Bannlysning innebar uteslutning ur kyrkans gemenskap. I medeltida kyrkorätt skilde man mellan två typer av bannlysning: "litet bann" (interdikt) och "stort bann" (anatema). Den lilla bannlysningen innebar att man inte fick del av sakramenten och utestängdes från kyrkans tjänster, medan det stora bannet innebar total utstötning. Den drabbade fick t.ex: inte begravas i vigd jord.
Bannlysningen kunde endast hävas genom ånger och botgöring.
Magnus Eriksson bannlystes 1358 eftersom han inte klarade att återbetala sina skulder till påvestolen. Bannlysningen hävdes dock sedan kungen betalat av på skulden.
