Politiken i Weimarrepubliken, del 1: Krigsslutet och bildandet av Weimarrepubliken 1919
Kanonerna tystnar
Europas folk hade fullständigt uttömt sina krafter i denna den väldigaste av kraftmätningar. Fyra års helvete i de leriga skyttegravarna var över. Därute i leran hade en hel generation unga män slaktats. Vid regn kunde 40 personer per dygn under nattjänst drunkna i gyttjan. Råttor och löss hade varit en självklar del av det dagliga livet. Råttorna åt av de obegravda liken. Ibland var soldaterna inte ur kläderna på veckor. Sårade från fiendesidan som inte var i stånd att förflytta sig samlades ihop och avlivades med handgranater. På västfronten dödades ibland 50 000 per dag. Men det kunde ha varit värre. Ganska nyligen gjord forskning visar att de meniga soldaterna och underbefälen kände gemenskap med fiendesoldaterna på andra sidan ingenmansland. Ofta siktade man medvetet bredvid motståndaren eller varnade honom innan eld öppnades.
Europa 1918-1920
Europa stod 1919 vid randen av fullständigt sammanbrott. Kaos rådde överallt. Hungersnöd och dödliga epidemier härjade i krigets spår. Från våren 1918 till januari 1920 avled mellan 20 och 25 miljoner människor i den så kallade spanska sjukan - en svårartad influensa. Allt som allt dog ungefär 50 miljoner människor av orsaker som förorsakats av kriget. Människorna slöt överallt upp bakom parollen "Aldrig mera krig!"
Den 11 november 1918 började plötsligt kyrkklockorna i Paris ringa: St Thomas d'Aquin, St Louis des Invalides, Notre Dame och Sacré-Coeur. Alla de övriga kyrkorna fyllde på vartefter. I Flandern upphörde samtidigt med ens fyra års ihållande kanondån. En spöklik tystnad lade sig över det av giftgas och likstank plågade landskapet. Soldaterna på bägge sidor började tvekande kravla upp från sina dyiga skyttegravar. Några närmade sig försiktigt andra sidan. Britter och amerikaner mötte tyskarna. De skakade hand och bjöd sina forna fiender på cigaretter. Första världskriget var över. Allt var kaos.
Glädjescener vid första världskrigets slut
Men nu var kriget över! I Paris, London och New York utspelades bullrande glädjescener. Tjugotusen människor samlades framför den upplysta Operan i Paris och sjöng Marseljäsen. Den amerikanske generalen Pershing skriver om vapenstilleståndsfirandet i Paris att larmet var öronbedövande. "Skulle man berätta allt fånigt som värdiga amerikanska och franska kvinnor och män förtog sig under dessa två-tre dagar, skulle ingen tro det". I London hölls tacksägelsegudstjänster, som stundtals urartade i rena orgier. "Fullständiga främlingar hade sex i portgångar och på trottoarer", sägs det.
I Tyskland vid krigsslutet 1918
Den tyska arméns plötsliga sammanbrott kom som en fullständig överraskning för hela världen. Tågen mot Tyskland var fyllda av demobiliserade soldater. Upprorsstämningar rådde överallt. Soldater och matroser vägrade lyda sina befäl. Därhemma i Tyskland proklamerade arbetarna allmän strejk och svängde de blodröda socialistfanorna. De revolutionära lidelserna svepte över landet. Kejsar Vilhelm II abdikerade och i Berlin dansade människor på gatorna. Som nya ledare framträdde socialdemokraterna Friedrich Ebert och Philipp Scheidemann. Ebert var ingen revolutionär utan han önskade upprätta ett demokratiskt kejsardöme. Men något kejsardöme blev det inte.
Weimarrepubliken utropas
Scheidemann, som ansågs vara en god talare, fick uppdraget att förkunna för folkmassorna nedanför fönstret att kriget var slut. Då inträffade något som inte skulle få hända. Han rycktes med av de upphetsade stämningarna och ropade plötsligt "Länge leve den tyska republiken!" Nu fanns inget annat för Ebert att göra än att acceptera detta! Och han blev själv vald till Tysklands förste president.
Regeringen flyttade från Berlin till Weimar. Därför kallas perioden mellan krigsslutet 1918 till Hitlers makttillträde 1933 för Weimarrepublikens tid. Den nya socialdemokratiska regeringen måste ta sig an en havererad (slutkörd) ekonomi, återställa ordningen och skaffa mat åt ett svältande folk. Den måste också lära tyskarna vad politisk demokrati innebar. Men först av allt måste den avsluta det krig kejsardömet kastat in landet i...
Tanken om ett tyskt världsherravälde
"Alldeutscher Verband" (Alltyska förbundet, 1891-1939) var en tysk förening som arbetade för att utvidga Tyskland. "Deutsche Vaterlandspartei" (Tyska fosterlandspartiet) ett annan tysk förbund, ställde också krav på utvidgning av det tyska territoriet "livsrummet". Man eftersträvade ekonomiskt och politiskt världsherravälde för Tyskland.
Tyskarna hade framgångar under skeendena i början av första världskriget. Förhoppningar föddes då hos krigsmakten, industrin och de intellektuella om en utvidgning av den tyska intressesfären. Allt fler tyskar kom nu att ställa sig bakom en erövringspolitik. Man tänkte sig ett tvåstegsprogram. Först skulle Tyskland vinna hegemoni (herravälde) i Europa. Därefter skulle en tysk världsmakt grundas. Endast några socialistiska och liberala röster höjdes mot en sådan politik.
Framförallt gällde det utvidgning österut. Där skulle ny mark erövras och befolkas av tyska bönder. Österrike-Ungern skulle uppgå i den tyska intressesfären och vara språngbrädan mot öst. Slaverna som bodde där skulle bekämpas. Man talade om den gamla motsättningen mellan germaner och slaver. Tyskland skulle alltså utvidgas i östlig riktnig, "Drangen nach Ostern". Det var idéer som senare skulle tas upp av Hitler. Det var också ett centralt tema i hans politiska program som det framställdes i Mein Kampf.
Även i Afrika skulle ett stort tyskt kolonialvälde grundas. Det brittiska kolonialväldet skulle bekämpas. Där styrde engelska "krämarsjälar" och judar, ansåg man.
Dessa imperialistiska ambitioner levde kvar hos de styrande i Tyskland under nästan hela första världskriget. Man såg bort från den realitet den militära situationen uppvisade och den ökade krigströttheten hos det tyska folket.
Paul von Hindenburg
Paul von Hindenburg var en tysk militär som gick i pension 1911, men återinkallades som fältmarskalk när kriget började. Tillsammans med Ludendorff vann han stora segrar på östfronten. Han pensionerades åter efter krigsslutet och övertalades att ställa upp i presidentvalet 1925 och segrade. Hindenburg förblev president fram till sin död 1934. Han betraktade Adolf Hitler som en farlig socialistisk politiker, men övertalades att utse nazistledaren till rikskansler 1933 mot löftet att denne kunde kontrolleras av den gamla eliten, vilket misslyckades.
Erich Ludendorff
Den tyske generalen Erich Ludendorff hjälpte Hindenburg till viktiga segrar mot Ryssland 1914. Därefter arbetade han och Hindenburg nära varandra och 1918 var det de som i praktiken styrde Tyskland.
Efter omfattande kritik inom regeringen tvingades Ludendorff avgå den 26 oktober 1918. Efter Tysklands kapitulation flydde Ludendorff till Sverige med falskt pass. Han bodde hos en bekant i Hässleholm där han nedtecknade sina krigsminnen som översattes 1919 till svenska av Sven Hedin. Efter hot om våldshandlingar tvingades Ludendorff lämna Sverige 1919 då han återvände till Tyskland.
Ludendorff var en av upphovsmännen till den så kallade dolkstötslegenden, det vill säga legenden om att de tyska stridskrafterna var obesegrade, och att det tyska nederlaget berodde på socialistiska krafter på hemmafronten som genom förräderi huggit en ”dolk” i ryggen på armén.
På 1930-talet drev han en kampanj mot judar och kristna, särskilt jesuiter, som han lastade för alla Tysklands och världens olyckor. Han blev en tidig anhängare till Hitler och nazisterna.
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Grå rutan längst ner är skriven av Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare
Läs mer om
- Hitlers väg till makten, del 1 : Första världskriget och åren efter
- Hitlers väg till makten, del 2 : Ölkällarkuppen 1923
- Hitlers väg till makten, del 3 : Maktövertagandet, riksdagshusbranden och de långa knivarnas natt
- Hitler och första världskriget
- Hitlers barn- och ungdom
- Mellankrigstiden
- Rasism och främlingsfientlighet
- Fascism och nazism
- Judeförföljelserna och Förintelsen
- Förintelsen, del 2: Antisemitismen
Publicerad: 17 december 2015