Bondeuppror blev under senmedeltiden en allt viktigare faktor i politiken. I samband med agrarkrisen (senmedeltidens jordbrukskris) blev bondeuppror vanliga i hela Västeuropa. Stora resningar ägde bland annat rum i Frankrike 1356 och i England 1381. Från Sverige kan Engelbrekts och Erik Pukes uppror nämnas, liksom de resningar mot Kristian II 1521-1523 som förde Gustav Vasa till makten.
De västeuropeiska böndernas missnöje orsakades ytterst av ett ökat tryck från kungamakten, vilken i jordbrukskrisens spår överallt sökte höja skatter och pålagor. I handling kom deras missnöje dock ofta att drabba adeln, den enda överhet de kände till och hade i sin närhet. Bondeupproren kom därigenom att på ett verksamt sätt bidra till att slå sönder det feodala systemet i Västeuropa.
