Att källorna berättar mindre om bondkvinnor, pigor och soldathustrur betyder inte att deras insatser var mindre viktiga. Deras arbete har lämnat färre skriftliga spår, eftersom de sällan hade samma möjligheter som adelskvinnorna att skriva brev eller själva komma till tals i bevarade dokument.
Vår kunskap är betydligt större när det gäller de kvinnor som tillhörde adeln. Många av dem var gifta med officerare eller diplomater och brevväxlade flitigt med sina män. I breven berättar kvinnorna om livet på godsen och om kreaturen och skördarna. Man har rent av talat om en kvinnlig frigörelse under den karolinska tiden (1654-1718) – trots de maskulina ideal som hyllades under perioden. Det handlade dock inte om en frigörelse i modern mening. Kvinnornas rättigheter var fortfarande starkt begränsade, och deras större handlingsutrymme berodde ofta på att männen var borta eller hade avlidit.
De två kvinnor som nämns nedan tillhörde adeln och hade tillgång till pengar, egendomar och tjänstefolk. Deras villkor skilde sig därför mycket från de flesta andra kvinnors. Samtidigt visar deras liv hur en makes frånvaro eller död kunde ge en kvinna möjlighet att fatta stora ekonomiska beslut.
Maria Sofia (Marie Sophie) De la Gardie, dotter till Jakob De la Gardie och Ebba Brahe, var en initiativrik kvinna med utpräglad entreprenörsanda. När hon blev änka 1648 blev hon enligt tidens lag myndig och kunde själv sköta sin ekonomi. Hon ägnade sig därefter åt att förvalta familjens stora gods som Tyresö, Skarpnäck och Gustavsberg. Men hon sökte också starta en rad företag: pappersbruk, kvarnar, tillverkning av ylletyg och bränneri. Hon prövade också stenkolsbrytning i Skåne och planerade att bygga en porslinsfabrik.
En annan kvinna, Christina Piper, kan stå som exempel på de många officersfruar som i makens frånvaro skötte gods och familj och fattade viktiga ekonomiska beslut. Hon var gift med Carl Piper, som tjänstgjorde som chef för Karl XII:s fältkansli och blev tillfångatagen i slaget vid Poltava. Christina Piper genomförde bland annat ett slottsbygge på godset Sturefors söder om Linköping, och hon grundade en rad fideikommiss – egendomar som genom särskilda arvsregler skulle hållas samman och ärvas av en bestämd person istället för att delas mellan flera arvingar. Maken dog i rysk fångenskap 1716.
Maria Sofia De la Gardie och Christina Piper var ovanligt rika och mäktiga kvinnor. Bakom deras mer välkända liv fanns tiotusentals bondkvinnor, pigor, änkor och soldathustrur som höll gårdar, hushåll och lokalsamhällen igång. Utan deras arbete hade Sverige haft betydligt svårare att föra sina långvariga krig.
Kvinnorna som följde arménAlla kvinnor stannade inte hemma när männen drog ut i krig. Under stormaktstiden följde även kvinnor och barn med de svenska arméerna. De ingick i den så kallade trossen, den del av hären som transporterade mat, utrustning och andra förnödenheter. Kvinnorna kunde laga mat, tvätta kläder, vårda sjuka och sårade eller hjälpa sina män med olika sysslor. Några arbetade som marketenterskor och sålde mat, dryck och andra varor till soldaterna. Deras arbete var viktigt eftersom det ännu inte fanns någon modern organisation som skötte arméns matlagning, sjukvård och tvätt. År 1700 förbjöd Karl XII kvinnor att följa armén, med undantag för de marketenterskor som hade särskilt tillstånd. Förbudet visar både att många kvinnor befann sig i fält och att krigsledningen försökte minska antalet människor som armén behövde försörja. Trots sådana regler fortsatte kvinnor att finnas nära soldaterna och krigsskådeplatserna. Krigen utkämpades därför inte i en helt manlig värld.
|
M LÄS MER: Stormaktstiden
S LÄS MER: Svenska armén och flottan under stormaktstiden
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
