Kungen krävde att adelsmännen i förmyndarregeringen skulle straffas för sitt slarv. Riksdagen beslutade som kungen ville och gav rådsherrarna stora bötesbelopp att betala till staten. Men inte nog med det, därtill skulle nästan alla adelspersoner i hela riket lämna ifrån sig en del av de gårdar och gods som de fått tidigare som lön eller belöning av staten för att de ställt upp i krig eller på andra sätt hjälpt kungamakten.
...och det kungliga enväldet
Under riksdagen gavs kungen ensamrätt att själv bestämma vilka ur adeln som skulle lämna tillbaka jord och gods. Karl XI och hans medhjälpare såg till att jorden fördelades så att staten, adeln och de självägande bönderna fick varsin tredjedel. Sverige blev på så vis räddat från ekonomisk katastrof.
I samband med reduktionen förlorade adeln en stor del av sin makt, men kungen blev desto mäktigare. Reduktionen lugnade samtidigt bönderna som inte längre behövde frukta adeln i lika hög grad.
Karl XI var nu enväldig. I fortsättningen kunde han styra landet utan att lyssna på riksdagen eller adelsmännen i rådet. Han fick också hjälp av prästerna. "Kungen har fått sin makt från Gud och är därför bara ansvarig inför Gud", hävdade de i sina predikningar. Folket hade ingen rätt att klaga, de skulle bara lyda.
Karl XI:s valspråk blev "Herren är min beskyddare".
Riksdagens makt hade minskat
I skuggan av den enväldiga kungamakten var Sveriges riksdag en papperstiger (något som ser starkt och farligt ut, men som är harmlöst). 1680 års viktiga riksdag hade pågått i tre månader. Karl XI och folket hade då drivit igenom reduktionen - adeln fråntogs hälften av sin jord och i Stockholm tömdes de stora privatpalatsen.
1693 års riksdag samlades i tre veckor. Den gav all makt åt kungen och liknade mest en konversationsklubb. Prästerna pratade mest om att det luktade lik i deras samlingslokal i Storkyrkan.
1697 års riksdag strålade samman under tre dagar. De hade ju ändå inget att bestämma över.
Adeln i opposition mot kungamakten
Men oppositionen levde, de viskade om revolution och statskupp. Medan Karl XI låg och dog i mars 1697, planerade högadeln, Brahe, Rålamb, Bielke att gripa makten med hjälp av arvfienden Danmark. Den nya regimen skulle häva reduktionen och göra adeln rik igen. Danmark skulle skänkas Skåneland som betalning, enligt den danske ambassadören Bolle Luxdorph.
Anonyma, bittra och riktigt roliga flygblad spreds i Stockholm av oppositionen. I dem beskrevs hur kungen behärskas av "l´Avarice royale", den kungliga girigheten, han har slavar som "le grand Commission", "madame la Reductionesse" och hennes syster "la Liquidationesse". Oppositionen fortsatte: "Se hur handeln tynar, vid Skeppsbron ligger bara ruffiga ryska båtar lastade med nötter och lök. Kungen är en ignorant tyrann, hans medarbetare är söner till bödlar. Lindschiöld borde vara skoputsare, Tessin snickare och generalguvernör Hastfehr i Riga är falsk." De avhånade var ytterst kompetenta karriärister som den gamla adeln betraktade som uppkomlingar.
Man angrep också Stockholms politiker. "Borgmästare Thegner är en räv, borgmästare Törne nästlar sig in i fina familjer. Kansliskrivare, sifferskrivare och tullare kan göra karriär. Sedan tar de mutor, ty de är som vettlösa barn. Stalldrängar har blivit herrar, narrarna rider, medan herrarna går till fots."
Dessa kretsar drog slutsatsen att Gud straffat Sverige med missväxt, kungens död, slottsbrand och häxeri. Anledningen var att adelns hem - i samband med reduktionen - hade förvandlats till stall.
Aggressivast i sin kritik var den odrägliga balttyska adeln, sur för att de inte fick piska sina bönder efter att livegenskapen upphört. Bönder i Livland (södra hälften av dagens Estland och norra hälften av Lettland) och Estland uppvaktade ofta sin hjälte Karl XI. Han gav dem skolor och lite rättvisa, därav begreppet "den gamla goda svensktiden".
Det fanns även präster som vågade kritisera kungen
Den adliga oppositionen missade aldrig ett tillfälle att smutskasta prästerna, den absoluta monarkins stormtrupp. "De ger överheten alibi för tyranni", viskade kritiska röster.
