Judarnas historia under 1900-talet
Under 1920- och 1930-talet ökade den judiska invandringen till Palestina så mycket att det uppstod konflikter med araberna som bodde där. 1946 utbröt öppna strider mellan parterna.
En ny typ av antisemitism
Judar i olika delar av världen var duktiga handels- och köpmän. De drev också banker. Deras framgångar gjorde dem till konkurrenter i industrisamhället i Europa. Rivaler kände avundsjuka och det började bli vanligt med antisemitism i Europa. Den här gången hade det inte med religionen att göra. Judar började istället ses som en lägre stående ras. Många hävdade att man måste stoppa judarnas påverkan på den europeiska kulturen. En enkel lösning på detta var att döda judarna.
På 1880-talet var antisemitismen utbredd i östra Europa. På 1900-talet fanns dessa antisemitiska strömningar i hela Europa. Kulmen eller den värsta tiden för judarna var nazisternas framgångar i Tyskland och kringliggande länder på 1930-talet och under andra världskriget (1939-1945).
Theodor Herzl och sionismen
1896 gav Theodor Herzl ut boken Judestaten. Herzel var österrikare och journalist. Han tyckte att judarna behövde ett eget land - en idé som gillades av många judar.
Den riktning som kämpade för att judarna skulle få ett eget land kom att kallas sionismen. Helst ville man att det landet skulle ligga i Palestina. I slutet av 1800-talet var Palestina inget självständigt land - det var koloniserat av Turkiet. I Palestina bodde araber och judar varav många kom från Ryssland där de inte kunnat bo kvar på grund förföljelser.
Nazismen och Förintelsen
År 1933 kom Hitler till makten i Tyskland. Nazisterna ansåg att arierna (enl. nazisterna - det tyska folket och vissa andra vita) var överlägsna andra folkgrupper.
Nazisterna skickade judar och andra minoriteter (till exempel romer) till koncentrationsläger. I lägren hamnade även grupper i samhället som politiskt oliktänkande, funktionsnedsatta och homosexuella. Enligt nazisternas ideologi hade dessa inte rätt till sitt liv.
Läs mer om Förintelsen >
Så länge judar kom till Palestina i små grupper med sina familjer fungerade invandringen bra.
Storbritannien lovar judarna en judisk stat
Under första världskriget (1914-1918) stred Turkiet på centralmakternas sida mot ententen. Centralmakterna utgjordes främst av Tyskland och Österrike-Ungern. Medan ententen framförallt bestod av Storbritannien, Frankrike och Ryssland.
Storbritannien - som bland annat krigade i Mellanöstern mot turkarna - besegrade Turkiet 1917. Därmed bröts Turkiets inflytande över regionen (inkl. Palestina). I Balfourdeklarationen samma år lovade Storbritannien att bistå den sionistiska rörelsen med att upprätta ett judiskt nationalhem i Palestina.
Den judiska invandringen till Palestina ökar
1922 blev Palestina ett brittiskt mandatområde under FN:s föregångare, Nationernas förbund.
På 1920-talet ökade den judiska invandringen till Palestina så mycket att det började uppstå konflikter med araberna som bodde där.
Förintelsen är den svenska benämningen på det folkmord som nazisterna utförde 1933-1945 på drygt sex miljoner judar och ca sju miljoner andra människor.
I samband med nazisternas maktövertagande och judeförföljelser i Tyskland på 1930-talet skedde en judisk massflykt till Palestina. Samtidigt förvärrades konflikten mellan den judiska och arabiska befolkningen i området.
1939, när judarnas situation blev ännu värre i Europa, förbjöd Storbritannien fler judar att komma in i Palestina. Judar började då istället ta sig dit illegalt.
1946 började öppna strider mellan araber och judar varefter britterna tappade kontrollen över situationen.
FN utropar staten Israel
Britterna lämnade över situationen till Förenta nationerna (FN) 1947.
För att lösa konflikten bestämde FN att dela Palestina i två delar, en arabisk och en judisk del. Västvärldens länder som var med i FN var för detta förslag, medan de muslimska länderna i FN var emot.
Den 14 maj 1948 utropades ändå staten Israel i Tel Aviv. Judar från den palestinska delen flydde till den israeliska och araber på israeliskt territorium flydde över till den palestinska sidan.
Palestinakonflikten
Dagen efter att staten Israel utropats anföll fem arabstater den nybildade staten. Länderna som anföll var Egypten, Jordanien, Syrien, Irak och Libanon. Israel lyckades ändå slå tillbaka anfallet. Dessutom kunde Israel utöka sitt territorium ytterligare - mer än vad FN hade gett tillåtelse till.
Efter detta blev Israel attackerade fler gånger, bland annat 1956, 1967 och 1973. Vid varje krig utvidgades Israels gränser ytterligare. FN:s ursprungliga förslag om var gränsen skulle gå är därför inte längre aktuell. Gränsförhandlingar pågår fortfarande och de olika länderna vägrar i vissa lägen att erkänna den andra sidans rätt att vara en självständig stat. Konflikten är än idag infekterad.
Läs mer om Palestinakonflikten >
Förbundstanken efter Förintelsen
Alla de förföljelser som judarna varit med om under historien har format deras identitet som ett judiskt folk. Det är en del av det judiska kollektiva minnet och närmast i tid ligger Förintelsen.
Efter Förintelsen har man återigen börjat diskutera vad förbundet med Gud innebär. Kanske medför det bara att judarna har till uppgift att göra världen bättre? Men exakt vad förbundet går ut på diskuteras än idag och olika riktningar inom judendomen har olika syn på det hela: sionismen är en, en annan tanke är att delta i och skapa ett bättre samhälle eller en bättre värld med utgångspunkt där man själv bor.
Litteratur:
Sören Wibeck, Religionernas historia - om tro, hänförelse och konflikter. Historiska media, 2005
Niels C. Nielsen m.fl., Religions of the World, Bedford/St. Martin's, 1993
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
Sune Persson, Palestinakonflikten, Studentlitteratur, 2012
Text: Hanna Hägerland, gymnasielärare i religionskunskap
Publicerad: 22 mars 2017