Vapen

Lika länge som det har funnits människor så har det funnits vapen av olika former. De forntida vapnen användes på många olika sätt. Förutom i rent krigiska syften så användes vapnen till jakt, skogsbruk, som skydd mot vilda djur samt i religiösa syften. De vanligaste vapnen under forntiden var yxor, spjut och pilbågar. Då brons och järn började användas av människorna (bronset kom till Norden ca 1800 f.Kr.) blev även knivar i metall vanliga. Svärd var däremot dyra att tillverka och var därför ofta en statussymbol som främst de rika hade råd med.

Stenåldersyxan var under den äldre stenåldern (i Norden ca 12 000 - 4000 f.Kr) enkel till sin utformning. Dessa så kallade skiv- och kärnyxor bestod av ett grovhugget stycke flinta eller annan bergart och användes främst vid skinnbearbetning. Under den yngre stenåldern (som inföll i Norden ca 4000 f.Kr) utvecklades yxorna genom influenser från andra stenålderskulturer på den europeiska kontinenten. Under slutet av den yngre stenåldern började stenyxorna alltmer efterlikna de koppar- och bronsyxor som börjat dyka upp i Norden. Både under den äldre och den yngre stenåldern offrade människorna yxor till gudarna. Yxorna var personliga ägodelar som tog lång tid att tillverka och människorna var troligtvis övertygade om att gudarna skulle uppskatta dessa offergåvor.

Ett annat av forntidens viktiga vapen var spjutet. Arkeologer har gjort fynd av spjut som användes redan för 400 000 år sedan av föregångare till den moderna människan homo sapiens. Spjut användes vid jakt och i strid, både som kast- och stötvapen. Även spjutet fyllde en religiös innebörd och finns t.ex. avbildat på många hällristningar. Asaguden Oden framställs på bildstenar och andra föremål från järnåldern ofta tillsammans med sitt spjut Gungner, vars magiska egenskaper gjorde att det aldrig missade sitt mål.

Pilbågen är precis som spjutet ett vapen med mycket lång historia. De äldsta spåren arkeologerna gjort av pilbågar i Norden är från den äldre stenåldern. Pilbågen tillät jägaren och krigaren att döda på avstånd, men de äldre forntida pilbågarna var inte alls lika långskjutande och effektiva som medeltidens långbågar. En engelsk långbåge från medeltiden kunde skjuta igenom en rustning på flera hundra meters avstånd.

Redan för ca 2000 år sedan tillverkades de första armborsten. Armbort har sedan dess använts av stridande arméer tills långt in på 1500-talet då de ersattes av eldhandvapen. Armborstet var inte lika långskjutande och snabbt att ladda om som långbågen. Å andra sidan var ett arborst betydligt lättare att hantera. Armborstet blev därför ett populärt vapen bland bönderna.

Få typer av vapen har varit så mytomspunna som svärdet, krigarens och riddarnas främsta attribut. Det var först under bronsåldern som människorna började tillverka svärd, men bronsets egenskaper gjorde att dessa svärd lätt gick sönder. Den tidigare järnålderns svärd var också av usel kvalitet, men efterhand som smidestekniker och metoder för härdning utvecklades blev svärden allt bättre. Tillverkningsmetoden att demaskera, vilket innebar en omfattande process där olika typer av järn och stål sammanfogas, ökade styrkan och hållbarheten i järnålderns svärd.

Under den senare delen av medeltiden tog vapenutvecklingen ett rejält kliv framåt då kunskapen om hur man använder krut spreds från Kina till Europa. Användningen av handhållna eldhandvapen och kanoner kom att förändra krigföringen för all framtid. I samband med kanonernas intåg på slagfälten (och vid belägringar) hade borgar och ringmurar spelat ut sin roll eftersom de gick att skjuta sönder med tunga kanoner.

De första eldhandvapnen var inte lätta att hantera, de var både tunga och svåra att ladda om. Gevär (musköter) och pistoler var fram till 1800-talet mynningsladdade och kunde bara skjuta ett skott åt gången. Precisionen var dessutom dålig eftersom piporna var slätborrade.

Under 1800-talet, i samband med den industriella revolutionen, utvecklades vapnen i takt med andra tekniska framsteg. De mynningsladdade handeldvapnen byttes ut mot vapen med magasin som laddades om genom mantelrörelse (repeterfunktion). De helautomatiska vapnen (t.ex. maskingevär) som skjuter en serie skott utan avbrott, började dyka upp under senare delen av 1800-talet, men var ganska ovanliga fram till första världskrigets utbrott 1914.

De händelser som helt och hållet kom att förändra vapenframställningen och eldkraften för både mindre och större vapen var första och andra världskriget. Helt nya vapen såg dagens ljus då de krigande länderna lade enorma resurser och allt sitt tekniska kunnande för att ta fram vapen med största möjliga dödliga effekt. Under första världskriget 1914-1918 började dessutom flygplan, stridsvagnar och u-båtar användas i krigföringen.

Andra världskriget 1939-1945 gav upphov till bland annat tyngre bomber och raketdrivna vapen av olika slag. I slutskedet av andra världskriget använde amerikanerna atomvapen mot civila mål då de lät bomba de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. Dessa båda atombomber hade bara bråkdelen av den sprängkraft som de kärnvapen som togs fram av USA och Sovjetunionen under kalla kriget.

Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli