Svensk expansion i Finland
Utrikespolitiskt expanderade Sverige under 1100- och 1200-talen österut. I Finland, där vissa kustbygder redan ingick i det svenska riket, flyttades gränsen sakta österut. Framryckningen i Finland gick hand i hand med korstågsmission och följdes av en omfattande invandring av svenskspråkiga. År 1362 var Finland en egen lagsaga i det svenska riket, och landet skulle vara en del av Sverige fram till 1809.
LÄS MER: Katolska kyrkan i Sverige och Finland under medeltiden
Jordbrukskris och digerdöd
Senmedeltiden (perioden efter 1350) kännetecknades i Sverige, liksom i det övriga Europa, av agrarkris och tillbakagång. Redan i början av 1300-talet hade klimatet blivit kallare, varigenom risken för felslagna skördar ökat. Det mesta av den odlingsbara jorden var vid denna tidpunkt redan tagen i anspråk och befolkningstalen bör ha balanserat nära gränsen för det ekologiskt möjliga. En allvarlig katastrof var också den stora pestepidemin, digerdöden, som nådde Sverige 1349.
LÄS MER: När digerdöden drabbade Sverige
Kalmarunionens uppkomst
För att möta krisen sökte kungamakten höja skatter och avgifter. Även adel och kyrka fick känna av detta, och som en konsekvens störtades Folkungaätten 1364. Sedan även den tyske efterträdaren Albrekt av Mecklenburg gjort sig omöjlig inkallade rådet drottningen av Danmark-Norge, Margareta, att bli rikets "fullmäktiga fru och rätta husbonde". På ett möte i Kalmar 1397 hyllades hennes systerdotterson och arvtagare Erik av Pommern som rättmätig härskare över alla de tre nordiska rikena.
LÄS MER: Kalmarunionen - drottning Margaretas fredsprojekt
Ekonomiska orsaker bakom maktkampen inom unionen
Den följande perioden, unionstiden (1397-1520), upptas till största delen av förbittrade strider mellan Margaretas efterträdare på tronen i Köpenhamn och vissa grupper i den nordiska unionsmonarkins svenska riksdel.
Historikern Erik Lönnroth anser att agrarkrisen kan förklara sidor av den här konflikten. I krisens spår blev smör en allt viktigare exportartikel, framför allt i Götalands slättbygder. För dessa landsdelar var varje störning i handeln med utlandet skadlig. Detsamma gällde naturligtvis det koppar- och järnmalmsexporterande Bergslagen. Rikets största stad, Stockholm, varifrån Bergslagsprodukterna skeppades ut, var också en viktig intressent i utrikeshandeln.
Unionskungama i Köpenhamn försökte samtidigt möta den ekonomiska krisen genom att öka kontrollen över varuströmmarna på Östersjön. Denna politik riktade sig framför allt mot de tyska hansestäderna, men när Hansan svarade med ekonomiska sanktioner mot Norden drabbades de exportberoende delarna av Sverige hårt. Götaland, Bergslagen och Stockholm kom därför att stå i hård opposition mot den kungliga politiken, om än inte nödvändigtvis mot unionen som sådan.