Många arbetare lämnade sina fackföreningar som hade stått hjälplösa under inflationen. Arbetarna vände sig i stället till den kommunistiska rörelsen. Nyfattiga borgare som sett resultaten av livslång sparsamhet och uppoffring gå upp i rök, sökte ny politisk hemvist åt det motsatta hållet. En djup besviken medelklass kastade skulden för inflationen på Weimarrepubliken, Versaillesfördraget och judisk spekulation. Man efterlyste nu en stark, auktoritativ ledare.
Ruhrockupationen
Kulmen på svårigheterna inträffade 1923 då Frankrike beslöt sig för att ockupera Ruhrområdet för att på så sätt pressa ut mesta möjliga krigsskadestånd. Den tyska regeringen svarade med att inställa alla skadeståndsutbetalningar till fransmännen och göra passivt motstånd mot ockupanterna. Över hela Ruhr upphörde all handel och produktion när arbetarna lämnade sina jobb, tjänstemännen vägrade att lyda sina nya franska chefer och sabotörer slog till mot transportsystemet.
För att försvara rikets gränser mot ytterligare intrång vände sig regeringen än en gång till frikårerna. Tusentals tidigare medlemmar kallades in för att ta tjänst i det så kallade Svarta riksvärnet, en hemlig reserv om 50 000 man. Men enligt Versaillesfördraget var detta definitivt olagligt. Beslutet att stödja de strejkande arbetarna i Ruhr orsakade ytterligare ekonomisk åderlåtning.
Frankrikes främste talesman för ett hänsynslöst utkrävande av alla tvångsfredens bestämmelser mot Tyskland var Raymond Poincaré. Han ville inte tala för Europa, utan bara för Frankrike. Hans avsikt var att till det yttersta utnyttja alla möjligheter att tillgodose Frankrikes intressen. Därmed ville han hålla kvar Tyskland i ett permanent svaghetstillstånd. Han ville också avskilja Rhenlandet från Tyskland och dessutom pressa ut skadeståndet intill sista Marken. Men Tyskland började få slut på likvida tillgångar och den tyska valutan sjönk katastrofalt.
Tyskt motstånd i Ruhr
I Ruhr hade de tyska ämbets- och tjänstemännen beordrats att avhålla sig från varje förbindelse med de franska myndigheterna samt vägra att lyda deras order. Så skedde också. Även den övriga befolkningen uppvisade en fientlig hållning mot fransmännen (se mer fakta om det i den grå rutan längre ner). Järnvägsmän och gruvarbetare gick i strejk. De franska militärbefälen gick hårt fram för att bryta det passiva motståndet. Flera tusen tyskar, tjänstemän och andra sattes i fängelse och ett långt större antal deporterades. Vid en incident i Kruppverken dödades tretton personer och flera skadades.
Frikårerna och Kappkuppen
Inom högern och i frikårernas led sjöd det av missnöje. Fältmarskalk Hindenburg ansåg det bättre "att dö med ära framför att gå med på en skamlig fred". Även den socialdemokratiska regeringen hade kontakt med militären och frågade sig om de verkligen skulle godkänna en sådan fred. Fortsatt krig skulle dock leda till Tysklands undergång.
Missnöjet tog sig bland annat uttryck i en högersammansvärjning. Syftet var att störta republiken och återsätta kejsaren. Militären, som tidigare hjälpt regeringen slå ned Spartakistupproret, övergav nu samarbetet med den moderata socialdemokratin.
Klockan sju på lördagsmorgonen den 13 mars 1920 marscherade brigaden Ehrhardt genom Brandenburger Tor in i centrala Berlin. 2500 man stark var den fast besluten att störta Weimarrepubliken. Fanbärarna förde det kejserliga Tysklands svart-vit-röda banér och soldaterna bar hjälmar med hakkorsemblemet. Det skulle senare bli nazisternas symbol. Briganden välkomnades av Wolfgang Kapp. Med i gruppen fanns också general Erich Ludendorff. Kapp utropades till rikskansler men han var knappast beredd att regera. Så den tänkta statskuppen rann ut i sanden.
Frikårister mot kommunister
Kommunisterna var återigen på marsch på flera håll i riket. 50 000 arbetare i Ruhr jagade bort republikens styrkor. President Ebert hade inget annat val än att vända sig till militären och frikåristerna. När frikåristerna kom till Ruhr tog de en fruktansvärd hämnd för den misslyckade Kappkuppen och på de arbetare som haft fräckheten att strejka. På två veckor utplånade de den "Röda armén" och dödade eller sårade ett tusental kommunister.
Medan tilltron till republiken avtog och nationalisterna och rasisterna skrek allt högre, fortsatte frikåristerna att göra sig påminda. Många förband understöddes av den radikala högern. Frikåristerna gjorde också allt de kunde för att inpränta den rasistiska nationalismen hos den unga generationen. Därför framstod de ett årtionde senare som ett mönster för nazisterna." Vår kamp", stod det i organisationens tidskrift "är riktad mot den nationella tankens dödgrävare, mot demokrati, socialdemokrati och judendom".
De kastade en handgranat och sköt med pistol in i utrikesminister Walther Rathenhaus bil. Denne var jude och dessutom förordade han att Versaillestraktatens skadeståndsvillkor skulle uppfyllas.
Scenen var nu riggad för Adolf Hitler
I hela Tyskland rådde nu ekonomiskt ocvh socialt kaos. Weimarrepubliken var dömd till undergång samtidigt som folket ropade efter en stark ledare som skulle rädda landet ur kaoset. Scenen var därmed riggad för Adolf Hitler, mannen som visste vad massan ropade efter och kunde presentera lösningar på problemen och samtidigt peka ut syndabockar.
LÄS MER: Politiken i Weimarrepubliken, del 1: Krigsslutet och bildandet av Weimarrepubliken 1919
LÄS MER: Politiken i Weimarrepubliken, del 2: Versaillesfreden och dolkstötslegenden
LÄS MER: Politiken i Weimarrepubliken, del 3: Inflationen och Ruhrockupationen 1923
LÄS MER: Kulturen i Weimarrepubliken
LÄS MER: Weimarrepubliken
LÄS MER: Hitlers väg till makten (artikelserie)
Albert Leo Schlagter - tysk martyr under Ruhrockupationen
Löjtnant Albert Leo Schlageter blev 1923 tyska folkets martyr under fransmännens ockupation av Ruhrområde. Han hade blivit krigshjälte under första världskriget. Som så många tyskar kände han sig förödmjukad av Versaillesfreden och fruktade kommunisterna. Weimarrepubliken trodde han inte på.
Under fransmännens ockupation av Ruhrområdet begick han sabotagehandlingar. Han sprängde tåg lastade med kol som fransmännen lagt beslag på. Han blev gripen och arkebuserad. Över en natt blev han, från att ha varit enkel medlem i frikårerna och laglös konspiratör, hyllad som Tyskland hjälte. Nazisterna kom att betrakta honom som Tredje rikets förste soldat.
Schlagter föddes i en katolsk bondefamilj med sex syskon. Han utmärkte sig i gymnasiet vid Bresigau. När kriget bröt ut 1914 anmälde han sig som frivillig. Redan under kriget blev han legendarisk för sin kallblodighet och sin lunga sugande på pipan under granatanfallen. Även som officer tog han del av den menige mannens umbäranden vid fronten. Han drevs av en stark pliktkänsla. Kriget fördjupade Schlagters känsla för det religiösa och han hade funderingar på prästbanan. "Jag har bett till den Helige ande och Jungfru Maria för hennes stöd. Jag har gjort misstag och jag har syndat".
Efter kriget återvände han till universitetsstudierna. Men han kände ett förakt för professorer och studenter som aldrig smakat stålet och elden vid fronten. Hans håg stod till heroiska bedrifter. Som medlem i frikårerna deltog han i striderna mot kommunisterna.
I januari 1923 marscherade fransmännen in i Ruhrområdet. Ett ögonvittne skriver: "Jag hörde trumpeter ljuda och sprang nedför gatan för att titta efter vad som stod på. Jag såg fransmännens arrogans. Staden var utlämnad till deras godtycke. Hela morgonen vandrade jag omkring alldeles utom mig av raseri". Fransmännen mötes av passivt motstånd. Tretton obeväpnade arbetare sköts också ned och ett trettiotal skadades i sammandrabbningar med ockupationsmakten. Restaurangerna vägrade servera dem. Taxichaufförerna lämnade sina bilar när någon fransman beställde en taxi. Hotellen vägrade upplåta rum till fransmän.
Schlagter engagerade sig naturligtvis. Han förenade sig med sina gamla frontkamrater i organisationen Heinz. Denna organisation stod för sabotage mot den franska ockupationsmakten. Inom två veckor efter ett attentat blev Schlagter arresterad av de franska säkerhetsstyrkorna. Schlagter tog fullt ansvar för sina handlingar. En stor människomassa utanför rättssalen väntade i tystnad på att domen skulle avkunnas. För att statuera ett exempel blev Schlagter dömd att arkebuseras När han fördes bort tog många av sig hattarna och saluterade honom i tysthet. Trots vädjanden om nåd från Schlagters föräldrar, Röda korset, ärkebiskopen i Köln, Påven och drottningen av Sverige stod dödsdomen fast. Den franske presidenten Poincaré hade under påtryckningar från den franska högern, som krävde en hård behandling av Tyskland, vägrat godkänna nådeansökan.
En fransk officer meddelade Schlagter att förbereda sig för döden. Schlagter förklarade att det var en ära för honom att dö för fäderneslandet. Den mängd brev han fick veckorna före sin avrättning rörde honom mycket. Han bar en del av dessa breven vid sitt hjärta när han fördes till avrättningsplatsen. Ett infanteriregemente och en skvadron kavalleri stod uppställda på torget. Schlagter bad om en sista hälsning till sina föräldrar och sitt fädernesland.
Nationalisterna i Tyskland rasade över avrättningen. Kistan bars till tonerna av den gamla soldatsången "Ich hatt´einen Kameraden". Schlagters stålhjälm och riksflaggan prydde kistan. Alla toppersoner som fem månader senare skulle ta del i Hitlers Ölkällarkupp bevistade begravningen. Där var också den gamle fältmarskalken Hindenburg i full militär gala. Tjugo till trettio tusen människor hörde Hitlers hyllningar till Schlagter. Hitler förklarade att Schlagter ensam fruktades mer av fransmännen än tiotusen fega anhängare till Eberts socialistfront. Den största smärtan var inte Schlagters ärofulla död utan att ett svagt och oenigt folk inte förtjänade hans offer.
Många socialister menade dock att Schlagter som soldat i frikårerna bar skuld till åtskilliga tyska arbetares död.
