Sveriges medeltid

Sveriges medeltid (1050-1520) brukar räknas från mitten av 1000-talet då riket började bli kristet. Sveriges enande som ett rike var dock en långdragen process. Under 1100-talet rådde ständiga tronstrider och det var först under Folkungaättens styre (1250-1364) och dess centralisering av statsmakten som Sverige blev ett mer enat rike. Under 1300-talet drabbades Sverige av två stora katastrofer - agrarkrisen och digerdöden - varefter det politiska läget under senare delen av århundradet blev instabilt. I samband med bildandet av Kalmarunionen 1397 tycktes allt bli bättre, men en bit in på 1400-talet uppstod konflikter. Unionstiden kom att präglas av maktkamp mellan olika politiska grupperingar, inbördeskrig och bondeuppror. Sveriges medeltid slutar vid Stockholms blodbad 1520 som ledde till Gustav Vasas maktövertagande och Kalmarunionens upplösning 1523.

Bild: Debivort

Carta Marina, av Olaus Magnus (1539), är den tidigaste någorlunda korrekta kartan över Sverige och Norden.

Gemensamt europeiskt kulturarv

I Sverige inträffade kristendomens slutliga seger först omkring 1100. Även det feodala systemet etablerades förhållandevis sent, först mot slutet av 1200-talet, när de pansrade riddarhärarna redan höll på att förlora sin militära betydelse på kontinenten. Det var också endast delvis som feodalismen fick fäste. De svenska förläningarna blev aldrig ärftliga, och de medförde aldrig någon makt över rättskipningen i länet. De bönder som brukade adelns jord blev aldrig livegna, och de flesta bönderna förblev dessutom självägande. De slott som uppfördes i sten i Sverige under medeltiden byggdes av kronan, inte av privata adelsfamiljer.

Användbara begrepp

Centralisering (av statsmakten), centralstyre: När kungamakten/staten får mer kontroll genom förbättrad och utökad byråkrati och förvaltning - d.v.s. att statens organisation blir mer effektiv och lättare att styra vilket medför ökad kontroll av landet.

Feodalism: För att kunna styra ett rike delade kungen/drottningen upp det i mindre områden. Dessa kallades län. Härskaren hade makten över alla länen men delade ut maktbefogenheter till olika vasaller som fick styra länen åt honom. Dessa vasaller kunde i sin tur fördela mindre områden till sina egna "undervasaller". Vasallerna var tvungna att svära en ed där de lovade att troget tjäna sin herre (kungen och/eller storvasallen). Under medeltidens gång blev länen ärftliga (dock ej i Sverige). Det var så adelsklassen föddes. Ordet feodalism kommer från det latinska ordet feudum, som betyder län eller lån. Systemet med vasaller som hjälper härskaren kallas därför feodalism.

Konstitutionell: En monarki och statsform med en monark (kung eller drottning) som statschef, men där denne har begränsade befogenheter, tydligt reglerade i en grundlag eller genom praxis, jämfört med vad som är fallet i en absolut monarki (kungligt envälde).

Kronan: Kungamakten/staten

Livegen: Livegenskap syftar på en form av slaveri som främst används för att beteckna vissa bönders ofrihet i förhållande till jordägarna i delar av Europa i medeltidens och nya tidens feodalsamhälle.

Genom inflytandet från den katolska kyrkan och de feodala sedvänjorna blev Sverige emellertid på ett tydligare sätt än tidigare inlemmat i ett allmäneuropeiskt sammanhang och fick del av ett internationellt kulturarv. De feodala föreställningarna om relationen mellan styrande och undersåtar som ett kontraktsbundet system av rättigheter och skyldigheter skulle t.ex. få betydelse för uppkomsten av en konstitutionell tradition, här liksom i övriga Västeuropa.

LÄS MER: Feodalismen

LÄS MER: Den medeltida kyrkans organisation i Sverige

Ekonomisk utveckling under högmedeltiden

Under högmedeltiden (som vi här kan räkna som tiden före 1350) tycks Sverige - liksom övriga Europa - ha utvecklats snabbt ekonomiskt. En omfattande nyodling skedde, framför allt i södra Sverige och nuvarande Finland. Under 1100- och 1200-talen grundades också ett stort antal städer, och exporten av järn och koppar från gruvområdena i Bergslagen inleddes.

Den svenska utrikeshandeln kontrollerades av Hansan, en allians av tyska köpstäder. Även om utrikeshandelns andel av ekonomin var liten fick kontakterna med Hansan - och alla inflyttade tyska köpmän - stor kulturell betydelse. En mängd plattyska ord i det svenska språket är än idag en tydlig påminnelse om detta. Tillsammans med katolska kyrkan var Hansan utan tvivel den starkaste internationaliserande kraften i medeltidens Sverige.

Strid om kungamakten

Samtidigt stärktes kungamakten, dock senare i Sverige än i övriga Norden. Länge (ca 1160-1220) stred två rivaliserande dynastier, de Sverkerska och Erikska ätterna, om kronan. Av fem kungar som regerade från 1130-talet till 1208 fick fyra en våldsam död.

Först med den nästföljande dynastin, Folkungaätten (1250-1364), etablerades kungamakten definitivt, och de olika landskapen blev en mer stabil enhet.

Starkare centralstyre

Ett viktigt steg i denna utveckling var den s.k. Alsnö stadga 1280, varigenom en beriden feodaladel instiftades, en kungatrogen elit med intressen på riksnivå, som ersatte det äldre samhällets lokalt förankrade stormän och hövdingar. Samtidigt blev även rådet en fast institution i rikets styrelse. Där samlades biskopar och representanter för de ledande ätterna för att överlägga med kungen. Rådet (en slags regering) styrde även riket vid kungens frånvaro eller minderårighet. Idén om riket började därigenom skiljas från kungens person.

LÄS MER: Rådet och riksdagens föregångare i medeltidens Sverige

LÄS MER: Kungen och hans män - den svenska centralmaktens uppkomst

Högadelns framväxt

Även om Sverige också under Folkungaätten skakades av tronstrider och inbördeskrig blev kontinuiteten bland familjerna i rådet stor. I allt högre grad blev det dessa släkter som förvaltade kronans resurser och fördelade län och ämbeten (höga statliga poster) till varandra. Således blev den starka kungamakten från 1200-talets slut och under 1300-talet mer och mer ett verktyg för rådsaristokratin.

Svensk expansion i Finland

Utrikespolitiskt expanderade Sverige under 1100- och 1200-talen österut. I Finland, där vissa kustbygder redan ingick i det svenska riket, flyttades gränsen sakta österut. Framryckningen i Finland gick hand i hand med korstågsmission och följdes av en omfattande invandring av svenskspråkiga. År 1362 var Finland en egen lagsaga i det svenska riket, och landet skulle vara en del av Sverige fram till 1809.

LÄS MER: Katolska kyrkan i Sverige och Finland under medeltiden

Jordbrukskris och digerdöd

Senmedeltiden (perioden efter 1350) kännetecknades i Sverige, liksom i det övriga Europa, av agrarkris och tillbakagång. Redan i början av 1300-talet hade klimatet blivit kallare, varigenom risken för felslagna skördar ökat. Det mesta av den odlingsbara jorden var vid denna tidpunkt redan tagen i anspråk och befolkningstalen bör ha balanserat nära gränsen för det ekologiskt möjliga. En allvarlig katastrof var också den stora pestepidemin, digerdöden, som nådde Sverige 1349.

LÄS MER: När digerdöden drabbade Sverige

Kalmarunionens uppkomst

För att möta krisen sökte kungamakten höja skatter och avgifter. Även adel och kyrka fick känna av detta, och som en konsekvens störtades Folkungaätten 1364. Sedan även den tyske efterträdaren Albrekt av Mecklenburg gjort sig omöjlig inkallade rådet drottningen av Danmark-Norge, Margareta, att bli rikets "fullmäktiga fru och rätta husbonde". På ett möte i Kalmar 1397 hyllades hennes systerdotterson och arvtagare Erik av Pommern som rättmätig härskare över alla de tre nordiska rikena.

LÄS MER: Kalmarunionen - drottning Margaretas fredsprojekt

Ekonomiska orsaker bakom maktkampen inom unionen

Den följande perioden, unionstiden (1397-1520), upptas till största delen av förbittrade strider mellan Margaretas efterträdare på tronen i Köpenhamn och vissa grupper i den nordiska unionsmonarkins svenska riksdel.

Historikern Erik Lönnroth anser att agrarkrisen kan förklara sidor av den här konflikten. I krisens spår blev smör en allt viktigare exportartikel, framför allt i Götalands slättbygder. För dessa landsdelar var varje störning i handeln med utlandet skadlig. Detsamma gällde naturligtvis det koppar- och järnmalmsexporterande Bergslagen. Rikets största stad, Stockholm, varifrån Bergslagsprodukterna skeppades ut, var också en viktig intressent i utrikeshandeln.

Unionskungama i Köpenhamn försökte samtidigt möta den ekonomiska krisen genom att öka kontrollen över varuströmmarna på Östersjön. Denna politik riktade sig framför allt mot de tyska hansestäderna, men när Hansan svarade med ekonomiska sanktioner mot Norden drabbades de exportberoende delarna av Sverige hårt. Götaland, Bergslagen och Stockholm kom därför att stå i hård opposition mot den kungliga politiken, om än inte nödvändigtvis mot unionen som sådan.

Kronans ekonomiska svårigheter ledde även till konflikter med rådsaristokratin. Skulle unionskungen eller rådet kontrollera räntorna från slottslänen? Vem skulle tillsätta olika inkomstbringande ämbeten? Skulle kronan ha rätt att dra in adelsgods? Grupper ur rådet stöddes i dessa frågor tidvis av folkliga rörelser, vilket blev tydligt i samband med det s.k Engelbrektsupproret på 1430-talet. Liksom i övriga Europa kom i Sverige under senmedeltiden folkliga resningar och uppror att spela en allt viktigare politisk roll. Eliterna måste nu alltmer ta hänsyn till bondeopinionen och ha dess stöd vid sina interna uppgörelser.

Men det fanns också grupper, både inom rådsaristokratin och allmogen, som sympatiserade med unionen, särskilt Upplands adel och bönder, som var mindre beroende av utrikeshandeln. Bakgrunden till olika gruppers ställningstaganden under unionstidens konflikter var dock mer komplicerad än vad som låter sig utläsas av en krass ekonomisk intresseanalys. Kampen kan inte heller beskrivas som en svensk frihetskamp mot danskt förtryck, vilket rådspartiets propaganda hävdade. Det handlade mera om ett svenskt inbördeskrig eller de danska kungarnas kamp mot Hansan om makten över Östersjön.

Kampen mot unionskungarna lämnade också utrymme för en del ambitiösa karriärprojekt inom den svenska aristokratin som Sten Sture den äldres eller Karl Knutsson Bondes. Den senare lyckades bli erkänd som Sveriges kung tre gånger mellan åren 1448-1467.

Kalmarunionens fall och medeltidens slut

Stockholms blodbad 1520 brukar traditionellt anges som medeltidens slut i Sverige. Då verkade en av de danska kungarna, Kristian II, slutgiltigt ha kväst den svenska oppositionen. Framgången berodde bland annat på att Hansan försvagats och nu inte längre kunde backa upp rådspartiet i Sverige.

Med stöd från hansestaden Lübeck kunde emellertid den svenske adelsmannen Gustav Eriksson (Vasa) samla oppositionella krafter i Bergslagen och Götaland och driva ut unionskungens trupper. Att Gustav därefter relativt lätt kunde göra sig själv till kung berodde till delvis på att Kristian hade likviderat alla tänkbara konkurrenter inom den svenska högadeln.

LÄS MER: Sverige och Norden på medeltiden 1050-1520

LÄS MER: Sverige under medeltiden (artikelserie)

LÄS MER: Kalmarunionen

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Under medeltiden kom Sverige att införlivas mer kulturellt med resten av Europa än tidigare. Motivera.
Förklara kortfattat vilken roll Hansan hade för svensk handel under medeltiden.
Sverige fick ett starkare centralstyre under medeltiden. Motivera.
Förklara kortfattat följande begrepp:

     a) Agrarkrisen

     b) Digerdöden

     c) Kalmarunionen
Redogör kortfattat för några av de faktorer som författaren nämner som orsaker till den politiska splittringen inom Kalmarunionen.

Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan

Senast uppdaterad: 7 september 2020

Publicerad: 10 juli 2020

Spara som favorit

Liknande filmer och poddradio