S Fördjupning
Dackefejden är det största bondeupproret i Nordens historia och utbröt i Småland i juni 1542. Gustav Vasa hade tidigare slagit ned ett flertal uppror, men detta blev den allvarligaste utmaningen mot hans tid vid makten.
Som ledare framträdde kronobonden Nils Dacke (död 1543) från Möre intill danska gränsen. Redan under grevefejden hade olika extraskatter utlöst oroligheter i dessa bygder, och även då hade Dacke varit aktiv.
Upproret 1542 riktade sig också mot höjda skatter men var främst ett försvar i allmänhet av det som "gammalt och fornt var" mot en expansiv centralmakt.. Bönderna klagade över att kungens fogdar numera kontrollerade jakt och skogsavverkning, handel och näringar, liksom över att det efter reformationen blivit "så ljuvt att gå i en ödes skog som i en kyrka".
Sedan en första offensiv av kungens tyska legotrupper krossats vid Kisa skog i september spred sig resningen till Öland och södra Östergötland. I det läget tvingades Gustav Vasa ingå ett stillestånd med Dacke. Denna paus utnyttjade kungen för att dra samman nya trupper, och i februari 1543 gick han åter till attack. Från söder kom dessutom danska trupper till bistånd.
Dacke, som under vintern residerat som Smålands härskare på biskopsborgen i Växjö, sårades i februari 1543 i en strid vid Virserum. I juli samma år stupade han under flykt mot danska gränsen, varefter det sista motståndet krossades. Hårda repressalier följde mot befolkningen i gränslandskapen.
Dackefejden ledde till att Gustav Vasa lät omorganisera den svenska armén och lokalförvaltningen i riket.
