Bondestenåldern, eller yngre stenåldern, förknippas framförallt med jordbrukets genombrott. I Mellanöstern började grupper för omkring 12 000 år sedan odla olika grödor och hålla tama djur. Alltfler kunde därmed leva bofast och bygga upp en mer stadig försörjning. Jordbruket gjorde det möjligt att producera mer mat på samma område, vilket gjorde att befolkningen kunde växa. Efterhand uppstod fler och fler permanenta byar.
Övergången till jordbruk hade samtidigt flera nackdelar. Bönderna behövde ofta arbeta hårdare än jägarna och samlarna, och när fler bodde tätt tillsammans ökade risken för att sjukdomar skulle spridas. Kontakten med tamdjur bidrog också till att vissa smittsamma sjukdomar kunde föras över till befolkningen.
När alltfler blev bofasta kunde det samlade välståndet öka. Spannmål kunde lagras, boskap kunde växa i antal och familjer kunde samla på sig mark, redskap och andra tillgångar. Samtidigt började skillnaderna mellan fattiga och rika bli tydligare.
Utvecklingen från jägar- och samlarsamhällen till jordbrukssamhällen innebar en enorm förändring av sättet att leva. Därför brukar den kallas jordbruksrevolutionen. Det var dock ingen snabb omställning. Förändringen tog tusentals år och skedde vid olika tidpunkter i olika delar av världen.
Jordbruksrevolutionen innebar att många grupper bytte livsstrategi. Jägare och samlare följde naturens årstider och flyttade ofta mellan olika platser för att hitta mat. Bönder behövde istället stanna nära sina åkrar och djur. Jordbruket kunde ge större tillgång till mat, men krävde också mycket arbete och gjorde bönderna beroende av väder, skördar och boskap. En misslyckad skörd kunde därför få svåra följder.
Bondestenåldern är viktig eftersom jordbruket lade grunden för mycket av det som senare blev vanliga delar av samhället, som byar, åkrar, boskap, ägande, arbetsdelning och tydligare sociala skillnader. Jordbruket förändrade därmed inte bara hur folk fick sin mat, utan också var de bodde, hur de arbetade och hur samhället organiserades.
Pesten drabbade Sverige redan på stenåldernPest förknippas oftast med digerdöden på medeltiden, men sjukdomen fanns i Skandinavien flera tusen år tidigare. Forskare har hittat spår av pestbakterien i människor som begravdes i stora stenåldersgravar på Falbygden i Västergötland för omkring 5 000 år sedan. Genom DNA-analyser kunde forskarna följa både smittan och släktskapet mellan de döda. Av 108 undersökta personer hade 18 pestbakterier i kroppen när de dog. Forskarna upptäckte dessutom tre olika varianter av bakterien, vilket tyder på att sjukdomen återkom i flera vågor under ungefär 120 år. Vid den här tiden levde människor tätare tillsammans än under jägarstenåldern. De delade bostadsområden med andra människor och höll tamdjur nära sig. Matlager kunde också locka till sig gnagare. Sådana förändringar gjorde det lättare för smittsamma sjukdomar att spridas. Pesten kan ha bidragit till att Skandinaviens befolkning minskade kraftigt mot slutet av bondestenåldern. Vi vet inte om den var den enda orsaken, men fynden visar att övergången till jordbruk inte bara gav mer mat och större byar. Den skapade också nya möjligheter för sjukdomar att följa människorna genom flera generationer.
|
M LÄS MER: Jordbruksrevolutionen
M LÄS MER: Människans förhistoria och stenåldern
M LÄS MER: Mat och matvanor på stenåldern
M LÄS MER: Jordbruk förr och idag
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
David Christian, Berättelsen om allt – 13,8 miljarder års historia, Fri tanke, 2018
Jared Diamond, Vete, vapen och virus, Norsteds, 2004
https://www.gu.se/nyheter/stenaldersslakt-pa-falbygden-drabbades-hart-av-pesten-under-flera-generationer
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.); faktarutan är skriven av Lars Hammarén, författare och gymnasielärare i historia
