Dop

S  Fördjupning

Enligt kristen tro bygger dopet på att Jesus genom sin död och uppståndelse har öppnat vägen till frälsning. Dopet blir därför Guds kallelse till människan att upptas i den kristna gemenskapen och därmed få del i frälsningen. Det som händer med människan i dopet beskrivs i Nya testamentet med uttryck som "det bad som återföder och förnyar" [Tit 3:5] och "låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder" [Apg 2:38].

Dopet hör i Nya testamentet nära samman med tron. Jesus uttalade själv detta samband i den s.k. dopbefallningen:

... gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.  [Matt 28:19-20]

Alla kristna samfund är överens om att dop och tro hör samman. Men meningarna går isär om ordningsföljden mellan de två begreppen. Kan dopet gå före tron? Eller måste tron vara en förutsättning för dopet?

En viktig skillnad mellan kristna samfund handlar alltså om när dopet ska ske. Kyrkor som döper spädbarn betonar ofta att dopet är en gåva från Gud och att barnet sedan får växa in i tron. Samfund som praktiserar trosdop betonar istället att den som döps själv ska kunna säga ja till tron. Därför kan dopet se olika ut.

I många kristna samfund ses dopet som en handling där Gud aktivt, genom Anden, erbjuder människan en möjlighet att få del i frälsningen genom Jesus Kristus. Enligt denna syn på dopet blir tron på Kristus en naturlig följd av dophandlingen och inte en självklar förutsättning. Dop av mindre barn är vanligt och motiveras med att barn döps till en tro som de sedan får växa in i. Föräldrar och församling har ansvaret för en kristen fostran. I samfund som tillämpar barndop spelar konfirmationen en viktig roll som bekräftelse på dopet vid en ålder då man har möjlighet att själv ta ställning. Barndop motiveras också med att dopet är nödvändigt för frälsningen. "Den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike" [Joh 3:5].

De baptistiska samfunden menar att dopet måste bygga på en personlig tro på Kristus. Det kallas ofta trosdop. Därför avvisar de barndop. För baptisterna är dopet en symbolisk handling – en bekräftelse på ett nytt liv som börjar genom ett personligt beslut att tro på Kristus.

Utöver dop i vatten förekommer också inom vissa samfund s.k. andedop, som bygger på skildringen av den första pingstdagen i Apostlagärningarna. Som en följd av dopet i vatten skulle Gud ge helig ande som en gåva till församlingen och utrusta medlemmarna med speciella andliga gåvor. Man talar idag om andedop när människor får upplevelser som tolkas som Andens kraft. Uttryck för de andliga gåvorna kan vara att tala i tungor, ge profetior, be för sjuka eller uppleva andra former av andlig kraft. Andedop förekommer främst i de karismatiska rörelserna (karisma = nådegåva), bland annat inom Pingströrelsen och Livets ord.

Dopet är därför både en religiös handling och en viktig del av många människors liv. För kristna kan dopet betyda gemenskap med kyrkan, rening från synd och ett nytt liv med Gud. Samtidigt visar skillnaderna mellan barndop, trosdop och andedop att kristna samfund tolkar dopets betydelse på olika sätt. Det gör dopet till en central rit inom kristendomen, men också till en rit som har fått olika former genom historien.