Tredje rikets pampiga huvudstad
Med Adolf Hitlers maktövertagande i januari 1933 slutade det skimrande mellanspel som Weimarrepublikens demokratiska Berlin utgjort. Berlin blev en intellektuell öken med militärparader, massmöten och harmlös underhållning. De öppet nazikritiska berlinarna gick i landsflykt, internerades eller mördades. Det vetenskapliga Berlin upphörde nästan att existera genom massutvandringen av judiska forskare.
År 1936 ägde de olympiska spelen rum i Berlin, och de blev ett stort propagandanummer för ett ”fredligt” Tyskland. För detta syfte byggdes i västra utkanten av staden den mäktiga Olympiastadion, som genomgick en kraftig renovering i början av 2000-talet.
I november 1938 hördes klirret från de krossade fönstren i synagogor och judiska affärer, SA-män trampade inventarierna under sina stövlar.
Andra världskriget blev en katastrof för staden Berlin
I september 1939 rasslade stridsvagnar genom Berlins gator, men åskådarna var inte lika krigsglada som i augusti 1914, då det första världskriget inleddes.
Från 1941 inleddes judedeportationerna, mest från kvarteren norr om Alexanderplatz, och över 60 000 Berlinjudar fördes till döden. Sedan kom de allierades massbombningar. Hitlers storhetsvansinne, bäst illustrerat i arkitekten Albert Speers huvudstadsdröm ”Germania”, skulle ersätta en förstörelse som lade cirka sextio procent av stadens hus i ruiner. Inga av Berlins berömda kaféer som Bauer, Josty eller det litterära Romanisches Café finns kvar i dag.
Berlin förlorade nära en miljon invånare till följd av kriget (faktum är att staden år 2019 ännu inte har nått den befolkningssiffra som rådde före kriget). Hitlers rikskansli och bunker är borta, men några nazibyggen som Görings enorma flygministerium och Goebbels propagandaministerium står ännu kvar och ”återanvänds” av den nya regeringen.
Berlin under kalla kriget
Vid krigsslutet sommaren 1945 delades staden i fyra zoner. Snart började det kalla kriget, vars skärningslinje låg i Berlin. 1948 inledde Sovjet en blockad av Västberlin. Den lindrades av den amerikansk-brittiska luftbron med de fullastade ”russinbombarna”, som gjorde de västallierade till berlinarnas vänner. (Ett vardagligt minne från den tiden är Currywurst, en berlinsk specialitet som lär ha sin uppkomst i att luftbron lämnade efter sig en massa oanvända säckar med curry). Samma år delades Berlin upp i en väst- och en östförvaltning.
År 1953 revolterade byggnadsjobbarna på Stalinallee, sedermera omdöpt till Karl-Marx-Allee, ett namn den kulturminnesmärkta paradgatan fått behålla än idag. Först i augusti 1961 ledde massflykten av miljontals östtyskar till att ”den antifascistiska skyddsvallen” uppfördes. Bara några fragment av muren finns kvar i norr och i centrum.
Berlinmurens fall och Tysklands återförening
Den 9 november 1989 gav politbyråmedlemmen Günter Schabowski i en presskonferens det överraskande beskedet, att det gick bra för östtyskar att resa ut ur DDR. Redan klockan 23:14 samma dag släpptes de DDR-medborgarna igenom gränsövergången Checkpoint Charlie. Därmed avslutades 28 år av isolering. I juli 1990 avskaffades samtliga kontroller vid DDR:s gräns.
Vägen till Tysklands återförening gick i etapper. Det omstridda Palast der Republik (kallad Ballast der Republik av den påhittiga berlinhumorn) mittemot domkyrkan var scenen för kommuniststyrets avveckling. Under några dramatiska månader sammanträdde här ett verkligt folkvalt DDR-parlament, och samgåendet med Västtyskland var inte genast en självklar sak. Men natten mellan 3 och 4 oktober 1990 firades det tyska enandet i Berlin, med tal av förbundskansler Kohl och med fyrverkeri och laserstrålar som möttes från öst och väst. Ett år senare flyttade den gemensamme borgmästaren in i Rotes Rathaus (den röda färgen hänsyftar på teglet) nära ”palatset”.
Återföreningen möttes inte bara med glädje i det forna DDR. Östberlinarna blev snart besvikna över sammanslagningen, som de tyckte skedde för mycket på västs villkor. Omställningen till en enad stad gick även ut över Västberlins invånare. Det berodde på att Västtysklands frikostiga ekonomiska understöd till västberlinarna avvecklades.
