Marinarkeologi är arkeologi under vattnet på sjö- och havsbottnar. Marinarkeologer undersöker lämningar i hav, sjöar och vattendrag.
Så undersöks lämningar under vatten
Att arbeta under vatten kräver särskilda metoder. Marinarkeologer kan själva dyka ner för att undersöka och dokumentera en lämning, men använder också tekniska hjälpmedel. Med sonar kan de söka av stora områden av bottnen med hjälp av ljudvågor och upptäcka sådant som inte syns från ytan. Fynden kan sedan fotograferas, mätas och jämföras med exempelvis gamla kartor, ritningar och skriftliga källor.
Ett skeppsvrak skyddas som fornlämning enligt kulturmiljölagen om det kan antas ha förlist före 1850. Även yngre vrak kan i vissa fall få skydd om länsstyrelsen beslutar att fornlämningsförklara dem.
Marinarkeologi handlar om mer än att undersöka skeppsvrak. Dagens marinarkeologer undersöker också t.ex. rester av hamnar och försvarsanläggningar som med tiden hamnat under vatten. Man studerar även kustmiljöer och de spår som finns där av människor som levde förr.
Ett välbevarat kulturarv under Östersjön
Sverige och övriga länder runt Östersjön har ovanligt goda förutsättningar för marinarkeologi. Det kalla och bräckta vattnet gör att många gamla trävrak har bevarats mycket bättre än i saltare hav. En viktig orsak är att skeppsmasken, en liten mussla som angriper trä, har svårt att leva i stora delar av Östersjön. Även mörker och låg syrehalt på många platser bidrar till att vrak och andra lämningar kan bevaras under mycket lång tid. På bottnen finns därför ett rikt kulturarv som kan berätta om bland annat handel, krig, sjöfart och människors vardagsliv.
Men marinarkeologi handlar inte bara om mycket gamla lämningar. De flesta fynd inom marinarkeologin är inte från forntiden utan från modernare tider.
Vasa – ett jättelikt arkeologiskt fyndNär Vasa återfanns 1956 låg skeppet på omkring 32 meters djup i Stockholms ström. Sikten var mycket dålig och dykarna fick till stor del känna sig fram i mörkret. Snart stod det klart att de hade hittat det stora örlogsskepp som hade sjunkit på sin jungfruresa 1628. Att få upp Vasa var ett enormt arbete. Dykare grävde tunnlar under skrovet och drog kraftiga stålkablar genom dem. Skeppet lyftes sedan stegvis mot grundare vatten. Den 24 april 1961, efter nästan 333 år på bottnen, bröt Vasa åter vattenytan inför stora folksamlingar och tv-kameror från hela världen. Bärgningen blev också viktig för marinarkeologin i Sverige. När arkeologerna kunde undersöka skeppet och de många föremålen ombord fick de en ovanligt detaljerad bild av livet på ett örlogsskepp under 1600-talet. Här fanns bland annat verktyg, kläder, personliga ägodelar och rester efter människor som hade varit ombord. Arbetet med Vasa bidrog till att ge svensk marinarkeologi ett starkt uppsving under 1960-talet.
|
M LÄS MER: Arkeologi
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
