S Fördjupning
Förutsättningen för det kristna dopet är det frälsningsverk som Jesus fullbordade. Dopet blir därför Guds kallelse till människan att upptas i den kristna gemenskapen och därmed få del i frälsningen. Det som händer med människan i dopet beskrivs i Nya testamentet med uttryck som "det bad som återföder och förnyar" [Tit 3:5] och "låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder" [Apg 2:38].
Dopet hör i Nya testamentet nära samman med tron. Jesus uttalade själv detta samband i den s.k. dopbefallningen:
... gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.
[Matt 28:19-20]
Alla kristna samfund är överens om att dop och tro hör samman. Men meningarna går isär om ordningsföljden mellan de två begreppen. Kan dopet gå före tron? Eller måste tron vara en förutsättning för dopet?
I de flesta kristna samfund ses dopet som en handling där Gud aktivt, genom Anden, erbjuder människan en möjlighet att få del i frälsningen genom Jesus Kristus. Enligt denna dopsyn blir tron på Kristus en naturlig följd av dophandlingen och inte en given förutsättning. Dop av mindre barn är vanligt och motiveras med att barn döps till en tro som de sedan får växa in i. Föräldrar och församling har ansvaret för en kristen fostran. I samfund som tillämpar barndop spelar konfirmationen en viktig roll som bekräftelse på dopet vid en ålder då man har möjlighet att själv ta ställning. Barndop motiveras också med att dopet är nödvändigt för frälsningen. "Den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds riket" [Joh 3:5].
De baptistiska samfunden menar att rätt dop måste bygga på en personlig tro på Kristus, s.k. trosdop, och avvisar därför barndop. För baptisterna är dopet en symbolisk handling - en bekräftelse på ett nytt liv som vunnits genom ett personligt avgörande.
Utöver dop i vatten förekommer också inom vissa samfund s.k. andedop som bygger på skildringen av den första pingstdagen i Apostlagärningarna. Som en följd av dopet i vatten skulle Gud ge helig ande som en gåva till församlingen och utrusta medlemmarna med speciella andliga gåvor. Man talar idag om andedop när människor får upplevelser som tolkas som Andens kraft. Uttryck för de andliga gåvorna är att kunna utföra krafthandlingar, ge profetior, tala i tungor, utföra helande osv. Andedop förekommer främst i de karismatiska rörelserna (karisma = nådegåva), bl.a. Pingströrelsen och Livets ord.
