Dominikanorden, Orda fratrum praedicatorum, predikarebrödernas orden, är en kyrklig orden som grundades av den spanske prästen Dominicus (död 1221) och stadfästes av påven 1216.
Dominikanernas uppgift var ursprungligen att missionera bland den kätterska (hädiska) befolkningen i Sydfrankrike. Liksom Franciskanorden räknas Dominikanorden till tiggarordnarna, vilkas medlemmar förväntas leva i total egendomslöshet ute bland människorna. Tiggarordnarna bildades i början av 1200-talet som en reaktion på ett växande folkligt missnöje med kyrkan och representerade alltså en brytning med gamla tiders tillbakadragna, meditativa klosterliv.
Tiggarbröderna sökte sig till de myllrande städerna, inte till ödemarken. Trots sitt stora sociala engagemang i samhället var åtminstone dominikanerna mycket bildade. De blev för sitt teologiska skarpsinne senare anförtrodda att sköta inkvisitionsdomstolarna ute i Europa.
Deras ordensdräkt är vit med svart kappa, och de kallades också svartbröder (även nunnor fanns).
De första dominikanerna i Sverige kom till Sigtuna och Visby omkring 1230. Redan vid seklets mitt hade de etablerat sig i Skänninge, Skara, Lödöse, Västerås, Kalmar och Strängnäs. År 1336 tillkom dessutom ett ordenshus i Stockholm.
Petrus de Dacia (död 1289), som för sin biografi över det tyska helgonet Kristina av Stommeln brukar kallas Sveriges förste författare, var dominikan, verksam i Skänninge och i Visby.
I dominikanernas organisation bildade Norden provinsen Dacia.
LÄS MER: Cisterciensorden
LÄS MER: Franciskanorden
LÄS MER: Kyrkan och klostren på medeltiden
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
