Svenskarna tvingades avbryta marschen mot Moskva
Till sist gav kungen ändå vika, en aning. Marschen mot Moskva fick avbrytas, bara 40 mil från målet. Istället styrdes de trötta fötterna mot Ukraina, där man hoppades kunna hitta tillräckligt att äta för att överleva vintern.
Det gjorde man, men bara knappt.
Efter flera svåra månader var det en djupt försvagad svensk armé som våren 1709 sakta vaknade ur vinterdvalan. Kungen hade väntat in förstärkningar som skulle bära med sig nya förråd, men när de väl kom fram hade de gång på gång angripits av ryska trupper. Det mesta av de förnödenheter som de hade med sig hade gått förlorade, så förstärkningen bidrog bara till att göra bristen på livsmedel än mer akut. Inte heller dök några av de allierade som Karl XII hade hoppats på upp. Den polske kung som tillsatts av svenskarna var upptagen med att säkra sin egen ställning, och inte heller anlände några av de tiotusentals ukrainska kosacker som den svenske kungen hade fantiserat om.
Slaget vid Poltava och den svenska fältarméns undergång
Karl XII hade med andra ord marscherat in i en återvändsgränd. Isolerad från omvärlden, med fiender på alla håll, i spetsen för en svältande armé, vred och vände han sig desperat, en allt mer utmärglad giftorm i en säck som sakta snördes åt. Till sist fanns ingen annan utväg än att gå till anfall mot den ryska armé som var förskansad bakom ett starkt försvar nära staden Poltava. Svenskarnas läge var förtvivlat. Ryssarna var minst dubbelt så många och välutrustade. Den avgörande striden ägde rum helt och hållet på deras villkor. Till råga på allt kunde Karl XII inte leda striden personligen eftersom han sårats bara några veckor tidigare. Trots allt – trots det orimliga läge som kungen hade försatt dem i – stred de svenska soldaterna med häpnadsväckande skicklighet. Det finns till och med de som menar att segern under en kort stund var inom räckhåll, även om det nog är en väl optimistisk tolkning. En sak är klar – slaget vid Poltava, den 28 juni 1709, innebar en fullständig katastrof för den svenska stormakten. I stort sett hela armén gick förlorad, antingen på slagfältet eller i den efterföljande kapitulationen.
Under en segermåltid några dagar senare vände sig den ryske tsaren Peter I, ”den store”, till en av de tillfångatagna officerarna, generalmajor Carl Gustaf Rehnskiöld, vars skicklighet som militär han beundrade djupt. Tsaren frågade förundrat hur det kom sig att svenskarna hade vågat anfalla ett så stort rike med en så liten styrka. Rehnskiöld svarade att det inte handlade om ett val – bara om att undersåtarna var skyldiga att lyda sin konung.
Vid det laget hade Karl XII själv flytt söderut och gömt sig i det osmanska riket. Där valde han att stanna i hela fyra år, medan Sveriges strategiska läge bara försämrades. När han väl återkom till sitt förödda hemland var det inte för att göra en realistisk bedömning av läget och försöka sluta en så acceptabel fred som möjligt. Istället kastade han sig in i fälttåg mot Norge, två gånger om – lika misslyckat båda gångerna – innan han till sist dog, den 30 november år 1718. Sällan har en enda människas död inneburit en sådan befrielse för så många.
LÄS MER: Slaget vid Poltava
