Kungamaktens och kyrkans etablering, varigenom skatter och olika skyldigheter ålades lokalsamhället, bör också ha bidragit till att förtäta bebyggelsen. De nya levnadsomständigheterna framtvingade en samordning av arbetsinsatserna och en hög grad av kollektivt beslutsfattande, vilket satte sin prägel på människorna.
Byalaget leddes av en ålderman, som valdes eller utsågs genom turordning. För medlemskap i byalaget krävdes enligt äldre Västgötalagen ett hemman taxerat till ett öresland (= 1/8 markland, ca 1,5 ha). Medlemskapet berättigade till en andel av de olika jordmånerna kring byn, liksom till del i ängsmark, skog och fiske.
Åkrar och utmarker skiftades i långsmala remsor och delades mellan gårdarna. För att minnas vem som ägde vad användes i östra Sverige solskiftes-principen, dvs, den vars gård låg längst österut i byn fick automatiskt den teg som låg längst österut på åkern. I västra Sverige tycks solskiftet däremot aldrig ha slagit igenom. I stället stadgade Västgötalagen att säljaren vid jordöverlåtelse skulle vandra runt med köparen och visa vilka tegar som hörde till gården.
Städernas framväxt
Städer växte fram i stort antal i rikets kärnområden under nyodlingsepoken (1000-talet till början av 1300-talet), ofta i anslutning till tingsplatser och kungsgårdar. Bakgrunden var den ökande Östersjöhandeln och den kungliga och kyrkliga förvaltningens behov av nya stödjepunkter.
I Götalandskapen uppstod under 1100- och 1200-talen Skara, Lödöse, Skänninge, Söderköping, Kalmar, Växjö, Västervik, Jönköping, Norrköping, Linköping och Visby; i Mälardalen under 1200-talet Stockholm, Arboga, Örebro, Enköping, Uppsala, Strängnäs och Västerås. I Finland däremot fanns förutom Åbo och Viborg inga större städer och i Norrland endast Gävle. Med undantag för Stockholm och Visby framstod heller ingen av de svenska medeltidsstäderna som städer vid en internationell jämförelse. Sammanlagt hyste de högst några procent av befolkningen, och andelen tyskar var stor.
Efter tyskt mönster fick städerna en betydande inre självstyrelse, där rättskipning och förvaltning utövades av ett råd under ledning av en borgmästare. Den äldsta bevarade stadslagen, "bjärköarätten" (ordet har med handel att göra) nedtecknades första gången omkring år 1300.
Från, 1300-talets mitt finns Visby stadslag bevarad. Texten är på tyska, och lagen är också påverkad av tysk stadsrätt. Omkring 1355 infördes Magnus Erikssons stadslag, som skulle gälla för hela riket. Här stadgades bland annat att halva stadens råd skulle besättas av tyskar.
De svenska stadslagarna tycks emellertid mest ha använts som ett komplement till landskapslagarna, med vilka de i huvudsak överensstämde. Kvinnans ställning var dock något friare i staden: hon hade t.ex. lika arvsrätt och kunde även tillerkännas rätten att gifta bort sin dotter.
Svenska ortnamn
Ortnamn kan i kombination med arkeologiska undersökningar ge kunskap om bebyggelseutvecklingen under forntiden och tidig medeltid.
Ortnamn som har en asaguds namn som förled måste givetvis ha funnits före kristendomen: (Oden)-sala, (Tors)-åker, (Ul)-tuna, (Tyr)-inge, (Tors)-hälla, (Oden)-sjö, (Odens)-berg. Detsamma gäller ortnamn på -vi och -lund/-lunda, vilket betyder kultplats (Ulle-vi, Frö-lunda). Även ortnamn på -löv, -lösa, -hem, -stad, -by och -tomta (= fast boplats) är urgamla och ibland äldre än från vikingatiden. De förekommer ofta med fornnordiska personnamn eller naturbeteckningar som förled. Ortnamn med element som -torp, -ryd, -röd, -rum, -säter, -boda, -böle, -hult, -måla och -mark, vilkas betydelser syftar på nybyggen och röjningar, är däremot yngre och brukar dateras till nyodlingsepoken under vikingatid och tidig medeltid.
