Maktkampen gjorde att Sveriges ledande grupper samlades kring olika personer. Några ville samarbeta med unionskungen, medan andra slöt upp bakom riksföreståndaren Sten Sture den yngre. Hans anhängare brukar kallas Sturepartiet.
Detta var inget politiskt parti i modern mening, utan en lös grupp av personer som stödde Sten Sture den yngre. De ville skydda Sveriges självstyre och motarbetade Kristian II:s försök att stärka sin makt över landet. Det var mitt i denna konflikt som Kristina snart skulle få en avgörande roll.
En av Sturepartiets mäktigaste motståndare var ärkebiskop Gustav Trolle. Han stödde unionskungen och hamnade i en hård konflikt med Sten Sture. Trolle befann sig på sin befästa borg Almarestäket, som ofta kallades Stäket. Frågan togs upp vid ett riksmöte 1517, där representanter för landets ledande grupper deltog. Mötet beslutade att Trolle skulle avsättas och att borgen skulle rivas. Därefter fängslades han. Eftersom Trolle var ärkebiskop kunde hans motståndare senare anklagas för att ha angripit kyrkan.
Efter makens död framträdde hon som ledare för Sturepartiet och ledde försvaret av Stockholm mot den danska belägringsarmén. När Kristina väl kapitulerade efter fyra månaders belägring i september 1520 var det mot löfte om amnesti och Tavastehus i Finland som förläning. Amnesti betydde att de som hade gjort motstånd skulle slippa straff. En förläning var ett område som hon fick rätt att styra och få inkomster från.
Kapitulationen skulle sätta punkt för striderna, men freden blev kortvarig. Efter att Kristian II hade krönts till svensk kung krävde Gustav Trolle att de som hade avsatt och fängslat honom samt rivit Stäket skulle straffas. De anklagades för kätteri, ett allvarligt brott mot kyrkan. Genom att beskriva deras handlingar som kyrkliga brott kunde Kristian II hävda att den utlovade amnestin inte gällde. På så sätt kunde förföljelsen av Sturepartiet börja trots kungens löfte.
Kristina drogs därefter in i den rättegång mot Sturepartiet som ledde fram till Stockholms blodbad. Inför domstolen hänvisade hon till ett mötesbeslut från 1517 om att avsätta ärkebiskop Gustav Trolle och riva hans borg Stäket. Dokumentet hämtades då in och användes som ett avgörande bevis mot Sturepartiets anhängare.
Hon avrättades inte med de andra utan fördes fängslad till Danmark (se faktarutan nedan). När hon återvände till Sverige 1524 hade hon fortfarande politiska ambitioner och hoppades troligen att hennes son Nils skulle få makt. Som son till den tidigare riksföreståndaren Sten Sture den yngre kunde Nils göra anspråk på en ledande politisk roll. Gustav Vasa såg därför både Kristina och Nils som möjliga hot och försökte begränsa deras politiska inflytande.
År 1527 började en ung man leda ett uppror mot Gustav Vasa i Dalarna. Han påstod att han var Nils Sture, Kristinas äldste son. I historieskrivningen har upprorsledaren fått namnet Daljunkern, som ungefär betyder den unge adelsmannen från Dalarna. Forskarna är fortfarande oeniga om han verkligen var Nils eller en bedragare.
Samma år gifte Kristina om sig med riksrådet Johan Turesson (Tre Rosor), som var lojal mot kungen. Äktenskapet knöt henne närmare Gustav Vasas krets och begränsade hennes möjligheter att utmana honom.
Upproret misslyckades och Daljunkern flydde först till Norge och sedan till den tyska staden Rostock. År 1528 skrev Kristina ett brev där hon förnekade att han var hennes son och krävde att han skulle straffas. Brevet kan ha skrivits under hård press från Gustav Vasa. Daljunkern avrättades senare samma år i Rostock. Om han verkligen var Nils kan Kristina ha tvingats förneka sin egen son. Om han istället var en bedragare kan Nils, enligt äldre historieskrivning, ha insjuknat i pest och dött omkring 1526-1527. Den uppgiften är dock inte säker, och några tydliga spår av att Nils levde vidare efter denna tid har inte hittats. Historikerna står därför inför två möjliga förklaringar: Antingen dog Nils i unga år och Daljunkern var någon annan, eller så överlevde han, ledde upproret mot Gustav Vasa och avrättades i Rostock 1528. Gåtan om Nils och Daljunkern har ännu inte fått någon säker lösning.
Familjens höga pris för maktkampenEfter Stockholms blodbad fängslades Kristina tillsammans med flera kvinnliga släktingar och barn. Hon satt först fängslad i Stockholm och fördes senare till Köpenhamn och Kalundborg. Fångenskapen blev dödlig för flera i familjen: Kristinas halvsyster Cecilia, systerdottern Emerantia och hennes femåriga dotter Magdalena dog medan de var fångar. Kristina överlevde och frigavs 1523. I januari 1524 återvände hon till Sverige. Fångenskapen visar att hela familjer kunde dras in i 1500-talets maktkamper. Kristina var farlig för sina motståndare även utan en armé, eftersom hennes namn och släkt kunde få tidigare Stureanhängare att samlas kring ett nytt uppror.
|
S LÄS MER: Kristina Nilsdotter Gyllenstierna – svensk regent i en mörk tid
S LÄS MER: Sten Sture d.y,
S LÄS MER: Kristian II och Sten Sture den yngre
M LÄS MER: Stockholms blodbad
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
Faktarutan är skriven av Robert de Vries (red.)
Källa till faktarutan:
SO-rummet – Kristina Nilsdotter Gyllenstierna, svensk regent i en mörk tid
