Politiken i Weimarrepubliken, del 3: Inflationen och Ruhrockupationen 1923

Albert Leo Schlagter - tysk martyr under Ruhrockupationen

Löjtnant Albert Leo Schlageter blev 1923 tyska folkets martyr under fransmännens ockupation av Ruhrområde. Han hade blivit krigshjälte under första världskriget. Som så många tyskar kände han sig förödmjukad av Versaillesfreden och fruktade kommunisterna. Weimarrepubliken trodde han inte på.

Under fransmännens ockupation av Ruhrområdet begick han sabotagehandlingar. Han sprängde tåg lastade med kol som fransmännen lagt beslag på. Han blev gripen och arkebuserad. Över en natt blev han, från att ha varit enkel medlem i frikårerna och laglös konspiratör, hyllad som Tyskland hjälte. Nazisterna kom att betrakta honom som Tredje rikets förste soldat.

Schlagter föddes i en katolsk bondefamilj med sex syskon. Han utmärkte sig i gymnasiet vid Bresigau. När kriget bröt ut 1914 anmälde han sig som frivillig. Redan under kriget blev han legendarisk för sin kallblodighet och sin lunga sugande på pipan under granatanfallen. Även som officer tog han del av den menige mannens umbäranden vid fronten. Han drevs av en stark pliktkänsla. Kriget fördjupade Schlagters känsla för det religiösa och han hade funderingar på prästbanan. "Jag har bett till den Helige ande och Jungfru Maria för hennes stöd. Jag har gjort misstag och jag har syndat".

Efter kriget återvände han till universitetsstudierna. Men han kände ett förakt för professorer och studenter som aldrig smakat stålet och elden vid fronten. Hans håg stod till heroiska bedrifter. Som medlem i frikårerna deltog han i striderna mot kommunisterna.

I januari 1923 marscherade fransmännen in i Ruhrområdet. Ett ögonvittne skriver: "Jag hörde trumpeter ljuda och sprang nedför gatan för att titta efter vad som stod på. Jag såg fransmännens arrogans. Staden var utlämnad till deras godtycke. Hela morgonen vandrade jag omkring alldeles utom mig av raseri". Fransmännen mötes av passivt motstånd. Tretton obeväpnade arbetare sköts också ned och ett trettiotal skadades i sammandrabbningar med ockupationsmakten. Restaurangerna vägrade servera dem. Taxichaufförerna lämnade sina bilar när någon fransman beställde en taxi. Hotellen vägrade upplåta rum till fransmän.

Schlagter engagerade sig naturligtvis. Han förenade sig med sina gamla frontkamrater i organisationen Heinz. Denna organisation stod för sabotage mot den franska ockupationsmakten. Inom två veckor efter ett attentat blev Schlagter arresterad av de franska säkerhetsstyrkorna. Schlagter tog fullt ansvar för sina handlingar. En stor människomassa utanför rättssalen väntade i tystnad på att domen skulle avkunnas. För att statuera ett exempel blev Schlagter dömd att arkebuseras När han fördes bort tog många av sig hattarna och saluterade honom i tysthet. Trots vädjanden om nåd från Schlagters föräldrar, Röda korset, ärkebiskopen i Köln, Påven och drottningen av Sverige stod dödsdomen fast. Den franske presidenten Poincaré hade under påtryckningar från den franska högern, som krävde en hård behandling av Tyskland, vägrat godkänna nådeansökan.

En fransk officer meddelade Schlagter att förbereda sig för döden. Schlagter förklarade att det var en ära för honom att dö för fäderneslandet. Den mängd brev han fick veckorna före sin avrättning rörde honom mycket. Han bar en del av dessa breven vid sitt hjärta när han fördes till avrättningsplatsen. Ett infanteriregemente och en skvadron kavalleri stod uppställda på torget. Schlagter bad om en sista hälsning till sina föräldrar och sitt fädernesland.

Nationalisterna i Tyskland rasade över avrättningen. Kistan bars till tonerna av den gamla soldatsången "Ich hatt´einen Kameraden". Schlagters stålhjälm och riksflaggan prydde kistan. Alla toppersoner som fem månader senare skulle ta del i Hitlers Ölkällarkupp bevistade begravningen. Där var också den gamle fältmarskalken Hindenburg i full militär gala. Tjugo till trettio tusen människor hörde Hitlers hyllningar till Schlagter. Hitler förklarade att Schlagter ensam fruktades mer av fransmännen än tiotusen fega anhängare till Eberts socialistfront. Den största smärtan var inte Schlagters ärofulla död utan att ett svagt och oenigt folk inte förtjänade hans offer.

Många socialister menade dock att Schlagter som soldat i frikårerna bar skuld till åtskilliga tyska arbetares död.