Agrarkrisen (medeltidens stora jordbrukskris) var den nedgång som drabbade det europeiska jordbruket under första hälften av 1300-talet till följd av överbefolkning och klimatförsämringar och som förvärrades av digerdöden vid århundradets mitt. Upprepade krig, pestepidemier och hungerkatastrofer fördröjde sedan återhämtningen och ledde till permanent arbetskraftsbrist i jordbruket under de följande hundra åren. Först i början av 1500-talet antas befolkningssiffrorna ha återvänt till samma nivåer som före krisen.
Det nordiska området, där klimatet var strängare och överlevnadsmarginalerna mindre, hörde sannolikt till de hårdast utsatta i Europa. Det finns dock ingen befolkningsstatistik från medeltiden och inte heller statistik över priser, löner eller den odlade arealens och skördarnas storlek. Vår bild av krisen bygger därför till stor del på gissningar. Tydligt är dock att många gårdar lades öde i Norden från 1300-talet och framåt, att priserna på jord sjönk och att det rådde brist på arbetskraft.
Vi vet också att landborna på många håll fick den avrad (arrende/hyra) de skulle betala till jordägaren sänkt, men om detta berodde på att de blivit fattigare eller på att deras förhandlingsposition stärkts genom arbetskraftsbristen är oklart. Samtidigt verkar de stora godsen ha samlats på allt färre händer, medan de stora brukningsenheterna styckades upp i allt mindre delar när avsättningsmöjligheterna för jordbruksprodukter försämrades.
Konkurrensen om sinande ekonomiska resurser är en viktig bakgrund för förståelsen av unionstidens bittra konflikter mellan adel och kungamakt kring fördelning av slottslän och ämbeten.
Agrarkrisen tycks i rikets södra delar, Götalandskapen, ha lett till att allt större resurser satsades på boskapsskötsel. Boskapsskötsel krävde mindre arbetskraft än spannmålsodling gjorde, och på de övergivna åkrarna kunde man låta kreaturen beta. Smör kom mot medeltidens slut att bli en allt viktigare exportartikel, och denna omstrukturering är en av förklaringarna till att krisen så småningom kunde övervinnas. För att kunna konservera smöret var man emellertid beroende av att kunna importera salt från områdena söder om Östersjön. Det är bl.a. därför som den genom krisen allt självständigare allmogen ansåg sig ha intressen att försvara i kampen mot unionskungarnas Hansafientliga politik.
LÄS MER: Sverige och Norden på medeltiden 1050-1520
LÄS MER: Livet på landet och i staden under medeltiden
LÄS MER: Ekonomi och handel på medeltiden
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
