S Fördjupning
Indelningsverket var ett system dels för avlöning av statsanställda - präster, civila ämbetsmän och officerare - dels för underhåll av den stora massan av krigsmaktens personal.
För avlöningen av varje statstjänst anvisades bestämda statsinkomster i naturaprodukter samt boställen på kronans egendomar. Detta blev ett naturligt avlöningssystem för en stat som hade ont om kontanta penninginkomster men god tillgång till jord. Det kunde införas på allvar efter Karl XI:s reduktion, då ordning och reda skapades i statsfinanserna efter decenniers låne- och kreditkarusell.
Mest känt är det militära indelningsverket. Redan under Gustav II Adolf hade det s.k. ständiga knektehållet introducerats i Dalarna och delar av Norrland, där bönderna gick samman för att underhålla en knekt och i gengäld befriades från utskrivning. Reduktionen möjliggjorde att systemet kunde börja införas i övriga landskap från 1682. Medan kavalleriet betalades av enskilda rusthållare - ibland bönder, ibland herremän - som befriades från skatt, underhölls varje fotknekt och båtsman av en grupp utskrivningsbefriade bönder (en rote).
Systemets svaghet var oförmågan att snabbt ordna reserver. När förlusterna under stora nordiska kriget måste ersättas, fick tre rotar tillsammans sätta upp en extra knekt, s.k. tremänningar. Inom kort uppsattes också fyr- och femmänningar.
Trots att det blev allt mer militärt och statsfinansiellt omodernt skulle indelningsverket bevaras fram till 1901. Systemet med jordbrukande "beredskapssoldater" betydde mycket för krigsmaktens förankring i det civila samhället.
