Vy över Berlin i slutet av kalla kriget, juli 1988. Lägg märke till Berlinmuren vid basen av Brandenburger Tor.
Berlin är med europeiska mått mätt en ungdomlig storstad. Det mesta i den historiska stadskärnan är inte äldre än tre hundra år. Få byggnader är dock så gamla – andra världskrigets härjningar och efterkrigsmoderniseringar har ”föryngrat” staden ytterligare.
Likväl har Berlin en lång historia. Kring mitten av 1200-talet nämns två städer på platsen, Berlin och Cölln. År 1709 slog kung Fredrik I av Preussen ihop dem och tre andra till en enda huvudstad.
Det brandenburgska furstendömet, som 1701 avlöstes av det preussiska kungadömet, hade ett stort befolkningsunderskott, och det gällde nu att peuplieren (”befolka”) detta glest befolkade område i Europa.
Den mest namnkunniga gruppen immigranter var hugenotterna (en slags franska protestanter). Dessa tvingades lämna Ludvig XIV:s Frankrike efter upphävandet av ediktet i Nantes 1685, vilket innebar att protestanter inte längre fick utöva sin tro i det katolskt dominerade landet.
Hugenotterna var ofta personer med god utbildning eller yrkesskicklighet och därför efterfrågade invandrare. ”Den store kurfursten” i Brandenburg, Fredrik Vilhelm, öppnade landets portar på så vid gavel, att upp till en fjärdedel av Berlins invånare lär ha varit av franskt ursprung. Detta inflytande märks än i dag, bland annat har franskan påverkat den berlinska dialekten, som innehåller substantiv som Visage (”ansikte”) eller Boulette, en stor kall köttbulle som berlinarna avnjuter till sitt öl. Och fortfarande har en del invånare i Berlin och Brandenburg franskklingande efternamn.
Ingen Berlinturist missar att strosa på praktavenyn Unter den Linden. Den är 1 470 meter lång och startar i öst vid den gamla ”hundbron”, på sin tid en samlingspunkt för jaktpartier för kungarna och deras följe (gatan låg tidigare i stadens ytterkant).
Brandenburger Tor är en kombinerad stadsport och propylé, som har kommit att bli en symbol för Berlin. Den har spelat olika roller i stadens historia.
Här i närheten finns också Fredrik den stores ryttarstaty (statyn kritiserades vid avtäckandet, därför att kungen ser ut att i berusat skick ramla av hästen). Vid Unter den Linden står också ett antal representationsbyggnader som gett Berlin smeknamnet Spree-Athen, syftande på floden Spree som ringlar genom staden. Till dessa hör flera byggnader i forngrekisk stil: Zeughaus med Historisches Museum, Statsoperan, Gamla biblioteket, Prins-Henrik-palatset (nu Humboldtuniversitetet) och den katolska Hedvigkatedralen.
Brandenburger Tor är Berlins främsta symbol. 1933 paraderade nazisterna genom den, och från 1945 blev den gränslinje mellan två världssystem, det kapitalistiska och det socialistiska (vid delningen av Berlin efter andra världskriget).
Under alla tider har Unter den Linden varit ett promenadstråk för det Berlin som vill synas. Avenyn var till en början ganska sandig (Brandenburg kallas ”Tysklands sandlåda”). ”Men titta på de sköna damerna! Vilka gestalter! Jag blir poetisk!” skrev den hänförde diktaren Heine 1822.
År 1871 blev Berlin det nya tyska kejsardömets huvudstad. En symbol för detta var regeringsgatan Wilhelmstrasse där den mäktige Otto von Bismarck huserade i sitt rikskansli. Kejsartiden var en verklig glansperiod, även om den inte var fri från sociala problem. Berlin blev inte bara sinnebilden för preussisk militarism utan också Tysklands viktigaste industristad.
År 1883 bildades AEG, en koncern för tillverkning av elektronik, och konkurrenten Siemens byggde den första stads- och tunnelbanan, som invigdes 1902. Redan året därpå hade den transporterat trettio miljoner passagerare!
Under samma tid blev Berlin vetenskapens världsmetropol. Då verkade berömda forskare där som Virchow, Koch, Planck... Kejsar-Vilhelm-Sällskapen (1911) blev veritabla plantskolor för nobelpristagare i naturvetenskapliga ämnen.
Under kejsartiden byggdes också de fina museerna på den så kallade Museumsön, som Pergamonmuseet med sina rekonstruerade grekiska, romerska och assyriska byggnadsverk.
År 1920 bildades Storberlin genom en rad kommunsammanslagningar: 8 städer, 59 byar och 27 gods blev en enda administrativ enhet. Nära fyra miljoner invånare samlades inom stadens gränser. Det blev en utspridd metropol och därför ett vanskligt (svårt) bombmål under andra världskriget. Den stora ytan gjorde emellertid att Västberlin inom sina gränser hade omfattande jordbruksmarker, som kunde bidra till att föda befolkningen under den tid som det rådde nöd i staden.
Mellankrigstiden var en politiskt instabil tid men präglad av febriga aktiviteter i Berlin. Berömda arkitekter verkade både då och senare i staden: Gropius, Taut och Poelzig. Fler naturvetare tog hem nobelpris till Berlin: Haber, Bosch, Einstein och andra.
Nya målargenier gjorde också lycka i staden: Grosz, Beckmann, Dix med flera. Författare som Brecht, Arnold Zweig, Tucholsky och fredspristagaren von Ossietzky verkade också här.
1920-talet var kabaréernas tid, dels saftiga och ekivoka med Claire Waldoff som förgrundsnamn, dels giftsprutande samhällskritiska. Filmen och pjäsen Cabaret, byggd på Christopher Isherwoods fascinerande biografi Goodbye to Berlin, ger en vag och romantiserad bild av allt det som förekom på Berlins tiljor under Die goldenen Zwanziger (”det gyllene tjugotalet”). Se karta över Berlin 1929
Med Adolf Hitlers maktövertagande i januari 1933 slutade det skimrande mellanspel som Weimarrepublikens demokratiska Berlin utgjort. Berlin blev en intellektuell öken med militärparader, massmöten och harmlös underhållning. De öppet nazikritiska berlinarna gick i landsflykt, internerades eller mördades. Det vetenskapliga Berlin upphörde nästan att existera genom massutvandringen av judiska forskare.
År 1936 ägde de olympiska spelen rum i Berlin, och de blev ett stort propagandanummer för ett ”fredligt” Tyskland. För detta syfte byggdes i västra utkanten av staden den mäktiga Olympiastadion, som genomgick en kraftig renovering i början av 2000-talet.
I november 1938 hördes klirret från de krossade fönstren i synagogor och judiska affärer, SA-män trampade inventarierna under sina stövlar.
I september 1939 rasslade stridsvagnar genom Berlins gator, men åskådarna var inte lika krigsglada som i augusti 1914, då det första världskriget inleddes.
Från 1941 inleddes judedeportationerna, mest från kvarteren norr om Alexanderplatz, och över 60 000 Berlinjudar fördes till döden. Sedan kom de allierades massbombningar. Hitlers storhetsvansinne, bäst illustrerat i arkitekten Albert Speers huvudstadsdröm ”Germania”, skulle ersätta en förstörelse som lade cirka sextio procent av stadens hus i ruiner. Inga av Berlins berömda kaféer som Bauer, Josty eller det litterära Romanisches Café finns kvar i dag.
Berlin förlorade nära en miljon invånare till följd av kriget (faktum är att staden år 2020 ännu inte har nått den befolkningssiffra som rådde före kriget). Hitlers rikskansli och bunker är borta, men några nazibyggen som Görings enorma flygministerium och Goebbels propagandaministerium står ännu kvar och ”återanvänds” av den nya regeringen.
Vid krigsslutet sommaren 1945 delades staden i fyra zoner. Snart började det kalla kriget, vars skärningslinje låg i Berlin. 1948 inledde Sovjet en blockad av Västberlin. Den lindrades av den amerikansk-brittiska luftbron med de fullastade ”russinbombarna”, som gjorde de västallierade till berlinarnas vänner. (Ett vardagligt minne från den tiden är Currywurst, en berlinsk specialitet som lär ha sin uppkomst i att luftbron lämnade efter sig en massa oanvända säckar med curry). Samma år delades Berlin upp i en väst- och en östförvaltning.
År 1953 revolterade byggnadsjobbarna på Stalinallee, sedermera omdöpt till Karl-Marx-Allee, ett namn den kulturminnesmärkta paradgatan fått behålla än idag. Först i augusti 1961 ledde massflykten av miljontals östtyskar till att ”den antifascistiska skyddsvallen” uppfördes. Bara några fragment av muren finns kvar i norr och i centrum.
Den 9 november 1989 gav politbyråmedlemmen Günter Schabowski i en presskonferens det överraskande beskedet, att det gick bra för östtyskar att resa ut ur DDR. Redan klockan 23:14 samma dag släpptes de DDR-medborgarna igenom gränsövergången Checkpoint Charlie. Därmed avslutades 28 år av isolering. I juli 1990 avskaffades samtliga kontroller vid DDR:s gräns.
Vägen till Tysklands återförening gick i etapper. Det omstridda Palast der Republik (kallad Ballast der Republik av den påhittiga berlinhumorn) mittemot domkyrkan var scenen för kommuniststyrets avveckling. Under några dramatiska månader sammanträdde här ett verkligt folkvalt DDR-parlament, och samgåendet med Västtyskland var inte genast en självklar sak. Men natten mellan 3 och 4 oktober 1990 firades det tyska enandet i Berlin, med tal av förbundskansler Kohl och med fyrverkeri och laserstrålar som möttes från öst och väst. Ett år senare flyttade den gemensamme borgmästaren in i Rotes Rathaus (den röda färgen hänsyftar på teglet) nära ”palatset”.
Återföreningen möttes inte bara med glädje i det forna DDR. Östberlinarna blev snart besvikna över sammanslagningen, som de tyckte skedde för mycket på västs villkor. Omställningen till en enad stad gick även ut över Västberlins invånare. Det berodde på att Västtysklands frikostiga ekonomiska understöd till västberlinarna avvecklades.
Berlins centrum blev efter enandet föremål för internationella arkitekttävlingar där drygt tusen idégivare deltog. Berlin hade åter fått en mitt, den som tidigare låg i DDR, medan Kurfürstendamm (det gamla Västberlins centrum) minskade sin dragningskraft på turisterna. De första resultaten av den arkitektoniska boomen i Berlin var nya Potsdamer Platz, ett Manhattan i miniatyr, Fosters turistvänliga riksdagshuskupol och Libeskinds krokiga Judiska museum. Av senare datum är det väldiga inköpscentrat Berlin Mall, som ligger alldeles i närheten av Hitlers utraderade rikskansli.
En djärv idé att återuppbygga det gamla väldiga preussiska Stadsslottet - som DDR-ledaren Ulbricht lät riva - landade i papperskorgen. I stället står en liknande byggnad färdig benämnd Humboldt Forum, där kulturevents och världshistoriska samlingar samsas. Gamla Pariser Platz vid Brandenburger Tor med anrika Hotel Adlon är rekonstruerad.
2006 stod en splitterny centralstation (Europas största) färdig. Däremot tycks en ny storflygplats söder om staden aldrig bli klar, ständiga tekniska problem har försenat bygget. Tysklands förbundspresident har tidigt tagit säte i Bellevuepalatset. 2001 flyttade dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder in i sitt nya residens nära riksdagshuset, ett postmodernistiskt palats som döpts till ”Tvättmaskinen” av folkhumorn. Omkring tolvtusen personer flyttade från den gamla huvudstaden Bonn.
Inga ockupationstrupper finns kvar i staden. Och Berlinpojkarna måste nu göra värnplikt, något de slapp under delningen. Värnpliktsvägrare i Västtyskland kunde då också bosätta sig i Västberlin. Berlins återförening har sina sidor.
LÄS MER: Tysklands historia
Inled med en turisttur med buss. Tycker du att detta är lite fegt – ta stadsbuss nummer 100 (dubbeldäckare) från Bahnhof Zoo till Alexanderplatz. Då ser du för en ringa slant praktiskt taget hela centrala Berlin. Klokast är kanske att köpa Berlin Welcome Card som varierar i pris från 20 till 105 euro, beroende på antal dagar eller geografisk räckvidd. Det är ett rabattkort som gäller på allmänna kommunikationer, guidade turer, fotvandringar, båtfärder samt besök på en del museer, teater, opera och kabaréer.
Den teknikintresserade kan besöka Deutsches Technisches Museum med en visningsyta på 14 000 kvadratmeter. Här finns bland annat en av världens första analoga datorer. Det nya Filmmuseum Berlin vid Potsdamer Platz är särdeles sevärt, Tysk-land spelar en stor roll i filmhistorien. Den praktfulla Berliner Dom från förra sekelskiftet är ett måste, i tornet njuter man av en fin utsikt både ner i kyrkan och över Berlin. Rabatt får man också om man vill besöka en luftskyddsbunker från andra världskriget.
Värt ett besök är Deutsches Historisches Museum vid Unter den Linden. På Museumsön kan man besöka Alte Nationalgalerie och Pergamonmuseum, vilket absolut bör besökas, en av dess arkitekter kom för övrigt från Karlshamn! I Neues Museum finns den världsberömda bysten av den egyptiska drottningen Neferititi att beskåda. Museumsön har numera en gemensam ingång kallad James Simon Gallerie.
Trötta fötter kan vilas genom att använda Berlin Welcome Card på guidad båttur genom centrala Berlin, där man inte minst kan betrakta de nya regeringskvarteren. Är du både trött och hungrig kan du åka en längre tur med en restaurangförsedd båt runt hela Berlin. Då kan du stiga ur vid det vackert belägna Schloss Charlottenburg och dess parkanläggning.
Nyöppnat är Jüdisches Museum vid Lindenstrasse som handlar om judarnas historia i Tyskland. I närheten ligger Förintelsemonumentet, en samling av 2 711 betongpelare. Om det misslyckade officersupproret mot Hitler 1944 vittnar Gedenkstätte Deutscher Widerstand (Minnesplatsen för det tyska motståndet) i en innergård vid Stauffenbergstrasse. Det var där som attentatsmannen Stauffenberg och hans medsvurna avrättades. Vill du se en bit av muren, ska du helst bege dig till Bernauer Strasse i norr. Där finns även ett museum om den forna så kallade Skyddsvallen.
Som kvällsaktivitet rekommenderas ett besök i det (inte helt äkta) historiska Nikolaikvarteret eller i Berlins äldsta värdshus strax intill, Zur letzten Instanz. Boka bord i god tid! Svenska ungdomar brukar dra sig till trakten kring Hackesche Höfe (gårdar) vid Oranienburger Strasse på kvällarna.
Frågor till texten:
VILL DU VETA MER? Läs Berlin, en stads historia av Folke Schimanski, Historiska Media 2010.
Text: Folke Schimanski, författare och journalist med inriktning på historia
Webbsida: https://leopardforlag.se/folke-schimanski
Folke Schimanski är fil.mag. i historia, ekonomisk historia, statsvetenskap, nationalekonomi och teoretisk filosofi. Han är född i Berlin 1936. Han har gett ut ett flertal böcker, däribland antologin Kvinnan och revolutionen, handboken Media för alla, Dröm och verklighet i DDR, Historien om Weimar, Berlin - en stads historia, De bortglömda (om andra världskriget i tredje världen) och nyligen Mat – en krigisk historia.
Han har arbetat som producent vid Sveriges Radio och skapade där bland annat demokratiprojektet Bandverkstan och ledde programmet Historia att minnas. Han har varit kulturredaktör på Computer Sweden. Hans stora intresse är nu hållbarhetsfrågor.
På Hansans många kontor runtom i hela det stora handelsområdet var språket tyska. För svenskar som...
- Vi befann oss i en stor hall där det var varmt. Jag hade frusit i så många månader att jag knappt...
Jorden har troligtvis aldrig varit så nära att sprängas i bitar som under några dagar i november...
Nato är en försvarsallians mellan 30 länder i Nordamerika och Europa. Nato bildades 1948 efter...
Klockan 9.54 onsdagen den 28 oktober 1981 ringde telefonen på Marinstaben i Karlskrona. Fiskaren...
Alperna är Europas största och högsta bergskedja. Alperna sträcker sig i en 1 200 km lång båge från...
Kalla kriget 1945-1991 utmärktes av kapprustning och terrorbalans mellan öst (Sovjetunionen m.fl) och väst (USA och...
Fördjupa dig i Tysklands historia. Här finns material som behandlar landets historia i små och stora drag.
Här hittar du texter och annat faktamaterial som fokuserar på Tysklands geografi ur olika perspektiv.
Berlinblockaden var ett försök från Sovjetunionens sida i början av kalla kriget (24 juni 1948 till...
Nazityskland (Tredje riket) innefattar perioden 1933-1945 då Tyskland styrdes av Adolf Hitler och...
Människor har rest som turister i alla tider. Men turism var inte lika vanligt förr som idag....
Andra världskriget (1939-1945) är den största och mest omfattande militära konflikten i...
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia och samhällskunskap) om Sovjetunionen.
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. samhällskunskap och historia) om NATO och dess historia. Vad är NATO?
Julia, Mattias och Johannes tar sig an hur det gick till när Tyskland delades i (Väst- och Östtyskland efter andra världskriget). Vad hände och varför?
Mattias, Kristoffer och Julia pratar om Kubakrisen - det närmaste världen har varit ett kärnvapenkrig, enligt många historiker.
Julia, Mattias och Kristoffer pratar om ett av de första krigen under kalla kriget - Koreakriget.
