På liknande sätt fick årsfesterna bli gränsmärken mellan årstider och arbetssäsonger. Årets högtider gav möjlighet till fest och avkoppling. Folk och släkter som var sprid över landet fick möjlighet att återsamlas. Sådana årsfest var jul, påsk, pingst och midsommar - men också marknader och mässor på olika orter på bestämda dagar.
Många helger och högtider hängde samman med slutet av ett arbetspass eller en arbetssäsong. Det kan gälla skördefesten som ännu lever vidare i tacksägelsedagen men som också firades på andra sätt.
Andra årsfester hängde samman med boskapsskötsel och med fiske. Den stora Mikaelifesten ("Mickelsmäss", 29 september) var en sorts "övergångshelg" mellan sommar- och vinterhalvåren. Den spelade en stor roll inte minst i fäbodsamhällena som slutpunkten för sommarens djurbeten på vallarna.
Feståret
Feståret har sin grund i solen och i månen. När solen stod som högst och lägst på himlen har det sedan stenåldern varit naturligt att samlas till fest, likaså vi vårdags- och höstdagjämningstid. Också månens olika faser har legat till grund för många fester: dit hör ännu påskhögtiden.
Ett annat festår är baserat på de stora kristna högtiderna - på kyrkans år (kyrkoåret). Men också detta hänger samman med solens och månens fester som fick kristet innehåll. Midvinterfesten blev Jesus födelsedag (julen), midsommardagen blev Johannes Döparens festdag, påsk blev Jesus uppståndelses fest.
Kristet präglade blev också många av de fester som hängde samman med årets arbete och dess olika faser. Tacksägelsedagen efter avslutad skörd har redan nämnts. Andra festdagar med anknytning till jordbruk, fruktbarhet, jakt och fiske kom att få kristet innehåll: framför allt som helgon- och apostladagar.
Spelet mellan vardag och fest gav omväxling, högtid och variation i folkets liv. Det representerade ett urtida mönster. Kult, tradition och högtid smälte samman. Traditioner som dansen kring majstången och det gamla uttrycket "att dricka jul" vittnar fortfarande om det urgamla samspelet mellan fest och kult.
Festen innebar samhörighet, inte bara människor emellan, utan också med olika gudar och gudomligheter.
Övergången till kristen tro och sed innebar kanske inte någon revolution av vare sig vardagen eller de rådande festsederna. Men både fest och vardag fylldes med kristet innehåll. Nu var det inte längre asar och gudomligheter, väsen och vättar, som stod i centrum, inte ättehagar eller hedniska kultplatser. Man samlades i kyrkan på söndag och till mässfirande på olika festdagar. Och nu var det till Guds, den heliga Jungfruns och till helgonens ära som man svingade sina bägare och festade efter fiske, jakt och skörd.
Så fortsatte arbetsåret - men nu under nya och starkare makters beskydd. Likaså feståret, men till den nye gudens ära. Och även när reformationen och den senare kyrkliga utvecklingen bröt ner den medeltida liturgin ("gudstjänstordningen") och festseden, levde mycket vidare. Än idag bär vi med oss stora delar av det religiösa arvet.
LÄS MER: Kyrkoåret
LÄS MER: Svenska högtider och traditioner förr och idag
LÄS MER: Kristna högtider och traditioner
Text: Jan Arvid Hellström, biskop, docent i praktisk teologi och professor i kyrko- och samfundsvetenskap.
