Karl XII:s anfall mot Ryssland blev den svenska stormaktens undergång

Karl XII hade inlett sin karriär i krigets och dödens tjänst med att segra, segra och segra igen. Men han hade inte vett att sluta. Kanske var han så övertygad om sig själv och sin storhet att han inte kunde sluta.
M

Karl XII (1682-1718) var Sveriges kung fr.o.m. 1697 fram till sin död och tillbringade hela sitt vuxna liv som krigsledare för de svenska arméerna under det stora nordiska kriget.

Karl XII bestämmer sig

År 1707
Våren 1707 stod den svenske regenten Karl XII, eller Carolus som han själv kallade sig när han signerade brev, i Polen. Han förde befäl över en styrka på sisådär 44 000 man, troligen den starkaste armé som Sverige någonsin ställt på fötter. Soldaterna var härdade, stridsvana, sin tids mest effektiva krigsmaskin. Kungen själv sågs som en lika fantastisk fältherre som någonsin hans föregångare Gustav II Adolf ett åttiotal år tidigare.

Frågan var bara vad kungen skulle ta sig till nu. Sedan det där eländiga året 1700, då stormakten Sverige hade anfallits av en allians av tre av sina närmaste grannländer – Ryssland, Danmark och Sachsen-Polen – hade de alla i tur och ordning besegrats. I sju år hade svenskarna gått från seger till seger, och landets status och herravälde över Östersjön tycktes bekräftat. Rimligen borde Karl XII i det här läget ha tågat norrut, in i de baltiska staterna som tagits av ryska trupper lite i smyg, medan kungen hade lett sina trupper på ett långt och i ärlighetens namn ganska förvirrat fälttåg i Polen. Då hade de svenska provinserna kanske kunnat säkras och en förmånlig fred kunnat slutas.

ANNONS

ANNONS

Men kungen ville inte förhandla. Istället fattade han ett ödesdigert beslut, som nog får anses vara det enskilt värsta politisk-strategiska beslutet i svensk historia. Karl XII beslöt sig för att leda sin armé rakt mot Moskva. Trots att svenskarna saknade pålitliga allierade, och trots att det bakom dem fanns gott om fiender som gärna skulle hugga vid minsta tecken på svaghet, tänkte Carolus sätta allt på ett kort. Ryssland, ”vår falske granne” eller ”vår gamle arvfiende”, som olika svenska kungar tidigare hade kallat landet, skulle besegras en gång för alla.

Ryssarnas taktik gick ut på att låta den svenska armén svälta

På senhösten 1707 började den svenska armén tåga österut. Vad som följde var samma sak som mötte senare fältherrar, som Napoleon Bonaparte och Adolf Hitler när de försökte sig på liknande manövrar. Den ryska armén drog sig undan och brände marken efter sig. Det dröjde inte länge innan svenskarna svalt. Lokalbefolkningen som inte hann undan torterades för att förmås att lämna över de förråd som trots allt fanns kvar. När de gjorde motstånd lät den svenske kungen bränna de byar som ännu fanns kvar och hänga alla män som kunde misstänkas för motstånd.

Stora nordiska kriget

Stora nordiska kriget 1700-1721 ägde rum i norra och östra Europa. Kriget utkämpades mellan Karl XII:s Sverige och en varierande uppsättning koalitioner (allianser) med Ryssland, Danmark och Polen som de främsta motståndarna. Kriget gick till en början bra för Sverige, men vände efter det stora svenska nederlaget mot ryssarna vid Poltava i Ukraina 1709.

LÄS MER: Stora nordiska kriget

Våren 1708 slog svenskarna till sist läger för att återhämta sig. Vissa av den store Carolus närmaste män uppmuntrade fortfarande hans planer, hur oklara de än kunde verka. Generalmajor Axel Sparre påstod att det fanns en gammal spådom i hans släkt som sa att en Sparre en gång skulle bli guvernör i Moskva, vilket fick regenten att le belåtet. Andra försökte avråda genom att föra fram diverse rimliga argument.

Men som vanligt gick det inte att påverka envåldshärskaren när han väl bestämt sig. Ända sedan födseln hade kungen uppfostrats till att tro att det var Gud själv som placerat kronan på hans välsignade huvud och att han därför hade rätt att förvänta sig underkastelse och lydnad av alla människor han kom i kontakt med. Detta hade regenten med åren kommit att ta för självklart, och han behandlade människor därefter – med grymhet när det föll honom in, eller med välvilja, allt lika godtyckligt.

Slaget vid Holowczyn blev Karl XII:s sista seger

I juni 1708 började marschen på nytt. I juli lyckades Karl XII genom en skicklig manöver nå fram till en av de ryska arméer som hela tiden retirerade inför svenskarna. Nära staden Holowczyn, i ett slag som den svenske regenten kallade sin vackraste seger, krossades en hel rysk armékår.

Men triumfen visade sig betydelselös. Tiden gick och den ryska taktiken började verka; vart svenskarna än kom fanns det inget att äta. Regnet föll, vägarna dränktes i lera, marschen gick sakta. Soldaterna svalt och missmod bredde ut sig. ”Om icke Gud hjälper är det ute med oss”, skrev en överste i ett brev hem. Men Gud brydde sig inte och kungen envisades. Marschen skulle fortsätta, oavsett vad. Så kom den hårda ryska vintern, den värsta på många år, då det enligt en soldat var så kallt att ”fåglarne som flögo i luften, föllo neder på jorden och blevo döde”.

ANNONS

ANNONS

Svenskarna tvingades avbryta marschen mot Moskva

Till sist gav kungen ändå vika, en aning. Marschen mot Moskva fick avbrytas, bara 40 mil från målet. Istället styrdes de trötta fötterna mot Ukraina, där man hoppades kunna hitta tillräckligt att äta för att överleva vintern.

Det gjorde man, men bara knappt.

Efter flera svåra månader var det en djupt försvagad svensk armé som våren 1709 sakta vaknade ur vinterdvalan. Kungen hade väntat in förstärkningar som skulle bära med sig nya förråd, men när de väl kom fram hade de gång på gång angripits av ryska trupper. Det mesta av de förnödenheter som de hade med sig hade gått förlorade, så förstärkningen bidrog bara till att göra bristen på livsmedel än mer akut. Inte heller dök några av de allierade som Karl XII hade hoppats på upp. Den polske kung som tillsatts av svenskarna var upptagen med att säkra sin egen ställning, och inte heller anlände några av de tiotusentals ukrainska kosacker som den svenske kungen hade fantiserat om.

Slaget vid Poltava och den svenska fältarméns undergång

Karl XII hade med andra ord marscherat in i en återvändsgränd. Isolerad från omvärlden, med fiender på alla håll, i spetsen för en svältande armé, vred och vände han sig desperat, en allt mer utmärglad giftorm i en säck som sakta snördes åt. Till sist fanns ingen annan utväg än att gå till anfall mot den ryska armé som var förskansad bakom ett starkt försvar nära staden Poltava. Svenskarnas läge var förtvivlat. Ryssarna var minst dubbelt så många och välutrustade. Den avgörande striden ägde rum helt och hållet på deras villkor. Till råga på allt kunde Karl XII inte leda striden personligen eftersom han sårats bara några veckor tidigare. Trots allt – trots det orimliga läge som kungen hade försatt dem i – stred de svenska soldaterna med häpnadsväckande skicklighet. Det finns till och med de som menar att segern under en kort stund var inom räckhåll, även om det nog är en väl optimistisk tolkning. En sak är klar – slaget vid Poltava, den 28 juni 1709, innebar en fullständig katastrof för den svenska stormakten. I stort sett hela armén gick förlorad, antingen på slagfältet eller i den efterföljande kapitulationen.

Under en segermåltid några dagar senare vände sig den ryske tsaren Peter I, ”den store”, till en av de tillfångatagna officerarna, generalmajor Carl Gustaf Rehnskiöld, vars skicklighet som militär han beundrade djupt. Tsaren frågade förundrat hur det kom sig att svenskarna hade vågat anfalla ett så stort rike med en så liten styrka. Rehnskiöld svarade att det inte handlade om ett val – bara om att undersåtarna var skyldiga att lyda sin konung.

Vid det laget hade Karl XII själv flytt söderut och gömt sig i det osmanska riket. Där valde han att stanna i hela fyra år, medan Sveriges strategiska läge bara försämrades. När han väl återkom till sitt förödda hemland var det inte för att göra en realistisk bedömning av läget och försöka sluta en så acceptabel fred som möjligt. Istället kastade han sig in i fälttåg mot Norge, två gånger om – lika misslyckat båda gångerna – innan han till sist dog, den 30 november år 1718. Sällan har en enda människas död inneburit en sådan befrielse för så många.

LÄS MER: Slaget vid Poltava

ANNONS

ANNONS

Karl XII i historieskrivningen

I efterhand har gestalten Karl XII blivit intensivt omdebatterad. För vissa, till exempel för flera av ledargestalterna i det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna, fortsätter han att vara ett slags romantisk hjälte, krigarkonungen som visserligen mötte ett tragiskt slut, men stred för det goda och offrade sig själv för sitt land. För de flesta andra har omdömet varit olika nyanser av svart. Redan Voltaire, som skrev en oerhört populär skildring av den svenske kungens liv, beskrev Karl XII som en katastrof för sitt land. Långt senare jämförde Peter Englund honom med 1900-talsdiktatorer som Josef Stalin och Adolf Hitler – precis som dem offrade han hänsynslöst andra människor för att nå sina mål. Ännu hårdare var den brittiske historikern Anthony F. Upton som kallade krigarkonungen ”en karismatisk psykopat”.

Med Karl XII dog den svenska stormakten. Det hade rimligen ändå skett förr eller senare eftersom Sverige inte hade resurser nog att upprätthålla kolonier runt Östersjön. Men tack vare, eller på grund av, den maktrusige regentens förödande beslut kom undergången fortare än någon hade kunnat ana. Korthuset rasade, plåstret revs av. Ett annat Sverige kunde växa fram.

LÄS MER: Karl XII och stormaktsväldets undergång

LÄS MER: Bilden av Karl XII förr och idag

LÄS MER: Karl XII

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

  1. Varför ville Karl XII anfalla Ryssland?
     
  2. Var det ett bra eller dåligt beslut att marschera in i Ryssland med den svenska armén? Motivera.
     
  3. Varför avbröt Karl XII marschen mot Moskva och gav sig ner i Ukraina?
     
  4. Varför valde Karl XII att satsa allt på ett kort och anfalla Ryssarna vid Poltava?

Diskutera:

  1. Karl XII har fått både ros och ris i historieskrivningen. Vad anser du själv om Karl XII som kung? Motivera.

 

VILL DU VETA MER? Läs Karl XII av Bengt Liljegren (2010).

 

Text: Magnus Västerbro, författare och journalist med inriktning på historia
Webbsida: https://www.facebook.com/vasterbro

Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria.
Bokens webbplats

 

Senast uppdaterad: 21 maj 2019
Publicerad: 25 mars 2019

ANNONS

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

ANNONS

Liknande artiklar

S

Universitetet i Dorpat och försvenskningen av Baltikum under 1600-talet

På 1600-talet, när stora delar av Baltikum ingick i det svenska stormaktsväldet, grundades...

S

Riga - svensk storstad under stormaktstiden

Med sin strategiska roll för handeln ingick behärskandet av Riga i den svenska drömmen om ett...

S

Sveriges tyska provinser under stormaktstiden

Efter den svenska krigsmaktens ingripande och framgångar i det 30-åriga kriget fick Sverige status...

SO-rummet bok
M

Den svenska demokratins rötter

Den moderna demokratin har funnits i ungefär hundra år. Men folkstyrets rötter går djupare än så....

ANNONS

Ämneskategorier

Stormaktstidens Sverige

Den svenska stormaktstiden var en turbulent period i Sveriges historia då Sverige agerade som stormakt i norra Europa (...

Krig och försvar 1500-1776

Vapen, strider, fältslag, krigföring och krig under den nya tiden.

Relaterade taggar

Karl XII

Karl XII (1682-1718) var son till Karl XI och Ulrika Eleonora och Sveriges kung fr.o.m. 1697 fram...

Slaget vid Poltava

Slaget vid Poltava (i Ukraina) 1709 avgjorde det stora nordiska kriget. Under slaget besegrades...

Stora nordiska kriget

Det stora nordiska kriget var en väpnad konflikt som utspelades i norra och östra Europa 1700-1721...

Peter den store

Peter den store (1672-1725), eller Peter I, var rysk tsar och Karl XII:s huvudmotståndare i det...

SO-rummet tag typ

Fältherrar

Här hittar du material som handlar om krig och fältherrar (härförare) genom historien.