Lagmannen i Uppland Bengt Jönsson (Oxenstierna; död ca 1450) och hans bror Nils (död ca 1450), slottshövitsman på Nyköpingshus, stod Kristoffer av Bayern nära och de utsågs till riksföreståndare efter hans död 1448.
Jöns Bengtsson i rikets ledning
Bengts son Jöns Bengtsson (ca 1417-1467) valde den kyrkliga banan och blev ärkebiskop 1448. Han ledde kyrkans motstånd mot Karl Knutssons reduktionsförsök och tog 1457 ledningen för det uppror som drev kungen i landsflykt.
Tillsammans med Erik Axelsson (Tott) blev han sedan riksföreståndare fram till Kristian I:s återkomst. År 1463 kom han emellertid i onåd hos kungen och fängslades, sedan han efterskänkt skatter till Upplands bönder. Fängslandet ledde till uppror och till att Karl Knutsson återinkallades 1464. Kristian frigav Jöns Bengtsson, som återvände till Sverige, störtade Karl Knutsson och på nytt blev riksföreståndare. Nu var han dessutom ensam vid makten, och eftersom han samtidigt var ärkebiskop hade han i en och samma person förenat de högsta världsliga och andliga ämbetena. Sedan han manövrerats ut av Karl Knutsson och Axelssönerna i förening måste han dock fly till Bornholm och åter försona sig med kung Kristian. Hösten 1467, strax före sin död, ledde Jöns Bengtsson ett misslyckat flottanfall mot Stockholm.
Jöns Bengtssons karriär visar hur nära kyrkan och politiken kunde vara sammanflätade under medeltiden. Som ärkebiskop tillhörde han redan rikets mäktigaste personer, men han deltog samtidigt aktivt i kampen om vem som skulle styra Sverige. Riksrådet, där både höga adelsmän och biskopar ingick, fungerade under denna tid som en viktig motvikt till kungamakten.
Släkten och kampen om makten
Jöns Bengtssons brorson, riksrådet Sten Christiernsson (1460-1516), stödde – tvärtemot släktens normala linje – Sten Sture d.ä. mot kung Hans och spelade en ledande roll i upproret 1501. Sedan återgick han dock till den traditionella Oxenstiernska hållningen, gjorde uppror mot Svante Nilsson (Sture), fängslades under efterträdaren Sten Sture d.y. och dog i fängelset.
Ätten under stormaktstiden
Under 1600-talet nådde ätten Oxenstierna sin största politiska betydelse. Mest känd blev Axel Oxenstierna (1583-1654), som var rikskansler under Gustav II Adolf och efter kungens död fick en ledande roll i rikets styre. Han blev också en viktig person bakom utvecklingen av Sveriges förvaltning. Även hans son Erik Oxenstierna nådde rikets högsta ledning och blev rikskansler efter faderns död.
Ätten fortsatte att spela en viktig roll även senare under stormaktstiden. Bengt Gabrielsson Oxenstierna blev en av Karl XI:s ledande rådgivare och fick stort inflytande över utrikespolitiken under 1680-talet. Samtidigt minskade de stora adelssläkternas makt när Karl XI stärkte kungamakten och genom reduktionen drog tillbaka stora jordegendomar till staten. Därmed förlorade också Oxenstierna en del av den särställning som ätten haft tidigare under 1600-talet.
M LÄS MER: Kalmarunionen
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
