarbetare, att han var ivrig skytt framgår av bössorna på väggen.
Linet skiftar i färg
Färdigbehandlat, naturfärgat lin kan skifta i färg från gyllenvitt över grönaktigt eller blågrått till gråsvart. Det beror på i vilken jordmån det vuxit, när det skördats och på beredningssättet. Lin som vuxit i norra Sverige blir ljusare än det från södra och mellersta delen av landet. Tidigt skördat lin blir ljusare än sent skördat, vattenrötat lin blir ljusare än landrötat osv.
Det kan man kalla naturmaterial!
ANNONS
ANNONS
Spinnrocken surrade ständigt
Så vidtog höstkvällarnas och den långa mörka vinterns musik, spinnrockarnas monotona surrande. Vid Mikaeli, den 29 september, var det dags att ta fram spinnrockarna. Man började med att spinna ullen, den skulle vara färdigspunnen till jul om bondekvinnan ville ha ett gott anseende som driftig husmor. Efter helgdagarna kunde man sedan med friska krafter ta itu med linet, som var svårare att spinna. Så fort man hade en ledig stund satte man sig ned vid spinnrocken.
Att spinna är en svår konst och det behövs övning för att få en jämn fin tråd. Flickorna fick öva sig på att spinna grövre tråd av blånorna och att spinna ull innan de kunde våga sig på det fina linet.
Sländan var spinnrockens föregångare
Sedan äldsta tider har man spunnit tråd med hjälp av sländan, som var spinnrockens föregångare. Det går långsammare att spinna med slända, men i ett avseende är sländan överlägsen spinnrocken, den är liten och kan bäras med till exempel under arbete utomhus. Därför levde den kvar in på 1930-talet bland annat i fäbodområdet, där kullorna gick och spann på sina sländor när de vallade korna.
När man spann lin hade man linet på en linkäpp, när man spann ull höll man ofta den kardade ullen i ena handen.
Tre spinnrockar för sex fårskinn
Länge arbetade man på att konstruera en spinnrock som rullade upp den spunna tråden så att man inte behövde avbryta spinnandet för att göra det. Redan på 1200-talet och 1300-talet användes långrocken i Europa. Tysken Johann Jürgens anses ha konstruerat den fulländade spinnrocken, den så kallade tramprocken. Som många goda uppfinningar möttes den först med misstro, men snart spreds den också till Sverige.
Första gången spinnrocken omtalas i svenska urkunder är i samband med tre spinnrockar som Gustav Vasa lät införa från Lübeck 1552. De byttes mot sex fårskinn.
Toklyka, blånkrona, linfäste, rockblad...
Kärt barn har många namn och otaliga är benämningarna på det lösa fästet på spinnrocken där man fäster blånorna eller linet som ska spinnas. De grova blånorna sattes i en toklyka eller kräckla, dvs en självvuxen gren eller stam med uppspretande grenar, eller i en blånkrona, en rund träskiva med itappade snett uppstående pinnar.
Spolformade linfästen var vanliga i västra Sverige medan höga spirformade var vanliga norrut i landet. Linet hölls fast med ett band eller ålskinn som virades om och fästes med en rocksticka. De platta rockbladen har östeuropeiskt ursprung och hör hemma i östra Sverige. Vackert utskurna och målade linfästen och rockblad gavs ofta som friargåvor.
ANNONS
ANNONS
Spinnskolor och spinnhus
Klädesfabrikanterna i det förindustriella samhället var helt beroende av hemspinnerskor och yrkesspinnerskor i städerna eftersom det gick åt väldiga mängder tråd för tillverkningen. På 1740-talet inrättades därför spinnskolor där kvinnorna ute i bygderna fick lära sig att spinna.
Också barnhusbarn och tukthushjon sattes att spinna, därav namnet spinnhus för kvinnofängelse. Härigenom fick spånadsarbetet dåligt rykte. Man försökte motarbeta detta vanrykte genom att utdela premier åt skickliga spinnerskor. Så instiftades vid Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning 1751 en medalj "til heder för den qvinna som fint och snällt kan spinna".
År 1764 konstruerade en engelsman den första spinnmaskinen, "Spinning Jenny", och mot slutet av 1700-talet kom de första maskinerna till Sverige. I hemmen började man allt oftare skicka bort ull och lin till spinneriet och få färdigt garn tillbaka. Under senare delen av 1800-talet avtog intresset för lin och linberedning. Bomullstygerna kom som en mindre arbetskrävande ersättare.
Hemslöjdsrörelsen arbetade för att hålla hemspånaden vid liv. I Uppsala öppnades 1915 en hemslöjdsutställning. Alla som då kunde uppvisa en hemspunnen härva lin prisbelönades med en silverfingerborg med årtalet 1915 ingraverat.
I en del hem spann kvinnorna dock fortfarande till husbehov långt in på 1900-talet, ja, ända fram till andra världskriget. Så här berättar en Uppsaladam:
"Under andra världskriget hade vi här på vår gård ett år en liten linåker. Där ryckte vi linet själva, rötade och lät torka men sedan skickade vi bort det till vidare beredning. Man måste då avstå en tredjedel till staten. Får hade vi också och fick hjälp med klippning och spånad av kunniga grannmoror."
När det blev textilransonering var det värdefullt att ha egen ull- och lintillverkning.
Idag finns åter ett intresse för linet som man får hoppas ska kunna hålla den textila traditionen vid liv liksom den kunskap som hör ihop med linhanteringen.
Vilken roll spelade ull- och linberedning i kvinnornas vardag före industrialiseringen och hur påverkade det deras dagliga liv?
Beskriv kortfattat processen från att klippa får till att karda och spinna ullen.
Förklara kortfattat vad en spinnrock och en slända används till.
Vad var ett spinnhus?
Litteratur: Kåre Fröier m.fl., Linboken - hemodling och hemberedning, LT, 1979 Nils-Arvid Bringéus (red), Arbete och redskap: materiell folkkultur på svensk landsbygd före industrialismen, Carlsson, 2003 Hans Hammarskiöld och Kerstin Fried, En gång i Sverige, Byggförlaget AB, 2003 Ewa Kewenter, Lin och linne, Nordstedts, 1999 Maj-Britt Kristiansson och Hans Marklund, Handens arbete, hjärtats tanke, LT, 1978 Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige, del III, 1700-talet, Bonniers, 1962
Text: Jane Fredlund, journalist, kulturhistoriker och författare Artikeln är en omarbetad version av material från boken Så levde vi : Fest och vardag i forna dagars Sverige, av Jane Fredlund
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om skiftesreformerna i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt laga skifte.
