Någon gång efter ca 9 000 f.Kr tog människor i den bördiga halvmånen det stora steget att övergå till att bli bofasta bönder. Att storviltet hade tagit slut var en av anledningarna till detta. En annan var att det endast här fanns sädesslagen emmer och korn liksom vilda får och getter.
Bönderna samlades i byar som med tiden växte till städer. De första små städer man hittills har träffat på låg just i de bergiga områdena i den fruktbara halvmånen. Utgrävningar visar att städer som Jeriko i Palestina och Catal Huyuk i Anatolien byggdes redan omkring 8500 f.Kr.
Under de följande årtusendena växte ett flertal städer upp längs bergsidorna i hela den bördiga halvmånen.
Nere på flodslätterna omkring floderna Eufrat och Tigris (i Irak) fanns ännu bättre förutsättningar för jordbruk, men det krävde att man kunde reglera vattenflödet och utnyttja de årligen återkommande översvämningarna i detta annars så torra ökenområde.
Kanaler för konstbevattning måste därför byggas vilket krävde samordning och samarbete i större samhällen. De äldsta tecknen på konstbevattning är från 6000-talet f.Kr i mellersta Mesopotamien. Efter ca 5900 f.Kr började människor också bosätta sig i de södra delarna av landet där konstbevattning var en förutsättning för att bedriva jordbruk.
Följder av jordbruksrevolutionen
Jordbruket gav ett överskott som kunde användas för att försörja människor som inte var bönder men som istället uppfyllde andra nödvändiga funktioner i de samhällen och riken som växte fram. Det behövdes hantverkare, skrivare, krigare, präster och så vidare. Högst upp i hierarkin fanns kungarna med sina hov.
Eftersom alla inte längre behövde delta i jakten på föda kunde en del människor ägna sig enbart åt hantverk. Hantverkarna behövde t.ex. metaller som bara fanns på vissa platser och därför kom handeln igång. Köpmän och hantverkare blev nya grupper i det alltmer socialt skiktade klassamhället. Längst ner stod slavarna. Alla forntida kulturer tros ha varit slavsamhällen.
Konstbevattningen tvingade alltså fram ett mer organiserat samhälle och gav, genom jordbruksöverskottet, förutsättningar för en fortsatt utveckling mot allt större statsbildningar. I Mesopotamien grundade sumererna flera stora städer som tillsammans med dess omgivande landsbygd bildade olika stadsstater. Ungefär samtidigt bildades längs med Nilen i Egypten två stora riken som senare slogs ihop till ett.
Jordbruksrevolutionen inträffade ungefär samtidigt eller något senare på fem andra platser i världen: Nordkina, Nordindien, Sydöstasien, Mexiko och Peru.
Jordbruksrevolutionen var ingen revolution i den meningen att dramatiska förändringar skedde plötsligt. Det var en lång process som i vår del av världen började omkring 9000 f.Kr i den bördiga halvmånen, spred sig till Egypten omkring 7000 f.Kr och till Balkan i Europa på 6000-talet f.Kr. Till Sverige kom den omkring 4200 f.Kr. Det som var revolutionerande med det nya sättet att leva var de konsekvenser det fick för människorna:
- Befolkningsökning och ökad befolkningstäthet
- Urbanisering; byar och städer
- Arbetsdelning och social skiktning; klassamhälle
- Ökad användning av metaller
- Mer krig och stora konflikter; stater uppstod och därmed aggression och erövring i större skala
Dessa faktorer brukar tas upp som tecken på att civilisationer uppstår men då fattas det som kanske är det allra viktigaste - "nyckeln" till en högre civilisation - skrivkonsten. Men det kan du läsa om här >
Var jordbruksrevolutionen verkligen bra för stenålderns människor?
Den israeliske historieprofessorn Yuval Noah Harari hävdar att jordbruksrevolutionen medförde att människorna hädanefter fick sämre livskvalité än vad de haft tidigare som jägare och samlare. Han skriver i sin bok Sapiens:
"De (jägare-samlare) tillbringade sin tid på mer stimulerande och varierande sätt och löpte mindre risk att drabbas av svält och sjukdom. Jordbruksrevolutionen ökade visserligen den totala mängden livsmedel som stod till mänsklighetens förfogande, men detta omsattes inte i bättre kost eller i mer fritid. Det omsattes istället i befolkningsexplosioner och övergödda eliter (härskare, präster och andra människor med mycket makt). Den genomsnittliga bonden arbetade hårdare än den genomsnittliga jägaren-samlaren och fick i utbyte en sämre kost."
Den amerikanske historikern David Christian skriver i sin bok Berättelsen om allt - 13,8 miljarder års historia (2018):
"Vi kan vara ganska säkra på att det var med motvilja som de första jordbrukarna övergick till att bruka jorden, för levnadsstandarden tycks till en början ha sjunkit. De skelett som har hittats i de tidiga bondbyarna i den bördiga halvmånen är oftast kortare än de från närbelägna jägar- och samlarsamhällen, vilket tyder på att de hade en mindre varierad kost.
Även om bönderna kunde producera mer mat löpte de större risk att svälta eftersom de till skillnad från jägarna, och samlarna förlitade sig på ett litet antal basgrödor, och om de grödorna gick dåligt var de illa ute.
De första jordbrukarnas ben visar tecken på vitaminbrist av olika slag, förmodligen på grund av återkommande svältperioder mellan skördarna. De uppvisar också belastningsskador som kan ha samband med det hårda arbetet med att plöja, skörda, fälla träd, underhålla byggnader och stängsel och mala säd. Byarna producerade dessutom avfall som drog till sig skadedjur i så stora mängder att de spred sjukdomar som inte fått fäste i de mindre nomadsamhällena. Allt detta tyder på att de första jordbrukarna tvingades in i det nya och mer komplexa sättet att leva snarare än lockades av dess fördelar."
Litteratur och internetkällor:
Yuval Noah Harari, Sapiens - en kort historik över mänskligheten, Natur och Kultur, 2014
David Christian, Berättelsen om allt - 13,8 miljarder års historia, Fri tanke, 2018
Bo Huldt, Bra böckers världshistoria Bd 1, Bra Böcker, 2001
Åke Holmberg, Vår världshistoria, Natur och Kultur, 1995
Nationalencyklopedin (NE) på internet
Text: Lars Hammarén, författare och gymnasielärare i historia
Webbplats: Lars Hammarén
