Under Birger Magnussons långa omyndighetstid och de följande inbördesstriderna mellan honom och hans bröder decennierna kring år 1300 (se Nyköpings gästabud) kom rådet att spela en allt viktigare roll. Vid Magnus Erikssons kungaval 1319 kallar det sig inte längre kungligt råd utan rikets råd.
Redan 1322 visade rådet åter prov på sin styrka och sina anspråk när det tvingade hertiginnan Ingeborg att kapitulera i riksintressets namn (läs mer). Hädanefter skulle den svenska högaristokratin genom rådet med stor medvetenhet värja sina positioner mot kungamakten och under unionstiden under långa perioder faktiskt styra riket. Bland annat lät rådet efter Erik av Pommerns avsättning 1439 tillverka ett rikssigill, stora riksklämman, prytt med S:t Erik bild, med vilket skrivelser i rikets namn beseglades (godkändes).
Medeltidens riksdagar
Om man med riksdag avser en församling som representerar alla (myndiga) samhällsmedlemmar och alla delar av riket och som är självständig i förhållande till kungamakten, så existerade inte någon riksdag före Gustav Vasa.
Tidigare pekade historikerna ut vissa medeltida möten som ansågs komma nära idealet, bland annat Magnus Erikssons kungaval 1319, ett möte han lät sammankalla hösten 1359 efter sin upproriske son Eriks död samt Arboga möte 1435 (se faktaruta nedan). Vi vet dock inte vilka som var närvarande vid dessa möten (och inte ens om mötet 1359 någonsin hölls) och inte heller hur förhandlingarna gick till. Rollen som folkrepresentation i den medeltida föreställningsvärlden spelades i första hand av det aristokratiska rådet (se ovan).
Det fanns dock andra former för kontakt mellan kung och undersåtar. Vid kyrkomöten (t.ex. Skännge möte 1248) deltog framför allt aristokratin och kyrkans folk. Kyrkan utgjorde den enda ståndsöverskridande gemenskapen i det medeltida samhället och kunde därför göra anspråk på att vara synnerligen representativ. Vidare fanns det adelsmöten mellan kungen och adeln (t.ex. det möte i september 1280 vid vilket Alsnö stadga utfärdades).
Under 1300-talet kom dessa möten att förlora i betydelse till rådet (som samtidigt blev allt mäktigare), men de upphörde inte. Vid tinget uppenbarade sig kungen för att hyllas under sin eriksgata, och han eller hans ombud kom även dit för räfst vart tredje år. Vid marknader och mässor, slutligen, brukade mycket folk samlas, och de var därför praktiska tillfällen för att kungöra nya lagar eller motta folkets hyllning.
LÄS MER: Den svenska demokratins rötter
LÄS MER: Frälset i medeltidens Sverige
LÄS MER:
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
